Jag hittade den här bilden i tidningens fotoarkiv och kände att jag bara måste dela den med någon. Den är tagen av Johan Persson och visar hur vi, jag och Jörgen Eriksson, firar vårt första SM-guld i beachvolleyboll på hemmaplan i Helsingborg 1998. En galet regnig SM-helg avslutades på bästa sätt – i hällregn.
Jag kom på en ganska kul sak när Johan Tornberg och Niklas Jihde dök upp i samma bild under Viasat-sändningen inför Rögles hemmamatch mot Malmö i fredags kväll (missa inte Simon Olssons fräcka snurrstraff som avgjorde tillställningen till Rögles fördel).
Jag har spelat volleyboll tillsammans med både Johan bror och Niklas bror.
Är inte det unikt så vet inte jag.
När det begav sig hemma i Växjö i början på 1990-talet spelade jag ett par säsonger tillsammans med Peter Jihde i Växjös division 2-lag. Han var passare och jag var bara lång. På den tiden, ja.
Senare spelade jag också några år i landslaget tillsammans med Niclas Tornberg, ett större kraftpaket till tjurig norrlänning får man leta efter.
Bara en sådan sak.
Bara så att ni inte glömmer bort vem jag var.
Allt eftersom åren går bleknar det bort mer och mer men jag var faktiskt en ganska hyfsad volleybollspelare en gång i tiden. Min meritförteckning från volleybollplanen håller för granskning än i dag men jag inser att ju längre tid som går sedan jag stod på topp, desto mindre betyder innehållet i meritförteckningen.
Identiteten Ola – volleybollspelaren, finns i dag bara kvar i en handfull länkar på Google och till viss del i mitt minne. Livet går vidare, men ibland är det skönt att kunna gå tillbaka och slänga ett getöga på det jag presterade på den tiden.
SM-gulden i all ära, men det jag är mest stolt över i dag är priset som Bästa manliga förebild för barn och ungdomar som jag fick på den Skånska idrottsgalan 2001.
EVS speaker Kimme Rosenqvist är grymt sugen på att komma till ordentligt i EVS nya hemmahall som nu är under uppbyggnad. Här filmar han en snutt inifrån hallen.
Att döma av bilderna verkar det bli en riktigt bra hall för bland annat volleyboll.
De är nog ganska nöjda med att de har en avgörande match på hemmaplan i semifinalserien mot ÖVK över fem matcher.
För efter utklassningen i kväll i Örkelljunga idrottshall är det faktisk risk för att det är hallen som kommer att avgöra den här semifinalen.
Linköping vann enkelt i sin gigantiska sporthall (27 meter till tak?) i lördags och ÖVK vann lika enkelt i sin lilla skolåda (drygt sju meter till tak) i Örkelljunga i kväll.
Jag trodde inte att ÖVK skulle vinna så enkelt, jag trodde inte att de skulle vinna alls faktiskt. Och det började lite trevande från hemmalagets sida i det första setet. De långa störarna i Linköping, till och med jag tycker att de är långa, fick utdelning i block- och servspelet i början men efterhand som hemmalagets spelare blev varma i kläderna vände matchen till deras fördel.
Hemmalagets Joseph Klein blev bäste poängplockare i ÖVK och det hör inte till vanligheterna att en center gör flest poäng. Annars servade ÖVK riktigt bra och man fick bättre och bättre koll på motståndarnas anfall i blocket efterhand.
Det var viktigt för ÖVK att få köra över Linköping i det sista setet och kan de ta med sig det övertaget till Linköping är det här inte över på långa vägar. Linköping vill i n t e åka ner till Örkelljunga nästa tisdag med 1-2 i matcher och med en bra start på söndag kan tryggheten i hemmahallenj försvinna lika fort som en föräldrapenning.
Men det är läge att åka upp och träna i hallen redan på lördagen och går inte det, kläm in en träningstid i Idrottens hus i Helsingborg, en hall som i mångt och mycket liknar Linköpings sporthall.
Det är tråkigt att publiken sviker när det bjuds på bra volleyboll. Det gapade tomt på många håll i Örkelljunga idrottshall i kväll och det är synd. Riktigt synd när underhållningen är bra. Även om det bara var ÖVK som stod för grannlåten i kväll.
Örkelljunga volleybollklubb är i SM-semifinal.
Detta efter att för tredje året i rad slagit ut antagonisten Hylte ur slutspelet. I kväll vann ÖVK med klara 3-0 på bortaplan och säkrade semifinalplatsen där seriesegraren Linköping väntar.
Linköping hette tidigare Team Valla och under åren 1995-2002, när jag fortfarande spelade i ÖVK vann vi 23 raka matcher mot Team Valla med en setskillnad på 63-13.
DÅ var vi ett riktigt stort spöke för Linköpingsklubben men sedan dess har mycket vatten runnit under broarna i Stångån i Linköping. Som seriesegrare med ett riktigt potent lag måste Linköping ses som favoriter, inte minst eftersom laget har fördel av tre hemmamatcher om serien går till ett avgörande i en sista match. Linköpings sporthall är ungefär fyra gånger så stor som Örkelljunga idrottshall och takhöjden är tio gånger högre.
Jag kommer ihåg att vi på uppvärmningarna under bortamatcherna mot Team Valla (Linköping) försökte oss på att med volleybollslag komma så nära taket som möjligt – imponerade av takhöjden som vi var.
Och det är definitivt svårare att gå från att vara van att spela i en liten hall till att spela i en stor, då det blir svårt med tajmingen i alla bollhandlingar eftersom referenspunkterna man är van vid inte finns där de borde, än tvärtom.
Volleyboll-block (!):
* Här vänder jag ryggen till någon dag och då har EVS-Speakern lyckats klämma ur sig inte mindre än 18 (!) inlägg. Det tar ju halva dagen att ta sig igenom alla.
* EVS trummar på och vann komfortabelt över Lindebesberg med 3-0 i helgen. Men jag har sagt det tidigare – siffror som 25-16, 25-6, 25-16 gynnar inte sporten, publiken vill inte se utklassning, publiken vill ha kamp. Och som vanligt är det inte EVS fel, de gör det bra som trummar på och inte halkar in i motståndarnas tempo.
* ÖVK vann lika komfortabelt över Hylte med 3-0. Jag tror aldrig att det har hänt att Hylte bara lyckats skrapa ihop 12 poäng i två set tidigare (med det nya poängräkningssystemet…). ÖVK vann med 25-12, 26-24 och 25-12.
* Kul också att ÖVK har börjat experimentera med livesända matcher via Bambuser. Helgens match (den första direktsända) mot Hylte får godkänt trots svajigt ljud, inte minst tack vare att man bara använde mobilt bredband. Bildkvaliteten är helt ok långa stunder.
Jag satte mig i bilen i går kväll för att åka in till stan (två mil fram och tillbaka) bara för att vi blev sugna på pizza på söndagskvällen. Och när vi blir sugna på pizza är det bara Frikkos som gäller.
Miljövänligt? Nehejdå.
Klimatsmart? Inte ett spår.
På radion var det Radiosporten och rätt som det var ramlade det in volleyboll från Rönnehallen. EVS höll på att krossa, nej pulvrisera Elverket, ner på atomnivå. 25-13, 25-10, 25-7 är inte bra, varken för Elverket eller för svensk volleyboll (även om det var nära att Elverket inte fick ihop något lag alls till den här säsongen). Och precis som förra säsongen ska inte EVS behöva be om ursäkt för att laget är överlägset.
I alla fall, reportern försökte göra sig hörd men det enda jag hörde var speakern Kimme Rosenqvists gal (!)na stämma som överröstade allt i sin väg. Han kan skrika som om han menade det, den mannen. Tänk att kunna hetsa upp sig så pass över en match där det inte finns tillstymmelse till dramatik (inte med de stesiffrorna). Jag är imponerad.
Lennart Norlövs artikel om återvändande Jennifer Telfer.
Kimme Rosenqvist har efter något års bortavaro från mikrofonen åter tagit greppet om EVS hemmamatcher. Med ny frisyr, kanske (?), är den munvige Kimme en ständig källa till munterhet i Rönnehallen.
Och nu har han börjat blogga. Kul och opretentiöst och säkert med en hel del mervärde för EVS-supportrarna.
Arkivfoto: Kalle Lind/2007
Arkivfoto: Sven-Erik Svensson/2006
hd.se
