Olater

Jag cyklade av min kedja på cykeln i förra veckan (”strong like bull”) och föga anade jag vilken dyr historia det skulle bli. Dum som jag var/är slängde jag kedjan direkt. Det kändes som att en ny kedja kunde vara en bra idé, eftersom den gamla var ihopgeggad med olja och smuts.

Cykeldoktorn såg på mig och sa ”Det var ju synd att du slängde kedjan”. Kedjan och dreven slits tillsammans och om man måste byta kedjan är det stor risk att man måste byta dreven också.

Tror ni att jag var tvungen att byta dreven också? Både bak och fram?

Pris: Jag kunde lika gärna köpt en ny cykel.

Vinst: Jag har i princip en ny cykel. Ny kedja, nytt framdrev och nytt bakdrev. Växlarna svara reptilsnabbt och de hoppar aldrig över varandra utan flyttar sig snällt ett steg i taget. Tidsvinsten är säkert en hel minut på de tio kilometerna till jobbet, eller som Snartfemåringen sa när vi cyklade till förskolan i morse:

Vilken snabb cykelkedja du har fått, pappa!

Skit.

Regnet faller fortfarande utanför fönstret och tidpunkten för när jag måste sätta mig på cykeln och trampa in till stan och jobbet närmar sig med stormsteg. Och som om det inte var nog så blåser det också.

Motvind. Såklart.

Det är jättejobbigt just nu.

Men vad skönt det är när jag har gjort det. Tillfredsställelsen i att göra någonting som känns tungt innan går inte att överskatta. Jag känner mig duktig helt enkelt.

Duktig eftersom jag inte sätter mig på tåget/bussen för att ta mig till jobbet utan cyklar istället. Jag väljer det ”svåra” trots att det lätta bara är en järnvägsstation bort. Jag tycker att fler borde ta den vägen andra ibland. Våga bryta de invanda mönstren och göra något annat.

Om inte annat så för att utmana sig själv.

Ungefär så.

Jag cyklar fortfarande omkring med vantar och dubbla jackor på mig. Men majoriteten av helsingborgarna verkar dock tro att det är varmt bara för att solen skiner. Kortärmade tröjor och kortbyxor är inte ovanliga i dag.

Hjon, säger jag.

Varmt, förresten. 15 grader i april är inte samma sak som 15 grader i juli.

Jag kan fortfarande höra min gamla guldtränare i ÖVK, Ismo Peltoarvo, när han delade med sig av sin visdom gällande beklädnad under vår och höst.

Man ska svettas in våren och frysa in hösten.

Glöm aldrig det nu.

Jag är f ö r vältränad.

Det yttrar sig genom att det går för fort när jag cyklar till jobbet. När jag började jobbcykla tog de 11 km ungefär 30 minuter och blev ett lagom träningspass. Men nu har jag blivit f ö r vältränad och ligger ofta mellan 15 och 20 minuter, vilket innebär att det inte blir någon vidare konditionsträning.

Men.

Nu har jag kommit på hur jag ska lösa problemet. Vi har en cykelkärra där hemma som jag brukar köra barnen i, till och från förskolan. Nu har jag börjat hänga på den även när jag cyklar till jobbet. Tricket är att jag dessutom lastar den full med tegelstenar så att det blir lagom motstånd, och nu ligger jag på ungefär 30 minuter per resa igen. Det fina är att så fort jag börjar kapa tid igen är det bara att lasta på en eller två nya tegelstenar. Och så kan jag ligga på en konstant restid hela tiden.

Fiffigt, va?

Jag höjde Helsingborgs Stad till skyarna i morse sedan jag haft fri cykelväg hela vägen från Påarp in till Helsingborgs Dablad. Det skulle jag inte gjort.

När jag skulle hem i eftermiddags gick det bra ända till den nya rondellen vid Österleden. Från den och hela vägen  ut till Ica-lagret sladdade jag rundor på cykelvägen – på grund av att en snöplog nu hade kört på bilvägen och skyfflat över all snö på den tidigare så fina cykelvägen.

Tack så hemskt mycket.

Uppdatering: Det heter såklart Helsingborgs Stad och inget annat.

Jag cyklade sönder min cykel i går förmiddag.

Men bara lite.

Typ.

Jag skyller på vurpan från förra veckan, något måste ha blivit skevt redan då.

Klonk sa det bara och så var det bakpartiet förstört.

”Aj då”, sa cykelmeken när han fick se skadorna.

Man vill inte höra ”oj då” från sin frisör och inte ”aj då” från sin cykelmek (alternativt tandläkaren).

Jag vågade inte ens fråga om det skulle bli dyrt.

Det blev det.

1 100 spänn.

Och då fick jag ändå rabatt.

Jag kunde fått en sprillans ny Yosemite på Biltema för 1 100 spänn. Då hade det i och för sig sagt klonk efter bara någon vecka men ändå.

Det Zlatan kan göra med en apelsin kan Tim Knoll göra med en BMX-cykel. Någonting säger mig att han lever gott på att cykla runt på en alldeles för liten cykel.

Tack till Youtubes bästa klipp för tipset.

Snartettochetthalvtåringen vaknade 05.52 i morse. Åtta minuter före mitt alarm och minst 40 minuter före hennes wake up-call.

Jag borde ha anat något redan då.

Jag slängde ett getöga på termometern som sa minus två grader. Risk för halka tänkte jag.

Eftersom jag inte har ställt om min klocka till overall/mössa/vantar/massa kläderpå-tid blev jag och tjejerna lite sena i avfärden mot förskolan. Efter ungefär halva sträckan, där motlutet börjar och Drygtfyraåringen brukar börja oja om att det går tungt, cyklade hon rakt in i en lyktstolpe. Helt omotiverat. Gallskrik och ett klämt lillfinger blev följden. Jag tröstade så gott det gick och lyfte sedan upp henne på cykeln och puttade fart på henne.

Lagom till dess att vi kom fram till förskolan slutade hon gråta och avlämningen gick sedan hur bra som helst.

Jag trampade ut ur Påarp och vägarna var hur torra och fina som helst. Jag hade dock halkvarningen som jag hade meddelat mig själv tidigare på morgonen i bakhuvudet och höll utkik efter isfläckar.

10,3 kilometer senare slappnade jag av – två meter för tidigt. TVÅ meter framför cykelskjulet släppte framhjulet och cykeln vek ner sig. Jag for över cykeln i någon slags volt, landade på ryggen och fortsatt rotationen som i en bakåtkullerbytta. Fötterna tog i cykelskjulsväggen i lagom hastighet och jag tog spjärn och rullade tillbaka framåt och kom upp på fötter. Det såg kanske inte så smidigt ut, men det kändes som att jag hade svart bälte i karate.

Ett litet skrapmärke på höger handlov är det enda beviset för att olyckan faktiskt har ägt rum.

Ett styck fastlåst vajerlås på den sprillans nya födelsedagscykeln.

Jag: ”Var har nyckeln?”

Fyraåringen (helt utan samvetskval eller åtminstone ansats till att förstå problemet): ”Jag vet inte.”

Jag: ”Titta i dina jackfickor.”

Fyraåringen: ”Nej där är den inte.”

Jag (med den barskaste rösten jag kunde uppbringa): ”Var hade du den senast?”

Fyraåringen: ”Jag vet inte. DU kanske har den?”

Jag (lätt irriterad utan att för den sakens skull verka anklagande alls faktiskt): ”Ehh, nej.”

Jag lämnar ämnet när jag inser att det inte finns en chans i Hälsingland att jag kommer längre i diskussionen.

Bultsax, någon?

Eller förresten, jag köpte vajerlåset på den lokala matvaruaffären för typ 29.90 så jag börjar nog med papperssaxen. Äntligen lite flyt när jag kanske kan tjäna (!) på att jag har köpt ett kalhygge till kvalitetslås.

Annars är jag mest nöjd med att låset inte satt låst genom hjulet på cykeln.

Jag fick tillbaka min cykel efter byte av kedja och krans i bakhjulet i går. I dag skulle jag cykla till jobbet.

Gick inte.

Efter två kilometer hoppade kedjan av och jag var inte man nog att få på den igen. Så jag fick springa hem, ta en snabbdusch och tigga skjuts in till stan av en granne bara för att komma en halvtimme försent till jobbet.

Kul.

Så går det när man ska hålla på och byta cykelreparatör.