Olater

Vilket privilegium det var att få cykla till jobbet i morse. Solen var på väg upp och en lätt medvind gjorde cyklingen lätt. Nästan ingen trafik och bara en och annan hundägare ute med fyrbeningen.

Jag trodde inte att solen värmde speciellt mycket men när jag kom in i stan och skuggan blev det lite kyligare. Men de 8-9 graderna räckte långt.

Enda bakslaget var att jag inte fick syn på den förrymda kängurun, som fortfarande hoppar omkring i trakterna kring Påarp. Den ska ju vara lättast att se på morgonkvisten sägs det.

När jag korsade Österleden i morse, på väg till jobbet, kom blodsmaken krypande i munnen. Då visste jag att motvinden var värre än vanligt. De öppna fälten längs Fältarpsvägen (mellan Österleden och Långebergavägen) är inte att leka med när vinden ligger på fel håll.

Kan också meddela att jag har fick ordning på min nya cykeldator i går.

Tre veckor efter inköpet.

Jag har gått omkring och letat externa faktorer till att den inte har funkat (rationalisering är en effektiv försvarsmekanism), typ att den var sönder, och så visade det sig att jag hade vänt fästet på styret upp och ner, eller bakochfram om man så vill, och därmed fick inte datorn kontakt med mottagaren.

Jag har lyckats komma i gång med cyklingen till jobbet igen.

Efter några månader med logistiska orsaker och andra bortförklaringar som egentligen inte är vatten värda.

Och nu när värmen har kommit åter till vårt land är det en ren njutning att trampa milen till jobbet. No more underställ. No more förfrusen käke. No more stelfrusna tår.

Bara ljumma vårvindar och fågelkvitter så långt cykelvägen sträcker sig.

Inte ens motvinden, till och med den är ljummen, som lär möta mig i eftermiddag på hemvägen, kan få mig att tappa fattningen

Jag inser att det är ett tag sen jag bloggade om min cykling till jobbet. Men det finns en mycket enkel förklaring till det – jag har inte cyklat till jobbet på ett tag.

Först var jag sjuk, sen blev det ruggigt kallt och en massa helger med logistiska orsaker att skylla på. Och nu har jag ett månadskort (gravida J får ta bilen till jobbet, tågen från Ängelholm är inte pålitliga på eftermiddagarna, vilket resulterar i att vi sitter på ett fullt användbart månadskort) på Skånetrafiken som sträcker sig till den 6 februari.

I och med det lär det inte bli något cyklat förrän i vecka 7. Det är bara att hoppas att våren är i antågande då.

Det innebär också att jag hinner restaurera cykeln – avfettning, tvätt med mera innan vårsäsongen är över oss. Jag kan dock säga att jag är hyfsat lack på att åka buss/tåg till jobbet, med allt vad det innebär av väntan på perronger och i bussar och tåg. Spilltid som jag bäst tar tillvara genom att mikroblogga och surfa rundor, men den tiden hade jag mycket hellre lagt på att få mig lite träning till livs.

Mitt tempel till kropp håller på att vittra sönder igen och det är läge att sätta ner foten snart. Nu får det vara nog!

Typ.

Efter nästan tre veckors ofrivillig vila (sjukdom skulle jag kalla det, andra skulle nog inte hålla med) var jag uppe på cykelsadeln i morse igen. Det var väl ingen kanondag att börja med, rent upplevelsemässigt med kompakt mörker, dimma och ett tätt, tätt duggregn.

Men det var så skönt att vara i gång igen. Jag mår så mycket bättre när jag får cykla till jobbet.