Olater

Jag har inte spelat organiserad fotboll sedan 1986 när Växjö Norra la ner sitt 14-årslag på grund av tränarbrist. Jag blev väl ingen stjärna men jag hade nyblivne Elfsborgstränaren Jörgen Lennartsson som tränare under något år.

Bara en sådan sak.

I alla fall. Det var väl ungefär lika länge sedan jag hade på mig ett par fotbollsbenskydd och det kan ha hänt en del på den fronten sedan dess, men hur i hela friden ser HIF:s målvakt Pär Hansson ut på reklambilden nedan? Ska de sitta så där? Är de inte lite högt upp? Är inte risken att få en smäll där nere lika stor som att få det högre upp? Eller snarare, är det inte större risk att smällen kommer i närheten av fötterna eftersom det ofta är där bollen befinner sig?

Är det för att få bättre känsla som benskydden sitter där? Kommentera gärna nedan och upplys mig i min okunskap om hur benskydden fungerar.

Bilden är en reklambild och Pär Hansson, i helfigur, står vid ingången till en snabbmatskedja.

Man vet att det inte handlar om en högriskmatch när motståndarsupportrarna är åtta till antalet och ett (!) kravallstaket är lite slarvigt utslängt.

Gata, som i en väg utan hinder av typen blomlådor, cyklister, epatraktorer eller parkerade bilar.

När ett lag som Gefle ramlar upp på andra plats i tabellen då vet man att man är hemma. Imponerade dock av Geflemålvakten Mattias Hugosson, och resten av laget, att inte ha släppt in ett enda mål på 649 minuter. Nu har han ”bara” 159 minuter upp till Håkan Svenssons rekord från 2000 på 808 minuter. Knappt två matcher kvar alltså och det är bara Gais som kan förhindra ett rekord, eftersom laget möts två gånger på rad nu när serien vänder.

Någon som tror att bottenparkerade Halmstad, där Håkan Svensson för övrigt spelade i många år,  kan rubba serieledarna i morgon, måndag? Nähä.

Det är väl just det, om något, som skulle kunna sätt käppar i HIF:s guldhjul som rullar på bra trots en del farthinder i vägbanan under försäsongen och våren.

Fotnot. Om man får tro Wikipedia är Håkan Svensson numera ”fotbollslärare på Idrott & Hälsa-programmet på John Bauergymnasiet i Värnamo, där han är målvaktstränare och assisterande tränare åt Jonas Thern”.

Det var då för väl att Malmö FF vann sin match mot Mjällby i eftermiddags. Tänk vad surt det måste ha känts för alla HIF:are om Malmö hade spelat oavgjort och HIF ändå missat guldet eftersom man bara fick 0-0 mot Kalmar på hemmaplan.

Nu var Malmö det bästa laget för dagen och över hela säsongen. Inte mer med det.

Och eftersom jag är småbarnsförälder, med helt andra prioriteringar (det har hänt en del sedan jag satt hemma framför tv:n och drog streck för varje hörna under fotbolls-VM 1982 i Spanien och 1986 i Mexiko) än att lägga en massa energi på olika idrottsevenemang så bryr jag mig inte nämvärt.

Det var något viktigt som skulle hända idag och som jag inte fick glömma bort. Men jag kan inte komma ihåg vad det är.

Nåja, det kan inte ha varit SÅ viktigt.

Varken MFF eller HIF lyckades få in bollen i mål under gårdagskvällens derby på Malmö Stadion. Men det var en ganska underhållande tillställning ändå. Allt om hur det gick i matchen här. Och ännu mer i Sportbloggen.

Foto: Johan Persson

Jag tittade nästan lika mycket på publikens uppträdande som på matchen. Av någon anledning hamnade vi i utkanten av en MFF-klack, på andra våningen ovanför den stora ståplatsklacken. Och vilket liv det var på den.

De körde några riktigt mäktiga ramsor och i början på andra halvlek ville sången aldrig ta slut. Imponerade och värt entrépengen bara det.

Sedan kan jag aldrig bli vän med hatramsorna riktade till motståndarna, men det är en annan femma.

HIF-klacken på andra sidan arenan hörde jag överhuvudtaget inte.

Det var lite kul att se en del åskådare på sittplats uppe på andra våningen på arenan. De som har blivit lite för gamla för att stå och hoppa där nere i flocken av testosteronstinna tonåringar, men ändå inte riktigt kan tygla sina blåvita känslor. De som sitter med flickvännen/frun/sambon, men har lite för mycket myror i brallan för att kunna sitta ner. Och flickvännen/frun/sambon får rycka i armen på dem för att de ska sätta sig ner igen. De som har förvandlats från överengagerade supportrar till förtryckt medelklass med pullover.

För övrigt 1: Malmödialekten är något i hästväg. Det är inte ofta man hör den breda varianten här uppe i NV-Skåne.

För övrigt 2: Jag undrar hur de ansvariga för arenabygget tänkte när det var dags att beställa stolar till de 20 000-någonting sittplatserna.

Mungo 1: ”Kolla här i katalogen, de har ljusblåa stolar, de tar vi!”

Mungo 2: ”Vi kanske ska ta och provsitta de först?”

Mungo 1: ”Nej nej, de ser ju jättesköna ut. Ljusblåa är de också, sa jag inte det?”

Mungo 2: ”Just det och hur mycket träsmak kan man få på 2×45 minuter, egentligen?”

Mungo 1: ”Kauf!”

Låt vara att de omnämnda stolarna inte är dimensionerade för människor på 209 cm, men ändå.

För övrigt 3: Vilken känsla att få uppleva atmosfären inne på den välfyllda (knappt 29 000 åskådare) nya Swedbank Stadion. Måste vara ett jättelyft för spelarna att gå från det gamla Stadion med gigantiskt mycket luft till den kompakta fyrkanten där publiken nästan kan ta på spelarna.

För övrigt 4: Vi parkerade på andra sidan MAS för att slippa köerna när vi skulle hem. Det gick så där. Lokalsinnet Jönsson och undertecknad gick fel i mörkret och hamnade lite snett. Och när vi kom fram till parkeringen var kön till parkeringsautomaten (för utcheckning, fånigt system att betala när man åker…) så där lagom lång.

Nu styr jag kosan mot Malmö och nya Swedbank stadion. Jag slutar jobbet nu och tänkte dra mig söderut i bilen med en gång. Jag vet att det är 4,5 timmar till avspark, men jag har två vägarbeten att ta mig förbi och trots printade kartor på omvägar är jag inte säker på att hinna fram. Jag ska inom Lund också och hämta upp MFF:aren Roger också, och så måste vi få oss något till livs i magen också.

Ska bli kul att gå på derby i Malmö, första gången faktiskt. Även om jag bor strax utanför Helsingborg kan det kvitta vem som vinner, bara det blir en bra match med många mål.

Jag hade ett litet aber i morse när jag skulle klä på mig. Skulle jag klä mig så neutralt som möjligt eller i antingen ljusblått eller rött? Hade jag klätt jag mig i rött hade jag säkert fått stryk av MFF:are, förlåt huliganer som tror att de gillar MFF, och hade jag klätt mig i ljusblått hade jag fått stryk av HIF:are, förlåt huliganer som tror att de gillar HIF.

Eller, de flesta huliganer skiter nog fullständigt i allt vad fotboll heter.

Problemet med att klä sig neutralt är att man kan får stryk av båda lägren. Men jag gillar att leva på gränsen så det blev en kreation, som förvisso lutar mer åt MFF, men i det mesta är hyfsat neutral.

Kollegan Dencker Sportbloggade i dag om HIF:S hemresa efter gårdagens förlust mot Örebro:

HIF-bussen rullade in på Olympia vid halv fyra i morse – därav eftermiddagsträning (15.00) i dag. Humöret var faktiskt på topp bland spelarna trots det i dubbel bemärkelse svidande under… förlåt, nederlaget. Tänk vad lite sol kan göra. Och så lägligt att matchen mot Halmstad kommer redan på torsdag. Det är det bästa fotbollsspelare vet. Att skaka av sig en förlust as soon as possible.

Vad skönt att läsa att även fotbollsspelare i allsvenskan får åka tråkbuss, många mil mitt i natten efter bortamatcher.

Under mina nio år i elitserien i volleyboll avverkade vi många mil, framförallt längs E4, i buss. De första åren åkte vi stor buss och det var ändå hyfsat drägligt, men de sista åren var det minibussar som gällde.

VW Caravelle, Toyota Hiace och Chrysler Voyager.

Det var de minibussarna vi fick oss till livs. Voyagern var skönast, både att åka i och köra. Och jag körde oftast eftersom det ändå inte gick att sova på ett vettigt sätt. På det viset hade jag dessutom koll på att vi höll oss på vägen.

När det gäller HIF så tillhandahåller deras stora buss säkert liggplatser för övrigt…