Olater

Som en blixt från klar himmel, ja, stjärnor såg jag i alla fall, lyckades jag slå huvudet i dörrkarmen när jag skulle gå in i kafeterian nyss.

99 gånger av 100, för att inte säga 9999 gånger av 1000, kommer jag ihåg att ödmjukt bocka mig för att undvika kollision med överliggaren, men av någon anledning måste jag ha känt mig lite förmer i dag och det kostade direkt en öm huvudsvål.

Och jag blir lika överraskad varje gång.

Om ni undrar vad jag skulle i kafeterian och göra så var mitt mål att inhandla en banan, vilket också skedde i mitt omtöcknade tillstånd. Inga sötsaker här inte.

Jag är van att folk glor på mig* när jag rör mig ute bland allmänheten som en vanlig man. Men det finns inga däggdjur som kan stirra ner mig något så vansinnigt som en en flock med kossor. Där ligger till och med 14-åriga tjejer i lä.

Jag lovar!

De, kossorna – inte de 14-åriga tjejerna, följer mig med blicken konstant från det att jag kommer inom synhåll, joggande på den norrländska grusvägen, till dess att jag försvinner bakom nästa krök. Och alltid med det där nonchalanta tugget som kommer sig av att kor idisslar käket. Jag har faktiskt funderat på att ta en omväg för att slippa glo-showen.

* Jag är 209 cm lång, det gör av någon anledning att jag är spännande att titta på.

”Varför är du så snygg?”

Den frågan har jag aldrig fått. Mycket märkligt för övrigt.

Men svaret på den är såklart mina förträffliga gener som jag har fått med mig från mina föräldrar i det närmaste och från resten av mina förfäder i resten.

”Varför är du så lång?” och ”Hur lång är du?” är två frågor som jag har fått ett oräkneligt antal gånger. Och häromdagen när jag hämtade Treochetthalvtåringen på förskolan (!) fick jag den första igen, av en kompis till Treochetthalvtåringen. Det var första gången som jag insåg att nu när jag har barn kommer den frågan att komma upp h e l a tiden. Barn har ju en tendens att inte vara buskablyga utan säga vad som faller de in – och ofta sanningen som ingen annan vågar.

Som att Treochetthalvtåringen två dagar i rad har kallat mig ”Tjockis”.

Kul.

I alla fall så körde jag ett standardsvar som jag brukar använda till varför jag är så lång – därför att jag drack mycket mjölk  när jag var liten.

”Min pappa dricker öl och vin”, kom det reptilsnabbt från killen på förskolan.

Eftersom frågorna lär dyka upp ett antal gånger under barnens uppväxt kände jag när vi var på väg hem att jag nog måste fundera över vad jag ska svara så att det inte blir tråkigt men inte heller glöttigt, barn vill ju lära sig saker.

Jag har en del alternativ som jag under årens lopp har kört på de två frågorna, men det är kanske dags att standardisera nu så att alla får samma svar:

”Varför är du så lång?”

Tyket: För att du ska ha något att fråga om.

Vitaminberikat: För att jag drack mycket mjölk när jag var liten.

Osedligt: Brevbäraren.

Närmast sanningen: Jag har fått med mig bra längdgener från mina föräldrar, brorsan är också lång men bara 204 cm.

Lex Maria: För att farbror docktorn hade fel när de röntgade mina händer för att se om jag skulle bli lika lång som brorsa, han sa att jag skulle bli mellan 187 och 194 cm lång…

”Hur lång är du?”

Vagt: Fullvuxen.

Exakt: 209 cm (brukar svara det när jag känner mig stark).

Lite jämnare: 208 cm (brukar svara det när jag känner mig lite låg).

Hur långt vågar de gå?: Gissa!

Tyket: Längre än du i alla fall!

Jag är ganska lång.

Väldigt lång om man frågor en del.

209 cm, senast jag mätte mig för åtta år sedan (sista året i ÖVK). Jag har försökt att mäta mig på BVC när jag har varit där med någon av telningarna, men det slutar alltid med att pinnen som ska läggas överst på huvudet ramlar av sitt fäste på väggen. Det spelar i och för sig mindre roll eftersom mätstickan ändå bara går till 200 cm.

Värdelöst.

Och här ligger jag i lä, rent längdmässigt. Wikipedia listar en rad långa personer med Robert Ladlow (272 cm) i topp. Det retar mig lite att inte jag finns med. Varför har ingen lagt till mig? Kan inte någon som läser det här göra det? Jag skulle kunna göra det själv men där går gränsen. Strax efter att egogoogla mig själv.

frö övrigt, är du med på Facebook och är längre än 199 cm så är det dags att gå med i den här gruppen – Riktiga män är längre än 199 cm.

Men bara kanske.

Så går det när man ska köpa byxor via postorder, närmare bestämt H&M.

Lycka till själva att handla byxor via postorder med ett grenmått på 93 cm. Eller förresten, försök handla byxor någonstans överhuvudtaget med ett grenmått på 93 cm.

Ja, om man inte är gjord av pengar och kan sy upp alla kläder, såklart.

Men bortsett från längden så satt byxorna ganska sexigt tight, tycker jag.

Tur att jag kunde behålla en skjorta som också var med i paketet i alla fall.

Världens längste, nu levande, man är Sultan Kösen från Turkiet. Han mäter 246,5 cm i strumplästen (också ett fånigt uttryck) och är med andra ord jättelång. Läs artikeln på hd.se här. Och på Guinness rekordboks hemsida.

Foto: Kirsty Wiggleswoth/Scanpix

Där kommer jag inte långt med mina 209 cm, även om många skulle kalla mig jättelång. Kösen är alltså 37,5 cm längre än vad jag är. När man börjar måtta med händerna så är i och för sig inte 37,5 cm så långt.

Sedan kom vi på här på jobbet att skillnaden mellan kollegan Frisk och mig är 39 cm så han vet med andra ord hur jag skulle känna det om jag hamnade bredvid Sultan Kösen.

För övrigt.

Sveriges längste man genom tiderna hette Gustav Edman och han blev 242 cm lång. Läs mer om honom här.

Jag hann inte mer än komma upp på övervåningen på H&M i Helsingborg i förrgår förrän jag möttes av ett ”Oh, my god!” från en fjortis som ogenerat kommenterade min längd (209 cm för nytillkomna läsare) till någon kompis.

Jag har hört det mesta, men att jag skulle vara i någon slags direktkontakt med Gud, det visste jag faktiskt inte.

Jag är inte mer riskbenägen än någon annan, tvärtom skulle jag tro. Men det faktum att jag är 209 cm lång (208 på kvällen) och dessutom vänsterhänt gör att jag lever ett farligare liv än de flesta andra.

Därför borde jag ha en högre försäkringspremie.

Varsågod, Tryg-Hansa och Länsförsäkringar. Buss på bara.

Det är bara en tidsfråga innan jag måste lösa ut min olycksfallsförsäkring och då blir det inte billigt för er.

Det är inte varje dag som det rosa Sportbladet skriver om volleyboll, och det är ännu mer sällan det blir en hel sida.

Senast jag såg volleyboll i ovan nämnda tidning var 1999 när ”vår” (ÖVK:s) amerikan, Chris Walmer (pdf), landade illa efter ett hopp och foten gick ur led. Då hade Aftonbladet en kortare artikel och en stor bild på stackars Chris med foten dinglande i 90 graders vinkel från benet.

Och inte heller den här gången är det volleybollen som spel betraktat som står i fokus, utan det faktum att Linköping förfogar över världens längsta lag med en snittlängd på drygt 203 cm.

Och anledningen till att artikeln över huvudtaget kommer med beror på att det är den duktige frilansjournalisten Joakim Löwing som säkert har sålt in artkeln med pukor och trumpeter. Löwing vurmar lite extra för volleyboll nämligen.

Men jag är inte bitter, vi får den uppmärksamhet vi förtjänar. Med ett potent landslag hade uppmärksamheten varit mycket större. Det är trots allt världens största sport (ja, när det gäller antalet medlemsländer i det internationella förbundet alltså) vi sysslar med.

Enligt en undersökning gjord av Dan-Olof Rooth, professor i nationalekonomi, tjänar långa män mer än korta. Då är det väl bara mig det är fel på då…

Kurvan planar ut lite efter 185 cm enligt undersökningen. Och sen vänder den väl Hahnenkammrennen-nedåt efter 200 cm!

Läs mer på Östran.se.