I går, vid 17.30-tiden, när jag cyklade hem från jobbet fick jag kryssa fram mellan en massa joggare i gula reflexvästar. Någon enstaka brukar dyka upp på cykelvägen men i går var det omotiverat många löpare i vägen.
Snart kom jag på att det såklart handlar om nyårslöftes-joggare som lovat sig själva att ta tag i sina liv.
”Jag lovar att bli en sundare och friskare människa under semestern!”
Ohh, ett filmreferensogram.
Nåja, semester men det kändes mycket bättre med en gång. Det lär bara dröja någon vecka så glesar det ut i leden igen.
Långdistanslöparen Isabellah Andersson, porträtterad av Stefan Lindqvist och Emil Langvad här, har en väldigt skev bild av vad det innebär att ge sig ut och morgonjogga. Kolla in nedan hur länge hon är ute och ”morgonjoggar” varje dag.
Klockan 12 i dag är det dags för Änglamilen i Ängelholm och två timmar senare startar Stockholm Marathon. Och jag missar båda (barndop i Simrishamn) dessa löparfester. Inte för att tanken att jag skulle springa Stockholm Marathon, eller något annat maratonlopp för den delen, någonsin har föresvävat mig, men det är synd att jag missar Änglamilen. Jag har fått blodad tand efter Springtime för några veckor sedan och var sugen på mitt livs andra millopp. Men det får vänta ett tag till.
Det var en fantastisk dag för motionsloppet Springtime i går. 1 400 löpare, många fler än förra året, och mycket folk längs banan som hejade på.
Jag var lite sent ute och fick skynda mig för att hinna till starten klockan 15.30. Då släpptes elitklassen i väg och sen lyckades jag smuggla mig in i nästa startled, vet fortfarande inte hur det gick till. Rent mentalt var det såklart ett felbeslut. Jag blev omsprungen av snabbare löpare under i stort sett hela loppet. Och jag blev definitivt omsprungen av fler än jag själv sprang om. Jag skulle ställt mig sist från början, då hade det sett mycket bättre ut när jag hade kunnat passera flera hundra löpare på min väg runt banan.
Annars disponerade jag mina krafter perfekt under loppet. Sträckan fram till Pålsjöskogbacken tog jag det aplugnt bara för att konstatera att den inte alls var så tuff som jag hade förväntat mig. Visst var den lång men inte så brant.
Jag försökte annars ta rygg på löpare i min egen vikt- och längdklass för att få draghjälp. Efter någon kilometer hittade jag en relativt lång och tung kille som höll ett jämnt och bra tempo, så honom hakade jag på fram till ungefär sju kilometer. Då släppte jag, mest som en säkerhetsåtgärd för att inte ta slut helt när det var dags att springa längs upploppet på Kullagatan.
Kullagatan har för övrigt aldrig känts så lång som i går. Inte ens under vilken shoppingrunda som helst. Men det var en skön känsla att springa längs gatan som kantades av mycket folk.
Min tid blev 53,36 och därmed höll min målsättning att landa någonstans mellan 50 och 55 minuter. Med tanke på mina förberedelser (fem-sex löprundor á fem kilometer den senaste månaden) är jag mer än nöjd med resultatet.
Och jag lär återkomma nästa år igen.
Kollegan Ekdahl vågade för övrigt aldrig komma till start. Han skyllde på en sent påkommen weekendresa till Stockholm. Joråsåatt…
Det känns helt ok i kroppen efter mastodontpasset (jag tror inte att jag har sprungit så långt sedan jag sprang fel i Pålsjö skog för många år sedan och följde milmarkeringarna istället för femkilometeraren) på 8,7 km i går kväll.
Förvånansvärt bra faktiskt.
Det lovar gott inför morgondagen.
Kollegan Ekdahl ska också springa Springtime i morgon och här hittar du hans tips inför loppet i webb-tv-format.
Det blev ganska sent i kväll innan jag blev klar att ge mig ut på den sista löprundan före Springtime. Men vid 21.30 gav jag mig i väg med målet att springa 8,7 km, dags att steppa upp lite inför milen på lördag.
Månen lyste upp min väg från en hyfsat molnfri himmel och de gula skånska rapsfälten visade vägen. I öronen hade jag Lasse Granqvist kommenterandes VM-kvafrtsfinalen i ishockey mellan Tjeckien och Sverige. Jag vet att jag har ratat ishockey-VM tidigare men Lasse G är alltid hörvärd.
Inte minst det här klippet från VM 2003:
Det första varvet kändes bra i hela kroppen men under det andra började jag känna av tröttheten i framförallt höfter och lår. Pumpen var det dock inga problem med, lite överraskande, utan jag kände mig pigg hela rundan.
Under det andra varvet började jag också att längta hem till limpmackorna med kokt medvurst. Och så mjölk till det. Mumma!
Mitt mål har hela tiden varit att ta mig runt milen under 60 minuter, men när jag nu joggade 8,7 km på 45,25 så borde jag kunna landa någonstans mellan 50 och 55 minuter på lördag. Glöm inte bort att min runda är i stort sett okuperad och att Springtime bjuder på minst en rejäl backe.
Nu ska jag plugga bansträckningen, för att kolla var det är bäst att rycka, och kolhydratladda järnet.
Har ni inget bättre för er så kom gärna ner och heja på oss som springer. Stå gärna under den första halvan av loppet så att jag orkar vinka tillbaka. Start 15.30 bakom Konserthuset i Helsingborg, typ.
På lördag klockan 15.30 är det dags för de som ska springa 10 km i Springtime att ge sig iväg. I kväll lyckades jag få en lucka i pappaskapet och tog min vanliga runda på fem kilometer för att hålla igång flåset.
23,25 är okej. Kände mig inte helt 100 när jag gav mig iväg men kroppen svarade bra och jag förvånade mig själv med att känna att jag var piggheten själv under första halvan av rundan. Lite senare fickjag känning i ena hälsenan (första gången någonsin, typ) och blodsmak i munnen och så var jag nere på jorden igen.
Målet är att hinna ut på en runda upp mot tio kilometer innan lördag så att jag får känna på det slitaget också. Kanske redan i morgon kväll?
Nu har jag joggat runt femkilometaren tre gånger på mindre än en vecka.
22 april (uppdaterad): 23,40
25 april: 24,30 (motvind)
27 april: 23,10… okej då 23,13.
Jag stack ut efter klockan 20 i kväll och vilken kväll det var. 17 grader varmt, nästan ingen vind och prunkade växtlighet till både höger och vänster längs vägen. Och när jag svängde ut på Frillestadsvägen efter halva rundan möttes jag av ett stor blodrött klot som var på väg ner bakom horisonten. Det är de små detaljerna som gör livet värt att leva.
Och tiden sedan. Vilken tid.
Men en timme efter målgång känns vaderna som spända kontrabassträngar. Jag lär väl ångra mig i morgon att jag inte stretchade.
Nu: Laleh med Live tomorrow på Spotify. För det är jag värd.
Det finns fördelar och nackdelar med att inte löpträna ofta. En fördel är att man kan förbättra sin tid på en specifik sträcka med ganska mycket från gång till gång. Utvecklingskurvan blir ganska brant. Tyvärr är den fördelen också en nackdel.
I dag sprang jag mina fem kilometer på 24.30. Det är 50 sekunder sämre än i onsdags.
Jag skyller, helt ogenerat, på motvinden på Rycketoftavägen. Den sög musten ur mig och jag orkade aldrig komma igen efter den urladdningen.
Åsikterna i den här bloggen är, om någons, mina egna. De är i alla fall inte min arbetsgivares. Och varför skulle de vara det? Den här bloggen har ytterst lite med journalistik att göra. Ta det som skrivs här med en rejäl skopa salt. Jag säger till i förväg när du ska ta innehållet på allvar. Du kan, med fördel, kontakta mig på...
ola.olofsson@hd.se
hd.se
