Olater

Aftonbladet snappade upp ett twitterinlägg från SVT-sportens Jonas Karlsson och gick all-in på det i förrgår. Trots att inlägget inte stämde. Och trots att Jonas Karlsson via mejl förklarade för reportern på Aftonbladet hur det låg till.

Så här skrev Aftonbladet.

Och så här skrev Jonas Karlsson på den olympiska vinterstudions blogg.

Döm själva vad som verkar mest trovärdigt.

Och på tal om OS kommer här ett nytt klipp klipp med SVT:s Johan Ejeborg när han försöker prata ryska.

En tagg av besvikelse infann sig direkt efter Charlotte Kallas och Anna Haags OS-silver i sprintstafetten (teamsprint, eller vad det nu heter) i går. Efter den starka insatsen i semifinalen var allt upplagt för OS-guldet.

Men tyskarna ville annorlunda.

Och så här med lite distans så är ett OS-silver hur stort som helst, inte minst med tanke på att tjejerna är unga och förhoppningsvis har ett par framgångsrika OS kvar innan de lägger skidorna i vallaboden för gott.

Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Om ungefär sex timmar börjar matchen mellan Sverige och Finland i den olympiska ishockeyn.

06.05.

Är det värt att stiga upp några timmar tidigare än planerat för att se finnkampen?

Förmodligen.

Kommer jag att göra det?

Kanske.

Jag kollar dagsformen i morgon bitti, när jag vet hur natten som småbarnsförälder har varit.

Nu är det snart ett dygn sedan Marcus Hellner tog OS-guld i skiathlon och jag är redo att sammanfatta mina intryck av det loppet.

Det var ingen jättesensation att Marcus Hellner vann.

Och det var ingen jättesensation att Johan Olsson tog bronset.

Men sättet som de gjorde det på var något i hästväg.

Marcus Hellner, vinnare.

Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Det hände inte mycket under fyra första varven, när det var klassisk åkning som gällde. Men sedan. Johan Olsson fick en lucka, körde på och avståndet till de jagande växte till en bit över 25 sekunder.

Och det är det som hände där bak i klungan som gör gårdagens lopp till mitt största idrottsminne (förutom mina egna SM-guld såklart). Anders Södergren och Marcus Hellner gick upp i täten i klungan och drog ner på tempot för att Olsson skulle ha chans att gå hela vägen. De offrade kraft för en lagkamrat i bättre slagläge än de själva. Det blir inte bättre än så. Och som jag läste i en kommentar någonstans på nätet, det hade vi aldrig fått se när Wassberg, Mogren och Svan höll på under 1980-talet.

Lagarbete när det är som bäst.

Och det i längdåkning. Det har inte hänt så ofta.

Även om Hellner sa i en intervju efteråt att han slapp tänka på sitt eget lopp och kunde koncentrera sig på att dra ner på farten tror jag att det sög en del ork. Inte för att man såg något av det när Hellner gjorde guldrycket en bit före upploppet. Han hoppade fram, lite i Björn Lind-stil från OS i Turin 2006.

Kul också att se hur glad Södergren är när skär mållinjen som tia, han vet att hans jobb under loppet betalade sig. Det är stort.

Gladare tia (Södergren till höger) får man leta efter.

Foto: Tobias Röstlund/Scanpix

Jag har ägnat söndagskvällen till att leta efter tidningsurklipp från 2004/2005 när jag jobbade som sportjournalist på Norrbottens-Kuriren i Luleå. Jag intervjuade en ung, 19-årig, Marcus Hellner efter någon tävling, men tyvärr kommer jag inte ihåg vad han sa, inte heller vad jag frågade.

Men i alla fall.

I dag är det såklart Bryan Ferry och Roxy music som gäller i högtalarna (på Spotify). Jag gick och la mig 21.30 i går kväll, besviken på ännu en plattmatch av min favorit Helena Jonsson i skidskyttespåren.

”Kul för honom, när är det min tur?”

Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Klockan 21.45 startade herrarnas skidskytte, men jag reflekterade inte ens över att Björn Ferry eller någon annan svensk för den delen skulle ha skuggan av en chans på ett OS-guld.

Så jag gick och la mig.

Taskig tajming kallas det väl.

Men här är en som tajmade allting perfekt.

Foto: Tobias Röstlund/Scanpix

Jag sitter uppe och kollar på OS-invigningen i Vancouver.

Och jag vet inte riktigt varför.

Minstingen vaknade till och ville ha välling och när jag ändå var uppe slog jag på tv:n. Men det är ju inte så att jag har fått för mycket sömn de senaste åren och då verkar det dumt att sitta och glo på när sisådär 1 100 länder ska marschera in bakom sina respektive flaggor. Det är inte så mycket action. Alls.

Vackert, javisst, men de visar ändå höjdpunkterna i sammandrag senare.

Så nu går jag och lägger mig igen.

Bara så att ni vet.