Olater

Gata, som i en väg utan hinder av typen blomlådor, cyklister, epatraktorer eller parkerade bilar.

När ett lag som Gefle ramlar upp på andra plats i tabellen då vet man att man är hemma. Imponerade dock av Geflemålvakten Mattias Hugosson, och resten av laget, att inte ha släppt in ett enda mål på 649 minuter. Nu har han ”bara” 159 minuter upp till Håkan Svenssons rekord från 2000 på 808 minuter. Knappt två matcher kvar alltså och det är bara Gais som kan förhindra ett rekord, eftersom laget möts två gånger på rad nu när serien vänder.

Någon som tror att bottenparkerade Halmstad, där Håkan Svensson för övrigt spelade i många år,  kan rubba serieledarna i morgon, måndag? Nähä.

Det är väl just det, om något, som skulle kunna sätt käppar i HIF:s guldhjul som rullar på bra trots en del farthinder i vägbanan under försäsongen och våren.

Fotnot. Om man får tro Wikipedia är Håkan Svensson numera ”fotbollslärare på Idrott & Hälsa-programmet på John Bauergymnasiet i Värnamo, där han är målvaktstränare och assisterande tränare åt Jonas Thern”.

Jag hittade den här bilden i tidningens fotoarkiv och kände att jag bara måste dela den med någon. Den är tagen av Johan Persson och visar hur vi, jag och Jörgen Eriksson, firar vårt första SM-guld i beachvolleyboll på hemmaplan i Helsingborg 1998. En galet regnig SM-helg avslutades på bästa sätt – i hällregn.

Bara så att ni inte glömmer bort vem jag var.

Här.

Allt eftersom åren går bleknar det bort mer och mer men jag var faktiskt en ganska hyfsad volleybollspelare en gång i tiden. Min meritförteckning från volleybollplanen håller för granskning än i dag men jag inser att ju längre tid som går sedan jag stod på topp, desto mindre betyder innehållet i meritförteckningen.

Identiteten Ola – volleybollspelaren, finns i dag bara kvar i en handfull länkar på Google och till viss del i mitt minne. Livet går vidare, men ibland är det skönt att kunna gå tillbaka och slänga ett getöga på det jag presterade på den tiden.

SM-gulden i all ära, men det jag är mest stolt över i dag är priset som Bästa manliga förebild för barn och ungdomar som jag fick på den Skånska idrottsgalan 2001.

Det var då för väl att Malmö FF vann sin match mot Mjällby i eftermiddags. Tänk vad surt det måste ha känts för alla HIF:are om Malmö hade spelat oavgjort och HIF ändå missat guldet eftersom man bara fick 0-0 mot Kalmar på hemmaplan.

Nu var Malmö det bästa laget för dagen och över hela säsongen. Inte mer med det.

Och eftersom jag är småbarnsförälder, med helt andra prioriteringar (det har hänt en del sedan jag satt hemma framför tv:n och drog streck för varje hörna under fotbolls-VM 1982 i Spanien och 1986 i Mexiko) än att lägga en massa energi på olika idrottsevenemang så bryr jag mig inte nämvärt.

Det var något viktigt som skulle hända idag och som jag inte fick glömma bort. Men jag kan inte komma ihåg vad det är.

Nåja, det kan inte ha varit SÅ viktigt.

HD:s fotograf Mats Roslund hängde på EVS-spelarna under deras guldfirande. Det resulterade i ett maffigt bildspel.

Missa inte heller Bjön Liljas webb-tv från matchen.

27-7, 25-13, 25-23.

3-0 i matchen.

Och 3-0 i matcher.

Grattis till SM-guldet, EVS! Välförtjänt? Absolut! Kul för laget och hela Ängelholm. Givetvis!

Men 25-7? I en SM-final?

Och under hela matchen lyckas Katrineholm ta 43 poäng, varav EVS ger bort 24 av dessa. Svårt att vinna när man bara producerar 19 poäng själv under tre set.

Men vi känner igen syndromet från kvartsfinalerna mot Svedala. Även då gjorde EVS fler poäng åt motståndaren än laget själva mäktade med.

Antingen håller damernas elitserie i volleyboll alldeles för dålig klass eller är EVS alldelses ”för bra”. Med respekt för det hästjobb hela laget, med tränaren Tina Celinder i spetsen, lägger ner på sin idrott vill jag påstå att det är EVS som är alldeles för bra för elitserien. EVS la beslag på fem av de sex första platserna i finalseriens poängliga, till exempel. Ett komplett lag som jag gärna hade sett i en satsning i någon Europacup nästa år.

Tyvärr sägs det att polskan Marta Slodnik försvinner (poängbäst i dagens final och delad etta i finalseriens poängliga med sin landsmanninna Ewa Kalinowska) och jag tror att några av bänknötarna försvinner till andra lag, alternativt lägger av.

Men låt oss inte se framåt i kväll. Nu är det fest som gäller och även om det lär bli lite svårt att partaja i Ängelholm en söndagskväll lär laget inte bry sig ett skit om det.

Hatten av för Sveriges bästa volleybollag!

Och grattis igen!

Klockan är 17 och den tredje SM-finalen mellan EVS och Katrineholm har precis inletts. EVS leder med 2-0 i matcher och om inte himlen ramlar ner kommer Rönnehallen ljuda av:

”SM-guld, SM-guld, SM-guuuuuld… SM-guld, SM-guld, SM-guuuuuld… SM-guld, SM-guld, SM-guuuuuld…. SM-guuld, SM-GULD!” inom knappt två timmar.

Du följer matchen boll för boll på Hotline.

Efter en säker seger i kväll på bortaplan mot Katrineholm, med 3-0, har EVS världens läge att avgöra på hemmaplan och säkra klubbens andra SM-guld.

Det blev ett lite snöpligt slut på kvällens match. När EVS hade spelat sig fram till matchboll vid ställningen 26-25 i det tredje setet utbröt en stunds palaver vid sekretariatet och sedan fick Katrineholm ett gult kort när det kom fram att hemmalaget gjort ett byte för mycket (max sex per set). Och ett gult kort innebar att EVS fick en gratispoäng och matchbollen spelades aldrig. Snöpligt slut för Katrineholm, men desto roligare för EVS. Även om de säkert gärna slagit in matchbollen på egen hand.

Läs om matchen här.

Det är väl alla idrottares önskedröm att få avgöra på hemmaplan och på söndag lär det dessutom vara fullsatt i Rönnehallen. Vem vill inte vara med och fira ett SM-guld?

Tyvärr kan jag inte vara på plats då en mig mycket närstående person fyller 30 år på söndag. Och det vill jag inte missa för allt smör i Småland.

Söndagens final, den sista, börjar klockan 17.

Efter 3-0 i set även i den sista SM-finalen mot ÖVK kan Falkenberg titulera sig svenska mästare för tredje året i rad.

Med Sveriges bäste tränare, Ismo Peltoarvo, vid rodret har Falkenberg spelat skjortan av alla andra lag efter juluppehållet och i slutspelet tappade laget bara två set.

Imponerande.

ÖVK orkade aldrig ladda om batterierna efter holmgången mot Hylte i semifinalen, men ett SM-silver är ändå ett stort steg framåt och för första gången på många år var det drag runt volleybollen i Örkelljunga. Dubbla rader med åskådar-stolar på golvet i den andra SM-finalen är bara en sak som vittnar om det.

Fotnot. Jag deltog inte heller i den tredje SM-finalen eftersom jag var iväg på påskfirande i Växjö, som var bestämt sedan tidigare.