Olater

Ännu en säsong av långköraren På spåret har nått sin slutdestination.

Äkta paret Martina och Erik Haag vann en ojämn final mot äkta paret Jenny och Niklas Strömstedt och fick revansch för finalförlusten förra säsongen.

Jag gillar På spåret. Det är lagom doser myspys och kunskap för min smak. Och herrarna Luuk och Lindström har lyft konceptet till en ny nivå jämfört med Oldsberg och Hellberg.

Men nu vill jag se mer interaktivitet. Jag vill kunna gå in på SVT:s hemsida och se programmet i sin helhet, men utan kommentarerna från de tävlande i burarna. Jag vill kunna tävla mot dem utan att bli förledd av deras prat om vart vi är på väg.

Då kan jag tävla först och sedan kolla in programmet för att se hur jag lyckades i jämförelse med tävlande.

Jag kollar ändå aldrig på programmet när det sänds klockan 20 på fredagarna. Då är jag mitt i nattningsproceduren av telningarna där hemma.

Så här glada var Martina och Erik Haag före tävlingen. Foto: Henrik Montgomery/Scanpix

BBC har köpt in den svensk-danska tv-serien Bron som går på SVT just nu. Efter ett katastrofalt dåligt första avsnitt har serien tagit sig ordentligt och både del två och tre lyfte till klart godkända höjder. Sofia Helins rollfigur Saga Norén, som har Aspergers syndrom, var svår att ta till sig i den första delen, men rollen har satt sig nu tycker jag.

Jag gillar hur serien är filmad, med mycket matta färger och vackra vyer över både Köpenhamn och Malmö.

SVT:s succéserie Mästarnas mästare kommer tillbaka i början på 2012. Den sista pusselbiten i deltagarlistan är nu klar – fotbollspelaren Stefan ”Gud” Schwarz. En riktig tuffing som säkert har tävlingsinstinkten intakt. Det kan nog tänkas bli lite friktion mellan framförallt Schwarz och Gunde Svan tror jag, och kastar in Håkan Loob som en mörk häst i samma kittel. Bland tjejerna tror jag faktiskt att curlingspelaren Anna Le Moine kan bli riktigt svart i ögonen om det krävs och även cyklisten Susanne Ljungskog. Jag är mer osäker på om Pernilla Wiberg fortfarande har drivkraften kvar.

En som jag definitivt inte har drivkraften kvar utan ser hela spektaklet som en ren semestertripp är Magnus Wislander. Han är nog den mest laid back av alla deltagarna.

Oavsett så ska det bli kul att följa serien när den är tillbaka om cirka ett halvår.

Här är alla deltagarna: Anders Järryd, tennis, Victoria Sandell-Svensson, fotboll, Gunnar Larsson, simning, Anna Le Moine, curling, Gunde Svan, längdskidor, Susanne Ljungskog, cykling, Magnus Wislander, handboll, Linda Haglund, friidrott, Håkan Loob, ishockey, Annichen Kringstad, orientering och Pernilla Wiberg, skidor.

UPPDATERING: En läsare (läsaren?) hörde av sig och undrade vad brunkigt betyder. Det här är en ganska bra förklaring:

Brunka kommer ursprungligen från ishockeyn och termen kan överättas med uttryck som kämpa, grisa eller kötta. Att åstadkomma saker genom att kämpa, eftersom man då troligtvis inte är så tekniskt lagd, innebär att brunka. Uttrycket kan också översättas till ”träna” om träningen man utövar innebär att man kämpar mycket utan teknik.

Klockan 21 lockar klassikern Nile City, trots att jag redan har alla avsnitt på dvd. Dirty Dancing har väl inte åldrats med värdighet däremot, men Skräcken i den svarta lagunen från 1954 är bara ju ett måste. Vågar man sitta uppe efter den urladdningen väntar en stumfilm från 1922 – Häxan. Fem stjärnor i betyg tydligen. Man blir ju som nyfiken.

Jag hade inte tänkt ge mig in i debatten om Petter Northug och hans agerande i samband med målgången efter VM-stafetten i Oslo på fredagen.

Men jag kan inte hålla mig.

Till SVT sa Northug efter loppet att ”Det är bara show”, men det köper inte jag. Att förnedra motståndarna genom att stoppsladda precis före mållinjen är inte show, det är bara lågt. Northug är världens bäste längdskidåkare, inget snack om saken, och det borde räcka med det.

Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

Han är en förebild för hur många unga norrmän som helst, och vilka intryck gör Northugs beteende på dem? För mig är en av grundpelarna i allt idrottande – sportslighet. Och sportslighet innebär att man ska respektera sina motståndare, även om man är överlägsen. Eller, kanske speciellt om man är överlägsen.

Det är klart att Northugs sätt att vara piskar upp intresset och inte minst media hänger på när det händer saker som är lite utöver det vanliga. Men för mig räcker det med kampen man mot man, eller kvinna mot kvinna, för att jag ska bli intresserad. Åtminstone om det handlar om de stora mästerskapen och om svenskar är inblandade.

Så här skriver två av mina kollegor om ”Northug-skandalen”:

Kollegan Lindqvist tycker att Northug förtjänade en crosschecking över näsan.

Kollegan Ransheim: ”Själv har jag svårt att bli upprörd. Längdåkningen är en ocean av havregrynsgröt, där Petter Northug fungerar som en fet klick sylt.”

I dag hade Charlotte Kalla chansen att visa Northug ett och annat under avslutningen av tremilen. Kalla trampade på norskan Steiras stav med skidan när det var ett par hundra meter kvar och norskan ramlade omkull. Kalla vände sig om, som om hon för ett ögonblick övervägde att vänta in norskan. Men sedan öste hon på och kom i mål som fyra. Det var synd att hon inte tog chansen att visa sportmanship genom att vänta in Steira och föreslå att de skulle avgöra det hela när upploppet började istället. Det hade varit riktigt snyggt!

Jag är den förste att erkänna att jag inte är ett fan av att Norge vinner en massa guld jämt. När Kanada vann guldet i teamsprint, före just Norge, var det kanon även om jag inte tycker att Harveys hysschande pekfinger mot den norska publiken var speciellt snyggt.

Men när Therese Johaug vann tremilen blev jag riktigt glad. En strong insats och att få vinna på hemmaplan inför en galen hemmapublik måste ha varit något i hästväg. Och tvåan Marit Björgens till synes äkta glädje när hon kramade om vinnaren var stort att se.

Kollegan Lindqvist Slagskottade i fredags om Svt:s nya program Jakten på lyckan med programledaren Hanna Hellquist. Hon vill bli lyckligare och provar olika metoder för att nå framgång i denna önskan.

Jag tycker om att ge bort saker, trots att jag är ”born and raised” i Småland. Och Hanna Hellquist testar att ge bort saker i Jakten på lyckan under signaturen Anonyma klubben. Om du köper något i en affär, exempelvis en blomma, (saken får kosta max 40 kronor) betala det dubbla och be den i kassan att ge nästa kund en likadan blomma med hälsningen att ”den är redan betald med hälsning från Anonyma klubben”. Tanken är att man ska lämna affären innan så att gåvan verkligen blir anonym. Men hallå,  då tappar man ju halva grejen. Jag vill ju se hur glad mottagaren blir.

Jag är för övrigt 67 procent lycklig. Tydligen. Testa själv hur lycklig du är, på programmets hemsida.

Min uppfattning är att det till stora delar handlar om inställning om jag vill vara lycklig. Tänk positiva tankar och du blir lyckligare.

I övrigt sitter Hanna Hellquist i bilen i ett klipp och sjunger med i en låt som jag bara var tvungen att leta upp på Spotify – Don´t stop believing med Starship (på Spotify). Grymt bra låt.

Starship som gjort den betydligt mer kända (åtminstone för mig) låten We built this city (på Spotify).

UPPDATERING: Kollegan Lindqvist korrigerar min okunnighet med att det är gruppen Journey som har gjort Don´t stop believing (på Spotify). Det finns en aldrig sinande ström att ösa ur Stefan Lindqvists ymnighetshorn med kunskap.

Jag har tidigare tipsat om Svt-serien Våra vänners liv. Del åtta av tio sändes i måndags (tillgänglig till den 20 januari 2011) och nu har serien tagit en lite ny riktning. Den är inte alls så rolig längre, som den var de första avsnitten. Nu känns det som att den bara blir tyngre och tyngre och problemen hopar sig för de fyra vännerna (och Jerry…, nej).

Lite roligt var det ändå när Mats tog på sig att organisera luciatåget på förskolan och styrde upp det med järnhand.

Skämskudden åker annars upp för ansiktet titt som tätt. Jobbigt.

Skämskudde förresten, jag har aldrig gillat det uttrycket som har blivit mer eller mindre vedertaget att använda när något pinsamt eller jobbigt visas på tv.

”Bytkanalnuinnanjaglämnarrummet-kudde” tycker jag känns mycket bättre.

Språkrådet har för övrigt anammat skämskudde. Skit.

Skämskudde är ett lite skämtsamt uttryck för situationer när man skäms, rodnar eller tycker att något är så pinsamt att man (bildligt talat) skulle vilja ha en kudde att gömma ansiktet bakom. Det används särskilt ofta om tv-tittare som vill plocka upp en kudde ur tv-soffan och gömma sig för pinsamheterna i tv-rutan.
Ett typiskt belägg: ”Och den amerikanska varianten av Idol är dessutom flera resor värre än den svenska. I går fick jag nästan äta upp min skämskudde. Vad kommer det sig att vissa människor inte förstår att de borde stanna hemma och hålla tyst – för allas bästa?” (Moa Kärnstrand, Stockholm City 26/2 2008).
Uttrycket har använts ungefär från 2002 och framåt, men har ökat i användning det senaste året.
Anmärkning 21.5.2008: Sedan publiceringen av ovanstående har det inkommit ett par läsarreaktioner där läsarna kunnat meddela muntliga belägg på ordet från 1980- och 1990-talet. Det är således osäkert hur gammalt uttrycket faktiskt är.

Jag hade ingen vidare spänst för att vara volleybollspelare, men eftersom jag var nästan 210 cm lång behövdes det inte heller. Jag klarade mig bra i elitserien i alla fall.

Men Stefan Holm – där har vi en kille med spänst. Kolla in klippet nedan.

Jag hade inte sett Jon Skolmen på några år och när han i fredags satt hos Skavlan blev jag paff över hur lik skådespelaren Gene Hackman han har blivit. Men jag måste säga att han (Skolmen) har åldrats med värdighet.

Foto: Bild från Svt Play och Chris Haston/Scanpix

Man har tydligen lyckats fånga antimateria (som förgörs i kontakt med vanlig materia) i en fälla under 1/5-dels sekund. Ring Rekordbyrån!