Ska det vara så här? Spontanidrotten på dekis i Sverige i dag. Tänk när kidsen som har växt upp med spel på dylika banor kommer ner till Roland Garros.
”Ehh, domarn du måste fixa nätet, det är alldeles för högt”.
Vi kommer ju att bli utskrattade och Robin Söderling blir känd som vår sista tennisstjärna.

Jag fick som vanligt stryk av J i går kväll när vi spelade tennis för första gången sedan den 21 januari.

Skillnaden mot tidigare var att jag tog ledningen med 3-0 i första set. J hade köpt ett självspelande tennisrack för en halv månadslön, typ. Och han fick inte till det riktigt i början. Men sedan vände han och vann som vanligt. 6-4, 4-2, men det var en rolig timme och jag är framförallt nöjd med mina servar som gjorde att jag fick ett övertag åtminstone i inledningen av bollarna i mina egna servgame.

Knappt någon motion heller. Inte för min ständige motståndare J i alla fall.

Krossad.

Pulvriserad.

Överkörd.

Detroniserad.

Förnedrad.

Utklassad.

Blåst av banan.

You name it.

0-6, 1-6.

Det är synd att kalla det som hände i går kväll, från min sida i Ödåkrahallen, för tennis.

Och jag är rädd för att det var J som gjorde mig dålig. Det vill säga, det hade inte spelat så stor roll vad jag hade gjort för att försvara mig.

Jag skyller på de sprillans nya bollarna. De var välpumpade och inte så förlåtande…