Olater

Rubriken kräver en förklaring. Jag kör en vit Facebook-vecka. Från och med i går kväll klockan 21.49 fram till nästa söndag, samma tid, får jag inte gå in på Facebook och kolla läget, än mindre skriva statusuppdateringar eller lägga in bilder. Men eftersom den här bloggen autogenererar varje inlägg in i mitt Facebookflöde så är det lika bra att stämma i bäcken och mota Olle i grind.

Hence rubriken ovan.

Jag Facebookar alltså inte, jag bara bloggar.

Som ett tillägg, för att göra det hela lite svårare, får jag inte twittra heller.

Anledningen till den vita veckan är att jag helt enkelt vill veta hur beroende jag är. Om jag är beroende. Klarar jag en hel vecka eller kommer jag att få röda utslag av abstinens över att inte ha få vara inne på Facebook och umgås med mina ”vänner”?

Det har börjat bra. I natt drömde jag att jag trots min vita vecka uppdaterade min Facebookstatus och fick ett helt gäng syrliga kommentarer från vänner om att jag minsann inte kunde hålla mig borta så länge.

Jag som annars nästan aldrig kommer ihåg mina drömmar nuförtiden.

#ilandsproblem.

Jag kan fortfarande inte komma över att Norges statsminister, Jens Stoltenberg, helt plötsligt började följa mig på Twitter i dag. Och bara någon timme senare hakade Vestavisen på. En lokaltidning för Stavanger och Rogaland (!).

”Ooohh, Om statsministern börjar följa olao1 så borde nog vi också göra det.”

Det gäller med andra ord att börja tänka sig för vad man twittrar, det gäller att hålla en hyfsad nivå nu när man är bundis med en statsminister.

Nu har jag bara en fråga; Jag har inte sett skymten av Fredrik Reinfeldt bland mina följeslagare, var är han? Kanske dags för Fidde att ta sig i kragen.

Jag hittar förvisso honom på Twitter, eller åtminstone hans namn. Det visar sig till och med att jag följer honom (till ingen som helst nytta), men gör han mig samma tjänst? Nähej då.

De har väl varit smarta nog att regga honom där så att ingen annan skulle sno hans alias. Jag får nöja mig med Jensa så länge…

Här följer mina nätvanor, eller i alla fall de hemsidor som jag surfar in på oftast. Det ska tilläggas att det handlar om de sidor jag besöker oftast när jag i n t e jobbar på hd.se. Det ser lite annorlunda ut på arbetstid.

* Facebook (goes without saying på något vis nuförtiden).

* Olater (adminsidan för den häringa bloggen).

* iGoogle (gmail, kalender, reader, you name it)

* Aftonbladet (säga vad man vill om Aftonbladet men det går snabbt när det händer. Och så är det kul att skaka på huvudet åt alla roliga rubriker utan täckning i texten, bara för att nämna något).

* hd.se (brödfödan).

* Youtube (jag är lite överraskad måste jag säga, jag surfar sällan in på sidan och slentriansurfar men det är klart jag hittar länkar dit till höger och vänster).

* Twitter (Sedan jag kopplade ihop Facebook med Twitter har jag blivit en mer frekvent twittrare. Det vill säga jag twittrar och så läggs samma text ut på Facebook.).

* ”Bloggen om våra döttrar” (jag outar inte den bloggen här eftersom den huvudsakligen är till för nära och kära).

I går skickade svenska folket 76 miljoner sms via de fyra stora teleoperatörerna.

Och jag fick – ett. Ett ynka sms med en julhälsning. Tack till familjen Funk i Rottne som gjorde mig den äran. De hade säkert inte skickat några papperskort, jag fick inget i alla fall, och försökte kompensera det dåliga samvetet med sms till alla i tlefonboken. För jag utgår från att de inte tog upp telefonen enkom för att sms:a till familjen Olofsson.

Själv skickade jag i och för sig inte ett enda sms, men ändå. Jag fick bestämt många fler förra julen, säkert fem. Jag skyller på de sociala medierna, som Facebook och Twitter. Folk hälsar inte som man gjorde förr helt enkelt.

Det hela började med att Fredrik Virtanen twittrade om att han var ute på lokal och käkade dadlar och att han där såg Expressens krönikör Mats Olsson:

Mats Olsson äter middag med Live Nation. Jag äter dadlar med bacon kring, i fritös. Utsökt.

Mats Olsson gick i taket och skrev om Virtanens ”övertramp” i sin söndagskrönika:

I bland passeras ju en gräns, ibland blir man bara SÅINIHELVETESFÖRBANNAD! Hade jag stött på en mediaprofil en viss kväll när han spred ut var jag befann mig, så…säg så här:
Han kan twittra, kvittra, tjattra, fnattra och knattra bäst fan han vill för att impa på småbrudarna, men ska ge fan i mig, mitt liv, min familj och mina vänner – och hade jag stött på honom hade jag kört ner hans glasögon i halsen på honom.
Eller åtminstone hotat honom med det. Om det gör mig till en dålig människa, till en kriminell, så tar jag det.

Och jag hittade nyheten på resumé.se.

Mats Olsson är en offentlig person i och med att hans bild och text finns i en av Sveriges största kvällstidningar var och varannan dag i samband med krönikor. Dessutom har han setts i Svt:s morgonsoffa titt som oftast. Därmed får han räkna med att folk skvallrar om vad han gör och med vem – när han är ute på offentliga platser. Och i dag när vi har tillgång till internet via mobiltelefonen kan man dela med sig av information till många människor på ögonblicket av en sekund.

Förr såg man en kändis på stan och i bästa fall ringde man kompisen och berättade det, och han i sin tur spred sedan ut ”nyheten” på fikarasten på jobbet dagen efter. Samma resultat som i Virtanens twitterinlägg – men oändligt mycket långsammare.

Ska då Mats Olsson aldrig få vara privat längre?

Nej, jag tror tyvärr inte det. Och jag menar tyvärr. Inte när han befinner sig på allmän plats. Utvecklingen går inte att stoppa (och tur är väl det) och om fem år kommer varenda människa att vara uppkopplad och hyperinformerad via mobilen, i stort sett dygnet runt om man vill. Alla kommer inte att utnyttja möjligheten, kanske på grund av overload i hjärnan (man vill inte ha mer information än den nödvändiga för att klara sig i samhället helt enkelt), men möjligheterna att skvallra om kändisar, kommer att vara fantastiska. Och inget säger att vi kommer att bli mindre intresserade av kändisar i framtiden.

Med dagens mått mätt kanske Fredrik Virtanen bröt mot en oskriven regel, men snart kommer hans inlägg att vara ett i mängden.

Vidare. Om Mats Olsson inte nämnt Virtanens twittrande i sin krönika hade inte mer än ett fåtal noterat (jag visste det inte och jag följer ändå Virtanen på Twitter) det faktum att krönikören varit ute på lokal och ätit middag. Nu har en betydligt större publik fått upp ögonen för det i sig ganska ointressanta ämnet. För vem bryr sig egentligen om var, när och vem Mats Olsson äter middag?

Men det är en helt annan historia.

UPPDATERING: Kollegan Sandra berättade precis att hon också bloggat om ovanstående och länkat till mig. Och kliar hon min rygg så kliar jag gärna hennes.

Jag är inte odelat positiv till mikrobloggen Twitter. Jag är faktiskt ganska opositiv, liksom negativ, men det ger onekligen en känsla av närvaro när det inte är svårare att komma a- b- och c-kändisar, samt vänner och bekanta, lite närmare.

I kväll, till exempel har jag börjat följa Marcus Birro, Lance Armstrong (cyklisten, inte astronauten och ja, jag vet att han heter Neil) Gry Frosell, Måns Zelmerlöw och Patrick Ekwall som alla twittrar på en ganska regelbunden basis.

Men varför i hela världen har en Olga Gorbunova tagit mitt alias ”olao”? Jag får dras med ”olao1” på Twitter. Hur kul är det?

Och vad hände med mikrobloggen Jaiku? Den bara dog eller, är det mig det är fel på?

Tycker du att det verkar vara ett stort steg att starta en blogg? Testa i lite mindre skala med en mikroblogg. Mymlan har skrivit en mustig guide till hur man gör och hur man för sig som mikroblogggare.

Läs hennes guide här.

Mina egna taffliga försök till mikrobloggandets svåra konst hittar du till höger i den grå spalten. Jag trevar mig fram på Jaiku.

Sociala nätverk (enligt Datainspektionen), som Facebook, LinkedIn, Apberget, Lunarstorm, MySpace, Playahead, Bilddagboken, Twitter, Jaiku, Bloggy med många flera är bra att ha om man vill vara om sig och kring sig här i världen, eller bara i sin närmaste omgivning.

Jag hänger mest på Facebook och mikrobloggen Jaiku och utan dem hade jag aldrig fått nedanstående fantastiskt värdefulla information om vänner, kompisar och bekanta i min omgivning:

Tobbe D kollar på På spåret i kväll, Maria ska käka pizza, Anders dricker vin – igen, Ellen kollar på Lotta på bårkmarakgatan som omväxling till Pippi Långstrump, Sandra lyssnar på Medierna i P1 från i december med bland andra Isabella Löwengrip och PO (pressombudsmannen) Yrsa Stenius, Mymlan sitter på tåget från Stockholm efter en dag av intensivt socialiserande, Linnéa dricker också vin, eller sippar i alla fall, Anna-Maria har en lugn hemmakväll, Christin ska på bio, Linus har barnen hos sig, Sören lagar mat, och äter sedan upp den. Med mera med flera.

Värdelöst vetande kanske du tycker, men på något vis känns det skönt att veta att mitt nätverk av människor som jag känner har det ganska gott just den här fredagskvällen.

Själv jobbar jag som kvällswebbare på hd.se och hittills har fredagen visat sig från sin bästa sida. Det är lugnt.