Bruno Mathsson fick ljusa idéer i USA
För 60 år sedan gav sig formgivaren Bruno Mathsson och hans hustru Karin ut på en avgörande resa till USA. Mötet med den moderna amerikanska arkitekturen blev grunden till hans berömda glashus, varav flera i dag är byggnadsminnesmärkta.
Bildmaterial
1930 anordnades en hantverks- och industriutställning i Värnamo. Snickarsonen Bruno Mathsson ställde ut en traditionell barockstol och vann ett resestipendium. Det tog honom till Stockholmsutställningen, som innebar funktionalismens genombrott i Sverige.
Fåtöljen Jetson på ett roterande stålbensstativ blev Bruno Mathssons första samarbete med Dux, 1965. Här syns formgivaren själv i en uppdaterad version med syntetfibernät i sittkorgen, Jetson 66.
Arbetsstolen Eva utvecklades i början av 1940-talet. Den fanns också att köpa med hög rygg.
De stora fönsterpartierna var något som Bruno Mathsson fick smak för under sin resa i USA. I hans eget sommarhus i Frösakull känns allrummet nästan som utomhus. Draperier kan sk ärma av om det behövs.
Bostad. I december 1948 steg paret Mathsson i land i New York och togs emot av Edgar Kaufmann jr, chef för designavdelningen på Museum of Modern Art i New York.
Kaufmann hade redan köpt in Bruno Mathssons stolar till museet. Nu såg han till att den svenske formgivaren fick träffa flera av Amerikas främsta arkitekter och uppleva deras verk på nära håll.
Mötet med den lätta, kaliforniska arkitekturen i glas och stål var säkerligen en fantastisk upplevelse, tror Karin Winter, före detta intendent för Arkitekturmuseet och en av författarna bakom boken Bruno Mathsson. Inte minst när det gällde George Fred Kecks solarhus, som gav Mathsson nya idéer om hur solens ljus och värme kunde utnyttjas.
Men han inspirerades även av amerikanernas förmåga att förena känslan av ute och inne med ljusets och de lätta konstruktionernas hjälp.
– Han mognar genom mötet med arkitekturen i Kalifornien, och han förstår vilken viktig roll öppenheten spelar. Efter den resan är det inte bara en rad av fönster, utan hela glasväggar som gäller, säger Karin Winter.
Vid det här laget var Bruno Mathsson 41 år och etablerad möbelskapare i funktionalismens anda. Faktum är att många av de arkitekter han mötte använde sig av hans möbler i inredningen. Mathssons smäckra, luftiga böjträkurvor i naturliga färger och material passade som hand i handske i de ljusa, modernistiska byggnaderna.
Efter resan, när han började omsätta de amerikanska influenserna i praktiken, fick han ofta leverera även inredningen till de hus han byggde. De flesta som tilltalades av hans husritningar tyckte uppenbarligen också om formgivarens möbler.
Ändå tror inte Karin Winter att Bruno Mathsson någonsin tänkte att han ritade sina möbler för en viss hustyp. Lika lite som han ritade hus som skulle passa med hans möbelstil.
– Han har i och för sig tanken att hus och möbler är en helhet som hänger ihop. Han intresserar sig för båda uttrycksformerna, men hans hustankar går i en linje för sig.
Under 1950-talet ritade denne självlärde arkitekt ett flertal hus där han framgångsrikt utnyttjade glaset för att uppnå lätthet och ljus och för att bygga broar mellan inne och ute.
1960 lät han uppföra sin sommarbostad Frösakull. Huset betraktas som ett av hans intressantaste, och blev byggnadsminnesmärkt 2007. Den enkla, L-formade konstruktionen har en omgärdad solgård och är byggt av korrugerad plast, glas, marmor och glesa trälameller.
Här blir frisksportaren och soldyrkaren Bruno Mathssons idéer om flytande övergångar mellan inne och ute tydligare än någonsin.
Huset inreddes givetvis med formgivarens lätta och sittvänliga möbelklassiker som små viloplatser i rummen. Som Karin Winter kallar skapelsen i Bruno Mathsson-boken: ”en anläggning som understödjer talangen att vara sysslolös och icke-aktiv på ett anständigt sätt”.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar