Med känsla för färg och form
Finn och Kinta Nyebölle vågade satsa på ett tredje hus. Det blev det bästa boendet de haft. Nu är det 30 år sedan de sålde den supermoderna villan i Viken och flyttade in i ett av Tågaborgs drygt hundraåriga parhus.
Bildmaterial
De nyproducerade golvlamporna från Bestlite med Bauhauskänsla är ritade på 30-talet. Och funkar ihop med det svarta skifferbordet som står stadigt, nästan orubbligt på blankpolerade italienska byggnadsställningar.
Gammalt och nytt trivs ihop. Inte så gravallvarligt ordnade släktporträtt, målade för väldigt länge sedan...
Gammalt och nytt trivs ihop. På väggen längst bort, inte så gravallvarligt ordnade släktporträtt, målade för väldigt länge sedan...
Bostad. Trädgården är det inte så mycket med så här års. Men snart blommar blåregnen på verandan och vildvinet växer.
I gattet mellan grannhusen i söder, skymtar Villa Hälsolid med sitt gröna tak och många fönster. Det var Kintas farfar som lät bygga den resliga sjökaptensvillan vid Michael Löfmansgatan. På den tiden fick barnen inte leka med "ungarna borta i parhusen". Men farfar skulle bara veta. I dag bor hans barnbarn i ett av dem. Som råkar ha fått det snarlika namnet Hälsan...
Finn och Kinta träffades på Femina 1958. Kinta skrev mode och Finn som var art director höll på med form och tidningens innehåll. Som så mycket i livet var det en tillfällighet att de en dag blev ägare till ena halvan av villa Hälsan.
Efter många år på Femina, arbetade Finn ett tag på en reklamfirma vid Vikingsgatan. Många sköna sommarkvällar, avslutades arbetsdagen med en kall öl på kollegan Bengt Håkanssons veranda – i andra änden av kvarteret.
– Jag tyckte om huset och det var något särskilt med terrassen, så jag sa till Bengt, hör av dig om du ska sälja.
Åren gick och en dag satt Finn och Kinta vid sina flyttlådor i parhuset på Karl X Gustavs gata. Trots att drömmen gått i uppfyllelse, föll det en liten tår ner för Kintas kinder. Vad hade de gjort?
– Bengt hade redan klarat av de tunga bitarna i renoveringen. Lagt in badrum, huggit upp den gamla stentrappan och monterat in en mindre brant trätrappa. Nu skulle vi sätta vår prägel på boendet.
Gasspisen och skafferiet åkte ut och ersattes med moderna maskiner. Köket växte och fick en matavdelning när en vägg togs bort. Det som från början var husets enda toalett utan vask, är i dag en trång städskrubb. Och den gamla torkvinden har blivit ett modernt badrum.
Bland det första Finn och Kinta också gjorde var att starta en namninsamling mot rivningsplanerna av husen tvärs över gatan. Liksom deras eget var de byggda för tull- och järnvägstjänstemän och nu ville kommunen ersätta dem med femvåningshus.
– Jag gick upp till Fastighets- och byggnadsnämnden med namnlistorna och de tog verkligen hänsyn till vad folk tyckte. Så husen fick vara kvar. Och nu är de skyddade byggnader med särskilt kulturhistoriskt värde.
– Visst är det märkligt hur synen kan förändras, tycker Finn som är glad att de hann bygga sitt utsiktstorn på taket innan skyddet trädde i kraft. Som inte medger yttre förändringar.
Vännen Pierre Österholm ritade en båtinspirerad trappa upp till vinden, där Kinta och Finn inredde en avskild sängplats. "Ingen av oss tycker om att sova på markplan." Tornet byggdes med fönster från golv till tak och samma utsikt som fåglarna i träden. Därifrån kan de följa livet på gårdarna ner mot Vikingsbergsparken. Och längst bort i fonden se skepp och färjor passera.
De har själva alltid haft segelbåt. Den som de har nu ligger sommartid förtöjd i Höganäs hamn. Fartygsmodeller och miniatyrer överallt avslöjar att de kanske aldrig kan få för många.
– Det är Finn. Jag brukar säga, tack och lov att inte jag också är samlare.
– Så fort vi kommer in i en butik påminner Kinta mig: Vi behöver inte fler vettar och båtar.
Kanske inte fler bilar heller. Finn lyfter på locket till skåpet med bilsamlingen. I källaren står en Tartan red MG och väntar på årets premiärtur. Och det fanns en vit MG redan när de gifte sig...
I köket faller blicken på tre sifoner. De två blå kånkades hem från New York, inspirerade av en krog som hade fullt av just blå sifoner. De ombyggda gatlamporna i vitt mjölkat glas över köksön, har brunnit på Helsingborgs trottoarer i många år. Finn köpte på sig ett rejält parti när kommunen sålde ut på 60-talet.
– Vi har haft dem i alla våra hem. Men lät dem bli kvar i husen när vi flyttade. Och det här är de sista.
Nygifta köpte de ett korsvirkeshus i Smedstorp, utanför Nyhamnsläge, och renoverade det från grunden. Till och med halmtaket lades om. När barnen blivit äldre skaffade de sig ett nytt byggprojekt i Viken. En supermodern villa med stående träpanel i amerikansk stil.
Men det är i Hälsan de trivts bäst. På ovanvåningen knarrar furugolven hundraårigt. Nedervåningen fick parkett vid renoveringen på 40-talet, och de fem kakelugnarna kastades ut. Men Finn och Kinta har låtit mura upp en ny, som är i husets ålder och harmonierar med stuckaturen, takrosetterna och spegeldörrarna.
– De som byggde det här huset var tokiga i dörrar. Hallen hade tre in mot sällskapsavdelningen, berättar Kinta och visar hur man fått sätta igen en del.
Marsljuset flödar in vackert genom de bågformade fönstren och ger liv åt släktporträtt, ärvda möbler och loppisfynd. Nytt och gammalt blandas och fyller minsta vrå med trivsel.
Det runda arbetsbordet som var matbord i Viken-villan och soffbordet vid de röda lädersofforna har de låtit tillverka. Konstruktionen vilar på grova, blankpolerade italienska byggnadsställningar.
När huset var nytt hyrdes ovanvåningen ut för att spä på hushållskassan. Men Nyebölles har haft användning för varenda en av de tvåhundra kvadratmeterna. På den tiden deras bok- och designföretag, (som bland annat producerat Myggans Nöjeslexikon i 14 delar), hade fem medarbetare, fanns det tre arbetsrum på övervåningen.
Nu är Finn och Kinta 70 plus och har inte så många järn i elden längre.
Men segelbåten ska si alla fall snart i sjön...
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus