Dalahästens historia i nytt ljus
Dalahästen var från början en hemgjord leksak. I dag är den ett hett eftertraktat samlarföremål. Men dess historia är delvis höljd i dunkel.
Bildmaterial
Staffan diskuterar med dagens ättlingar till den mästerliga tillverkningen som skedde på familjen Hvits ägor i Vattnäs från mitten av 1880-talet fram till 1960-talet.
Soldat Per Hvit etablerade i mitten av 1880-talet traditionen av vackert målade trähästar från Vattnäs i större volym. Hästarna på bilden är från 1920-talets första hälft.
Per Hvits soldatskärp som sonen Anders senare lagat med knappar från Televerket. Hästarna krusade av sonen Karl Hvit i Vattnäs under sent 1930-tal eller tidigt 1940-tal, med karaktäristiska långbenta blå "strumpor."
Dalahästens historia i korthet
Dalahästarna var från början leksaker, hästar i trä tillsnidade hemma som leksaker åt barnen.
Mycket få av de riktigt gamla hästarna finns kvar, eftersom de slets hårt och blev ved när de slitits ut eller barnen blivit stora.
De äldsta hästarna målades fläckiga i svart och vitt, eller blått. Den orangea färgen började man med först på 1930-talet, eftersom den var betydligt billigare.
Det man definierar som dalahäst i dag är dock inte alla trähästar, utan en trähäst tillverkad i Dalarna bemålad med rosor i dalmåleriets tradition.
Dalmåleriet uppstod på 1770-talet och hade sin blomstringstid 1780-1870. Till en början var det främst dyrbarare föremål som möbler och interiörer som bemålades.
Uttrycket dalmåleri myntades först på 1900-talet för att definiera rosmåleri utfört av skickliga målare från Dalarna.
Exakt när man började bemåla trähästar med rosor i Dalarna är det ingen som vet, men troligtvis föddes traditionen kring 1840-talet, eller något tidigare.
1922 köpte man in en bandsåg i Nusnäs och började såga till hästarna efter en mall. På 1950-talet skapades den mall som används i dag.
På världsutställningen i New York 1939 användes dalahästen som symbol för Sverige. En nästan tre meter hög häst ställdes ut i den svenska paviljongen. Det var i samband med det som dalahästen övergick till att bli mer prydnadsföremål än leksak.
Bok och film
Staffan Haegermarks dokumentation av dalahästarna har hittills resulterat i boken Dalahästens vagga - en samlares dröm, som kom våren 2011, samt filmen Staffans fålar - i dalahästens spår, som kommer att visas på SVT Kunskapskanalen den 17-21:a december.
I dagsläget skriver han på en mer omfattande bok om dalahästar, något för den riktigt inbitne samlaren.
Läs mer på www.dalahorse.se
Bostad. Det finns många skrönor om dalahästens födelse. En berättar om hur en karolinersoldat av misstag råkade tappa en trähäst i en burk med Falu rödfärg. En annan hävdar att dalahästen inspirerats av att Gustav Vasa kommit ridande på en häst från Norge - prydd med rosor kring halsen. Staffan Haegermark har hört dem alla. I snart tio år har han samlat på dalahästar, men också ägnat otaliga timmar åt att efterforska dalahästens verkliga historia. Ett arbete som resulterat i både en bok och en film om dalahästar, den mest ursvenska symbol man kan tänka sig.
- Märkligt nog har dalahästens historia före 1930-talet varit väldigt dåligt dokumenterad. Inte ens i trakten kring Nusnäs, som man i dag så starkt förknippar med dalahästen, har man känt till hela historien, berättar Staffan Haegermark.
Dalahästen, så som vi tänker att den ska se ut i dag, är nämligen inte särskilt gammal. Dagens form fick hästen så sent som på 1950-talet, och bara ett par decennier tidigare började hästarna att sågas till efter mallar med hjälp av bandsåg.
- Innan dess högg man ut hästarna för hand med yxa och formerna varierade. Men efter världsutställningarna 1937 och 1939 när hästen användes som symbol för Sverige blev trycket så stort att man måste hitta effektivare metoder att tillverka dem, berättar Staffan.
I dag finns tre företag i Dalarna som tillverkar dalahästar - och säkerligen dubbelt så många som tillverkar kopior i Asien. Och säg den svensk som inte har en relation till den blommiga trähästen. Staffan Haegermarks eget intresse startade i en livskris.
För snart tio år sedan var han nära att bränna ut sig rejält. Högt tempo, och ständiga prestationskrav i arbetet inom it-branschen höll på att knäcka honom totalt.
- När min sambo bad mig hämta in tidningen en morgon bröt jag ihop. Jag klarade inte av ett enda krav till. Det blev bara för mycket att någon förväntade sig att jag skulle göra en enda sak till, berättar han.
Staffan och sambon Anette tog semester i fem veckor och reste till Öland. På en sommarauktion ropade de in några gamla allmogeföremål, som blev början till Staffans samling. Det urgamla och patinerade träet var en stor kontrast till den moderna värld Staffan levde i.
– Det kändes beständigt, långsamt och naturligt. När vi kom hem ringde jag efter Myrorna och bad dem skicka en lastbil för att hämta möbler. Vi hade bara italienska, moderna möbler och plast, berättar Staffan vars hem numera präglas av antika möbler och träföremål.
Och dalahästar. Överallt i huset står trähästar på hyllor, golv och i skåp. Hans samling uppgår i dag till 500 föremål. Men ökningstakten har avtagit med åren.
– När jag började samla köpte jag allt jag hittade. Då tyckte jag att en dalahäst från 1940-talet var jättegammal. I dag är jag betydligt mer selektiv. Jag köper färre, men äldre och för mig bättre, hästar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus