Här är verandor inne

I Lerberget har man både tagit till vara de gamla och lagt till nya förstukvistar och verandor på sina skeppar- fiskar- och köpmanshus. Verandakulturen sätter allt mer sin prägel på byn. Och man är noga med att hålla stilen.

Det är aprilväder. Ett överraskande regn fryser till och bilen varnar för is på vägen. Men i Lerberget, ett par kilometer bort, lyser solen. Ulf Dahlberg sitter på sin välisolerade veranda och arbetar vid laptoppen. Kaffet är urdrucket och äggkoppen tom. Och vi stegar rakt in i idyllen.

–  Dagen brukar börja med att jag går ut med hundarna och sen äter vi gärna både sen frukost och middag här.

Egentligen tycker Ulf Dahlberg inte om de blåsiga vintrarna på första parkett vid Öresund. Ändå vill han bo nära vattnet. Adventsstormen, när bryggorna bröts sönder, var bland det värsta han sett under de snart trettio år familjen haft uppsikt över sjön.

Nisse, en flatcoated retriever, avbryter leken och hoppar upp i soffan. Kastar en blick genom verandans korsspröjsade fönster och sträcker sen ut sig raklång. Honom gör det inget att det drar genom fönstren ibland. Havsvindar är inget att leka med.

Mot slutet av 1800-talet blev verandan allt vanligare som något mittemellan inne och ute och den enklare förstukvistens förfinade syster. Punschverandor, balkongverandor i flera våningar, öppna och glasade med spröjsar, mönstrat muslinglas, kolonner och dubbeldörrar dök upp som ibland lite pråligt artikulerade tillägg på sommarvillor längs kusten. Och för den delen även rikemansvillor i stan.

I Norrland hade det vuxit upp sågverk drivna av ånga som utvecklades till exportindustrier och banade väg för mekaniska snickerifabriker. Och den nya svenska snickarglädjen. Men det var länge billigare att be en lokal snickare utföra de ornamenterade snideridetaljerna med en bandsåg. Eller låta drängarna arbeta med täljkniven på vinterkvällarna. Så småningom snickrade allmogen till sina egna förstukvistar. Ljuset som släpptes in var gratis. Och hälsobringande för fattig som rik.

– Det första våra gäster gör är att söka sig hit, säger Göran Axelsson som också bor med veranda vid Segelvägen. Den nedersta gatan i byn.

– Först tänkte vi att det var möbleringen som lockade. Men när vi bytte fåtöljerna mot bord och stolar slog sig gästerna ändå ner här det första de gjorde. Det måste vara ljuset.

Hans hus var från början en enkel fiskarbostad i Höganästegel. Nya ägare hade byggt till, satt in perspektivfönster och klätt fasaden med mexitegel. Under den omfattande renoveringen som inte är riktigt klar än, har det yttre återfått sin gamla kostym. Fast putsad, omsydd och uppdaterad. Och veranda på köpet.

Kikaren står riktad mot Sundet. Ett fartyg seglar norrut.

– Det händer alltid något därute.

Men Göran Axelsson har ett annat projekt igång på innergården och återvänder dit när vi slår upp kappkragen och drar vidare.

När Susanne Enhörning och hennes familj flyttade in på Lerbergets Byaväg 35 var verandan oisolerad och kunde bara utnyttjas sommartid. Vid vackert väder. På sommaren.

– Men så byggde vi en ny som isolerades och kan användas hela året. För att den skulle bli exakt som den gamla, tog vi hjälp av en arkitekt. Och den har lyst upp och gett ett helt annat ljus till rummet innanför.

De brukar samla sina gäster vid det rymliga bordet med de färgglada Myranstolarna och utsikten mot gatans äldre bebyggelse.

– Och vi äter ofta själva här på helgerna.

När Tony Martinsson och Kicki Rundbäck bestämde sig för huset på Lerbergets Byaväg 31, var det under total ombyggnad. Den gråmålade verandan med sina dubbeldörrar, spröjsar och överfönster kom till då.

– Det blev en sådan rymd i rummet innanför, säger Kicki Rundbäck.

Staffan och Eva Lindquist i grannhuset har vänner med veranda i Göteborgs skärgård. När deras tak och balkong skulle ses över passade de på att söka bygglov till en egen veranda.

– Och det har vi inte ångrat. Vi har ett stort hus men vi är mycket på vår verandan. Den känns så trivsam och där laddar man batterierna.

Birgitta Lööf
birgitta.loof@hd.se 042-489 90 18