Anna Hörling gillar färger med lite lort i

Välkomnande, personligt och slitstarkt. Så vill Anna Hörling att hennes hem ska vara. När något blir avskavt bättrar hon på i stället för att byta ut. - Men petig är jag! Som alla formgivare, skrattar hon.

Den här torsdagsförmiddagen sitter Anna Hörling på den tillbyggda glasverandan och skissar på en ny kollektion glasögonbågar. Det är ofta här hon sitter när hon jobbar hemma, mitt i ljuset som flödar in genom rutorna och med utsikt över trädgården.

Anna Hörling är en mångsysslare. För många är hon känd som en i duon bakom barnmärket Brokiga, där hon jobbar ihop med systern och illustratören Stina Wirsén. De har just utökat sitt sortiment av charmiga barntavlor i en kampanj där 75 procent av intäkterna går till Rädda Barnen.

Anna är också inredningsskribent, författare till ett antal gör-det-självböcker och som utbildad industridesigner en hejare på att göra byggritningar.

- Jag är dålig på dukningar men bra på handfast snickrande. Jag har gjort många saker här hemma, från kokboksstället och skärbrädorna med enkel hållare till större ombyggnadsprojekt. Jag gillar att vara kreativ och lösa alla sorters inredningsklurigheter. Särskilt kul är det när jag har en plats som behöver en möbel eller en möbel som behöver "sällskap" för att passa in.

Bra balans

Som den fina skänken på glasverandan, till exempel. Den köpte Anna på Myrorna och målade om. Den var som gjord för kortväggen men behövde backas upp. Alltså snickrade hon en tallrikshylla i samma bredd och hängde upp på väggen ovanför.

- Först då kändes det klart. Det blev en bra balans.

Glasverandan är i sig ett litet drömprojekt hemma hos familjen Hörling. När de flyttade in i huset för femton år sedan var den en risig uteplats som ingen ville använda.

- Vi renoverade huset under åtta år! Vi hade små barn och det gick inte att hålla på och bygga jämt och ständigt. Det fick helt enkelt ta sin tid. När glasverandan blev klar föll allt på plats. Jag älskar att sitta här! Både när jag jobbar och när hela familjen är hemma tillsammans.

Eftersom verandan är ganska smal fick Anna själv rita ett långt matbord som sedan byggdes av en snickare. För att få tillräckligt med sittplatser ritade hon dessutom en väggfast bänk som löper i vinkel längs väggarna. Tapetvalet föll på ett Josef Frank-mönster i orangerött. Med ett draperi i tjockt sammetsmjukt tyg går det att avskärma rummet om man önskar. Till vardags hänger det tungt och vackert veckat på varsin sida om öppningen.

- Jag tycker om att omge mig med varma färger, många färger. Men det ska vara lite lort i dem, lite svärta. Helt klara färger hör inte till mina favoriter.

Vardagsrummet är liksom verandan ett hav av ljus. Den stora mjuka soffan står i centrum och känns precis sådär inbjudande som Anna vill att hennes hem ska vara. Ett vackert soffbord dignar under böcker och toppas av en praktfull bukett. Det är lika stilfullt som avslappnat och mysigt.

I köket intill går köksluckorna, bänkarna och bordet i olika trärena färger och är alla av olika träslag. Överallt står kokböcker och kryddor och i fönstret en odling av småplantor. Nu när barnen är stora är det trångt, men köket är fortfarande en mötesplats. Där finns köksutgången till trädgården och där finns den öppna spisen som familjen lät bygga när de gjorde i ordning huset.

- Den syns och värmer både ut i vardagsrummet och i köket när vi eldar. Jag gillar att köket är lite slitet och skavt. Jag brukar bättra på i stället för att byta ut. Fast jag är petig också! Sådär som alla formgivare är, skrattar Anna och fortsätter:

- Ett hem ska tålas att slitas på, det ska vara bekvämt att leva i och det ska kännas välkomnande. Hemma hos mig står alla dörrar mellan rummen öppna så att hela huset får leva.