16 december, 2010 klockan 15:58
Jag kan leva utan julstjärnor, novemberkaktus och om det skulle knipa även hyacinter. Men gränsen går vid amaryllis.
Den här julblomman har jag svårt att vara utan. Därför blev jag extra glad när jag häromdagen hittade fem amaryllislökar för 1oo kronor. Ni vet sådana där man kan köpa i början på hösten för att driva fram sin amaryllis själv. Gissningsvis finns det många som jag som vill se lite resultat från början och köper de första amaryllisarna i början på december.

Därav av en mängd osålda lökar som jag inte kunde stå emot. Det blev tre röda vid namn ‘Pamela’, en Exotica’ med rosa strimmor och ‘Fairy Tail’ som är röd och vit. De såg rätt trista ut, med sneda stänglar och torra rötter. Men efter några dagar med rötterna i vatten och under lampor i köket börjar de se helt ok ut.

De blommar inte ännu, men den jag köpte tidigare är på gång och den har min favoritfärg på amaryllis, vit och har det konstiga namnet ‘Intokasie’

Amaryllis planteras i vanlig plantjord och löken ska stå med minst hälften, gärna 2/3 ovan jord. Håll löken så att rötterna hänger fritt nedåt och fyll på med lite jord. Amaryllis tycker om att stå ganska ljust och behöver inte så mycket vatten. För mycket vatten gynnar tillväxten på längden och då är det lätt att blomman ramlar omkull.
Det svenska namnet amaryllis hänger med sedan Linnés tid, trots att det egentligen är en annan växt som bär det namnet – kapamaryllis (Amaryllis belladonna). Tre sådana lökar fick jag från Madeira, de håller nu till i växthuset och det ska bli spännande att se vad det blir av dem. Kanske blir de så här vackra?

Jag läser på Wikipedia att när Linné publicerade sin Systema Nature 1753 insåg han inte att den sydafrikanska kapamaryllisen och de sydamerikanska arterna inte var släkt och förde dem till samma släkte. Först under 1800-talet blev det uppenbart att det behövdes två släkten och D.W.Herbert publicerade Hippeastrum för de sydamerikanska arterna som är de vi i dag kallar Amaryllis.