Trädgårdsbloggen

Valborg firades med att äta sparris från den egna odlingen. Det är en märklig grönsak, tycker jag. Bara någon vecka innan gick jag där och tittade och undrade var sparrisen var. Så plötsligt dyker det upp små skott ur jorden och innan man knappt hinner tänka har den stuckit i väg och blivit flera centimeter lång.

På bara några dagar är den dags att skörda och till lunchen fick vi några sparrisstjälkar var till den varmrökta laxen och färskpotatisen. Mums.

Sparris växer vild i stora delar av världen, mest vanlig är den vid havsstränder i Sydeuropa. Den kom till Sverige på 1600-talet och det är skotten från rotstocken man skördar, antingen gröna eller vita. Den vita är blekt och den gröna oblekt. Allt detta läser jag i Lena Israelssons ”Handbok för grönsaksodling”. Där står det mesta som är värt att veta om grönsaksodling.

Och skulle ni vilja odla sparris så välj en solig del av trädgården till sparrisbädden. Jorden ska vara lätt och djup. Har ni som jag lerjord gäller det att förbättra jorden med bland annat kompost. Plantera i 25 cm djupa fåror som är 30 cm breda och fårans botten ska vara upphöjd. Täck sedan med jord cirka 8 cm. Resten av jorden föser man ner i fåran i omgångar under sommaren. Täck gärna med organiskt material, tång är bäst men kanske lite svårt att få tag på, och klipp ner sparrisen på hösten. Gödsla också årligen efter skörd med exempelvis färskt gräsklipp.

Den blekta sparrisen får man genom att kupa upp jorden 10 cm om våren. Jag kupar inte mina sparris utan de blir gröna och jag tycker de nästan är godare än vita.

Det trista med sparris är att det tar tid innan det går att skörda för första gången, tre år måste man vänta. Och då bara ett skott per planta. Följande år framöver skördar man alla skott fram till midsommar, därefter får plantan utvecklas fritt och blir en graciös ganska hög grön växt som är vacker att ha i buketter.