Från lagerpojke till disponent - Ingvar Lieberg 90 år
I en lägenhet på tredje våningen på Söder i Helsingborg bor Ingvar Lieberg. Hit flyttade han eftersom polarna i Perstorp avled efterhand. — Min dotter som är ganska skarp i huvudet sa en gång: "Pappa, vet du varför du har så få vänner? De flesta är döda!"
Bildmaterial
Ingvar Lieberg väljer numera att göra det enkelt för sig.
"Jag vill inte ha en villa med trädgård som ska skötas och en bil som kan stjälas," säger han.
GRATTIS Ingvar Lieberg
Aktuell: Fyller 90 år den 28 juli.
Bor: I Helsingborg.
Är: Pensionär.
Familj: Dotter, svärson, barnbarn.
Firar: De som vill komma får komma, men de får ta med sig maten själv. Jag ska sitta lat och le.
Familj.
Ingvar Lieberg har skrivit ner delar av sin 90-åriga historia så att dottern Birgitta ska få veta vad han sysslade med de 45 år som förflöt av hans liv innan hon kom in i bilden. Barn ingick överhuvudtaget inte i framtidsplanerna. Ingvar Lieberg gillade inte barn, tyckte mest att de var snoriga.
— Jag blev tillsammans med en kvinna som ville ha barn. Vi tillverkade barnet på midsommarafton i en sjöbod. Jag älskade det barnet så mycket att jag glömde bort att älska barnets mor. Jag levde för detta barn.
När Ingvar Lieberg blev pappa arbetade han som lagerchef på skivbolaget EMI i Stockholm. Han började som lagerpojke 1933, 17 år gammal. Under Ingvars uppväxt i Lysekil och Stockholm hade familjen det gott ställt. Fadern var välavlönad och hade under 20-talet tjänstebil med chaufför. Men så blev det kärvare tider. Ingvar Lieberg gick realskolan, men högre utbildning var det inte tal om. Istället fick han börja packa grammofonskivor och sopa golvet på dåvarande Skandinaviska Grammophon AB, som senare blev EMI. Efter några år fick han sparken på grund av uppkäftighet mot personalchefen fröken Åkerman.
— Hon kallade mig ung och dum en gång och jag svarade att jag hade hört att när man blev gammal blev man senil.
Efter några år då Ingvar Lieberg försörjde sig på olika ströjobb som snöskottning och nasare, blev han åter anställd på grammofobolaget, som lagerchef. Han ansvarade för inköp och distribution, företaget växte, Ingvar Lieberg blev disponent. Han trivdes bra.
— Det var ett intressant jobb. Där fanns udda människor, det var inget svensson över det hela, utan udda. Dessutom är det roligt med musik. Grammofonskivor är en rolig vara, en ren och snygg vara.
Cd-skivor är däremot inte någon favorit.
— Cd har ett iskallt ljud, vinylens ljud är mycket varmare.
Grammofonen är utslängd. Ingvar Lieberg lyssnar inte på musik numera. Han tycker inte om det längre.
— Musik finns överallt och tränger sig på. Man ska efterfråga musik, inte bli påprackad.
Ingvar Lieberg tror att han kan uppfattas som ganska jobbig. Han gillar att diskutera, gärna livligt, med stora gester. Utjämningspolitik och solidaritet är han ingen större vän av utan anser istället att biologiskt sett är alla människor konkurrenter.
— Men jag anser mig vara en hygglig människa, även om en del kanske tycker att jag har föga empati. Jag uppskattar människor som är vänliga och har mer empati än jag. Men jag får vara nöjd med mig själv som jag är. Jag skänker pengar varje månad och hjälper gärna folk jag känner ekonomiskt.
Livet har varit roligt. Han tycker att han har haft tur, fått sin beskärda del av kvinnor, spel på hästar, dricka och god mat. Nu är det inte lika roligt längre. Maten smakar inte som den gjorde förr, umgänget är begränsat eftersom vännerna går bort. Själv anser Ingvar Lieberg att han väntar på sin tur.
— Jag har sett det mesta och upplevt det mesta. Jag har haft ett bra liv, en anständig lön, jag var fri, inga obligations, träffade hyggliga människor och älskade att gå på krogen.
— Någon begravning ska jag inte ha. Direkt till bårhuset, sedan kremering och så vill jag till minneslunden som ligger därborta.
Ingvar Lieberg gestikulerar mot Nya kyrkogården.
— Jag tycker om att raljera. Det älskar jag.
