Tillbaka på den rätta banan
Mathias Pålsson tycker att svenssonlivet är fantastiskt. Han gillar att planera saker tre veckor i förväg. Innan levde han för dagen och sökte tillfredställelse direkt, på diverse destruktiva sätt.
Bildmaterial
Mathias Pålsson gillar aktiviteter där det händer något, som att hoppa fallskärm, dyka och spela golf. "Idrotten har alltid funnits med i mitt liv, när jag skött mig".
GRATTIS Mathias Pålsson
Aktuell: Fyller 30 år 12 augusti.
Gör: Projektledare för Unga KRIS (Kriminellas revansch i samhället) i Landskrona.
Familj: Mamma, pappa, lillasyster och flickvän.
Bor: Landskrona.
Stolt över: Mig själv, att vara drogfri och det jag åstadkommit med hjälp av andra.
Familj.
— Det är helt ok att vara jag i dag. För första gången känner jag mig helt fri.
Han växte upp i Rydebäck utanför Helsingborg i en "vanlig" familj.
— Jag var en blyg, tillbakadragen kille med läshuvud. Jag spelade golf och badminton. Mina föräldrar hade bra jobb, vi bodde i en skyddad idyll och det var lätt att tänka "den här killen kommer det gå bra för".
— I högstadiet ville jag hänga med de coola killarna, de som fick respekt och tjejer. De var mina gudar. Jag var osäker, de var säkra.
Det började med alkohol.
Min första fylla när jag var 14 år slutade med att jag dansade naken på en bil. Självsäkerheten kom ur flaskan.
När Mathias Pålsson var 15 år skildes sig hans föräldrar. En orsak eller en ursäkt till att livet går snett? Han vill inte riktigt tänka så.
— Det var inte därför jag blev missbrukare. Men jag tog det väldigt hårt. Jag ville verkligen att de skulle vara tillsammans. Och det var lättare att manipulera en förälder i taget.
Han gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Och blev kär.
— Hon var tuff, slogs och höll på med droger. Och hon tillhörde "gangstrarna" - de jag ville vara med.
Första gången Mathias rökte hasch var i hans pappas lägenhet. Trots att han inte riktigt gillade det första gångerna fortsatte han.
— Jag hade bestämt mig för att det här var min grej. Tredje gången kom känslan. För mig var det inkörsporten till allt annat. Amfetamin, LSD, Extasy. Och det accelererade snabbt.
Han hoppade av skolan. Stal motorcyklar och bilar för skojs skull. Efter polisförhör började hans föräldrar förstå bilden. Det hjälpte inte.
— Mitt mål i livet var att knarka.
Han tog avstånd från sina föräldrar. Och fick en lägenhet av socialen mot att han lades in på avgiftning.
— Jag var drogfri en månad. Det kändes riktigt bra. Men sen sökte min gamla vänner upp mig och det tog två veckor innan jag var tillbaka i det gamla.
De kommande tio åren följer samma mönster. Han styrde upp sig, fick behandling, jobbade, pluggade - och föll tillbaka.
I fyra år bodde Mathias i Västervik. Först på ett behandlingshem. Han var besvärlig och blev utkastad men en av de anställda på hemmet trodde på honom och lät honom bo i hans hem.
— De hade de ordnade förhållanden som jag behövde. Det var en bra tid, jag fick kompisar, jobb och tog upp mina gamla intressen.
Han saknade familjen och flyttade tillbaka till Helsingborg och började plugga till socionom. Han träffade en tjej som ställde de krav han behövde, blev störtkär och de flyttade ihop.
Återfallet kom ändå. Han gömde piller i blomkrukorna men klarade, till en början, sina tentor trots att han gick på amfetamin.
Mathias beskriver sin osäkerhet och svagheten för grupptryck som sitt stora problem. Ensamheten var ett av orsakerna till återfallen. Att göra sig fri innebar alltid ensamhet. Det gick inte att umgås med de gamla vännerna och han var rädd för att de nya skulle dömma honom.
I dag är Mathias helt öppen med det han gått igenom. Han har kommit närmare sin familj och är inte längre det svarta fåret.
— Jag har varit ren i 15 månader, jag skulle kunna säga drygt ett år men för mig är det viktigt att räkna, som en påminnelse.
Efter sista återfallet hamnade han hos anonyma narkomaner. Där insåg han att alkoholen, som han inte slutat med, lett honom tillbaka till problemen. Det hjälpte honom till det liv han har i dag. Och där träffade han sin flickvän.
Det tomrum Mathias tidigare känt fylldes av KRIS - Kriminellas revansch i samhället. Han fick någonstans att gå och blev aldrig dömd.
— Alla här är egentligen hårdingar. Men känslan är raka motsatsen. Det är mycket kärlek i föreningen.
Sedan i maj jobbar han som projektledare för Unga KRIS i Landskrona. De ordnar aktiviteter för ungdomar som har hamnat snett eller skulle kunna.
— Det känds som ett kall. Jag har själv blivit hjälpt och nu har jag en chans att ge tillbaka. Jag har aldrig haft ett så bra jobb.
Genom att hjälpa andra hjälper han sig själv.
— Men drogerna är alltid bara ett dåligt beslut bort. Men nu känns det mycket längre bort, ju mer jag engagerar mig. Jag märker att jag får belöningar från livet när jag sköter mig. Som det här jobbet. Hade jag inte varit drogfri hade ingen velat satsa på mig.
Denna gång Mathias fyller jämt, tycker han att det känns härligt. När han fyllde 20 minns han inte om han satt i häktet eller var på behandling.
— Det känns fantastiskt, nu kommer jag minnas allt som händer på festen dagen efter.
Han håller på att ta körkort och betalar av sina skulder. Spelar golf och tänker på en framtid med barn. Ett lugnt, tryggt liv.
— Alla missbrukare säger att de inte vill leva ett "inrutat svenssonliv". Men jag har fattat att svenssonlivet är det riktiga livet.
