Marcus siktar på att bli proffs i handboll

Det blir några fester de närmaste månaderna i villan på Sofieberg i Helsingborg för Marcus Persson, flink handbollsspelare i OV Helsingborg. På söndag fyller han 20 år och den 5 juni tar han stundenten.

Den vita mössan får han på Filbornaskolan där han gått på handbollslinjen, vilket innebär att tre gymnasieår blivit fyra. Allt för att Marcus och de andra eleverna som satsat på elitidrott ska kunna träna helhjärtat.

— Det har fungerat bra. Att studietiden förlängts med ett år innebär mindre stress både i skolan och träningen, förklarar Marcus.

Kärt barn har många namn påstås det och Marcus har haft en del under åren innan det slutliga valet föll på Mackan. Men dessförinnan var det bland annat Gummibollen och Lille Skutt.

Lille Skutt föll sig ganska naturligt. Med sina 173 centimeter och 75 kilo tillhör Marcus det kortaste och lättaste i handbollens etablissemang - egenskaper som han för att hävda sig måste kompensera på annat sätt.

— Jag måste springa snabbare och hoppa högre än mina motståndare, säger han.

Det är mycket spring i Marcus ben, något som är ärftligt liksom att det blev handboll. Pappa Persson kallades under sin aktiva karriär i Vikingarna och Olympia för Turbo Jens och anledningen gav sig självt.

Det är tredje året som Marcus spelar i OV Helsingborgs A-lag och han har fått mer speltid än tidigare år. Men han är ändå inte riktigt nöjd:

— Det har gått över förväntan då jag fått chansen och därför borde jag fått spela ännu mer.

Ja, det har gått så bra att Marcus blivit kallad till läger med U 21--landslaget, något som givit blodad tand:

— Nu ska jag ge handbollen ett år. Jag ska satsa allt kommande säsong på att etablera mig riktigt, ta ledigt från studierna och träna på heltid, säger han.

Kontraktet med OV ger en viss grundplåt och sedan har Marcus skaffat sig världens bästa sponsorer som det så vackert heter:

— Jag bor hemma hos mina föräldrar. Därför ska jag klara mig hyfsat, påpekar han.

Målsättningen i ett längre perspektiv är att kunna leva på handbollen och då är det också nödvändigt att flytta. Ett proffsäventyr utomlands lockar.

Få spelare i Marcus Perssons position (mittnia) är under två meter, men det avskräcker inte. Undantag finns och Marcus tänker bli ytterligare ett:

— Ljubomir Vranjes är den främste som bevisat att storleken inte har någon betydelse. Det vill säga om det kompenseras av annat.

Den lilla fritid som blir över då skola och idrott fått sitt?

— Jag träffar gärna mina kompisar, går på stan, tittar på tv och spelar dataspel. Jag är som de flesta ungdomar.

Ditt förhållande till musiken?

— Jag är allätare, men det får inte vara något extremt. Jag lyssnar på allt bortsett från dansband och hårdrock. Där går gränsen.

När kände du extra tillfredsställelse?

— För några veckor sedan utanför ett varuhus. Det var nästintill storm och en gammal farbror med rullator fick inte ordning på sina fullproppade kassar utan innehållet trillade ut på gatan. Jag samlade ihop grejorna, hjälpte honom tillrätta och följde honom till en plats där det inte blåste lika mycket. Då kände jag mig duktig. Det behövs inga stora saker för att man ska må bättre.

Då gjorde jag bort mig?

— Jag har svårt för att peka ut något speciellt tillfälle. Det beror förmodligen på att jag gärna bjuder på mig själv och därför inte skäms så lätt. Då jag gör bort mig skrattar jag ofta mest själv.

Knut Knutsson