Gunilla Pontén: "Jag har en Picasso i mig"
Redan som 14-åring väckte Gunilla Pontén uppmärksamhet när hon bodde i Skövde
och klädde sig i röda och gröna strumpor. Än i dag känner hon barnslig.
Bildmaterial
"Det är tråkigt att modet är så likriktat, alla ska se likadana ut. De flesta ungdomar klär sig i jeans och tröja och tanterna ska vi bara inte tala om. Det är sportmodet som har förstört allt. Var och varannan har på sig de där oerhört trista sportjackorna, vad heter nu märket? Jo, Everest. Det är tur att det finns ungdomar som sätter sprätt på tillvaron", säger Gunilla Pontén.
"Jag skulle aldrig kunna tänka mig att gå med i en pensionärsförening, jag har väldigt svårt för att umgås med människor som alla har samma ålder. Jag vill umgås med människor i olika åldrar, det borde alla göra", säger Gunilla Pontén.
"Jag är frispråkig och jag vill att folk ska våga vara friare i ordet och tanken och det yttre. Skit i vad andra tycker. Vill du ha knallrosa skor så ska du ha det", säger jubilaren Gunilla Pontén.
Aktuell: Fyller 80 år den 14 juni.
Bor: I hus på Lidingö utanför Stockholm.
Familj: Maken Ulf Engquist och barnen Niklas 51 år, Måns 48 år, Beata 46 år och Matilda 38 år. Har nio barnbarn, det yngsta är två år.
På gång: Med tillverkning av sin sommarkollektion för 2010. Har designat tapeterna Hattflickor och Tre eleganta damer för Your Wallpaper.
Karriär i korthet: Skapade tonårsmodet tillsammans med Kerstin Lokrantz när de blev fotograferade i Damernas Värld. Har arbetat som fotomodell, gått på Tillskärarakademin och på Beckmans modelinje. Har haft egen spalt i Vecko-Revyn och Damernas Värld. Fick skaffa en fanclub eftersom hon fick så många beundrar- och klagobrev från läsarna. Anlitad av italienske Pucci som modell och fick göra egen kollektion i hans namn. Har jobbat för de flesta konfektionsföretag i Sverige. Driver egen firma tillsammans med maken sedan 1969. Har gjort barnkläder, damkläder, herrkläder, skor, glasögon, inredning, teater- och filmkläder. Affären på Mäster Samuelsgatan i Stockholm är inredd av dottern Matilda som är inredningsarkitekt.
Utmärkelser: Fick 1953 Anders Beckmans Stort A i livet (tillsammans med Kerstin Lokrantz och Margareta Westberg), 1967 Feminas Oscarina och 1983 Damernas Världs Guldknappen. Fick 2003 ta emot den kungliga Litteris et Artibusmedaljen, 2006 fick hon Elles hederspris och 2008 KTH:s stora pris.
Så firas födelsedagen: "Dagen innan min födelsedag bjuder jag in till fest i min dotter Beatas hus i Nacka. På min födelsedag åker jag bort."
Om att fylla 80: "När jag var ung tänkte jag: så gammal kan ingen bli. Jag känner mig verkligen inte som 80 utan pendlar mellan 30, 40, 50 år. Men i bland när jag är trött och utarbetad kan jag känna mig uråldrig."
Om Sonia Rykiel: "Jag kallas för Sveriges Sonia Rykiel. Vi gör ibland samma sorts kläder på samma gång, det är lustigt. Fast hon får göra mycket mer vågade kläder eftersom hon har hela världen som underlag. Hon gör eleganta kläder som överraskar."
Om att vara tonårsmodell: "Jag och Kerstin Lokrantz var de enda i hela Europa. Vi fick jämt åka runt på visningar som modeller. Vart vi än kom så möttes vi av entusiastiska tonåringar som stoppade oss på gatan och arga vuxna som spottade efter oss. Ibland kände jag mig som en apa på Skansen eftersom de tog i mig."
Om sina kläder: "Jag gör fräcka modekläder för folk som är unga i sinnet. Kläderna är mest gjorda för små bröst men lite rumpa."
Blir allra gladast av: "Att unga flickor och pojkar kommer fram och gillar det jag gör."
Mest stolt över: "Mina underbara, kreativa barn. Dessutom gläds jag åt mina barnbarn."
Avskyr: "Förljugenhet, falskhet och politisk korrekthet. Säg vad du tycker!"
Familj. — Jag vill skapa kläder för människor som är unga i sinnet!
Hon växte upp i ett borgerligt men livligt hem som alltid var fyllt av intressanta besökare i alla åldrar. Hennes pappa var överste och höll hårt på disciplinen och mamman var frispråkig och sade vad hon tänkte.
— Min pappa var en otroligt godhjärtad människa och mamma hade en fantastisk utstrålning och humor. Hon var känd för att vara rolig.
Som liten hade Gunilla många fina dockor som hon tidigt började rita och sy kläder till. Intresset för tyger och färger föddes redan när hon som fyraåring målade och pysslade.
— Nu älskar jag modern inredning, arkitektur, trädgårdar, konst och modern dans. Jag har en Picasso i mig på det viset, en lust att experimentera, precis som han.
Under sju år bodde hon med sin familj i Skövde men Gunilla längtade tillbaka till Stockholm hela tiden. Hon klädde sig helt annorlunda än de andra flickorna i skolan och hade randiga tröjor, randiga små underbyxor till korta kjolar och en liten basker på huvudet. Familjens sömmerska sydde upp hennes egenritade kläder.
Men Gunillas experimentlusta sågs inte med helt blida ögon av omgivningen. I skolan fick hon C i ordning och var nära att relegeras på grund av sin klädstil. Hennes snickarbyxor och raka hår med lugg stack ut.
— Alla andra flickor såg ut som små tanter i ljusblå blusar och bruna strumpor eller som förvuxna barn med permanentade lockar.
Tidigt hade hon siktet inställt på Beckmans modeskola i Stockholm och efter att ha avslutat flickskolan och Tillskärarakademin var det också dit det bar. Hennes mål var att skapa ungdomskläder, något som inte fanns i slutet på 40-talet.
När hon kom till Stockholm blev hon stoppad på gatan av Marianne Höök, dåvarande redaktör på Damernas Värld. Höök ville att Gunilla skulle fotograferas i tidningen.
— Så blev jag Sveriges första tonårsmodell. I mina egna kläder.
Efter det rullade både modell- och modeskaparkarriär igång och sedan dess har Gunilla Pontén skapat många kollektioner. I början av sin karriär fick hon även en förfrågan om att designa för franska Elle. Planen var att återvända till Paris för uppdraget men en förälskelse hemma ändrade planerna.
— Jag ville flytta till Paris, jag var en idiot som inte gjorde det. Man kan aldrig bli profet i sitt eget hemland.
Profet eller ej, hennes egen affär går lysande och Gunilla jobbar lika mycket som förr. Just nu är hon i full färd med att färdigställa 2010 års sommarkollektion.
— Det är massor av jobb. När man är ett så litet företag som vi, måste alla arbeta ruskigt hårt. Det är konstigt att kläder inte kostar mer än vad de gör eftersom det är en sådan procedur att få fram färdiga kläder. TT Spektra
