”Det går inte att dra sig tillbaka”
Några frågor till trummisen Frank Andersson, Helsingborg som fyller 70 år den
10 augusti och som arbetat med artister som Sylvia Vrethammar, Charlie
Norman, Lill-Babs, Family Four och Östen Warnerbring under sin hittills 42
år långa musikerkarriär.
Bildmaterial
Musikern Frank Andersson kan man höra i många olika sammanhang. Han är programledare för Kulturlådan i Radio A, 99,5 MHZ, varje onsdag klockan 12–13 och den 17 och 24 augusti finns han på scen i Allsången på Fredriksdal.
Familj. När vi skulle boka den här intervjun var det inte helt lätt att hitta en tid... hur mycket spelar du egentligen?
– Inte i samma omfattning som tidigare men i sommar är det ganska fullt upp. Förutom min egen trio Frank Andersson band har jag i sommar spelat med i Kul i Juli-orkestern för 18:e året, med Eddie Bruhner, Ängelholms storband och Jazzin’ Jacks. Du vet, det går inte att dra sig tillbaka som musiker, det vill man inte heller, inte jag i alla fall.
När var det som intensivast i karriären?
– Det var nog på 1960–70-talen när det fortfarande fanns gott om ställen för dansmusik. Då var man en månad i stöten i exempelvis Malmö, Stockholm eller Oslo och spelade på olika dansrestauranger upp till sex dagar i veckan. På den tiden dansade man till evergreens. Men jag har spelat med ”riktigt” dansband också, Alf-Olles från Sjöbo.
Åren med Family four, Bosse Parnevik och Rune Öwferman var också väldigt roliga.
Och så medverkade du under fem år på Allsång på Skansen med Bosse Larsson. Vad tycker du om allsången i dag?
– Lotta Engberg är jätteduktig men de väljer lite fel sorts allsångslåtar, det ska vara kända kort som folk kan. Bästa allsångsledarna? Bosse Larsson och Lasse Berghagen var bra båda två. Lotta Engberg har fått ännu bättre fart på det tycker jag, men många gillar inte avbrotten med bingo.
Du har turnerat och gigat med så många artister att deras namn ledigt hade kunnat fylla hela den här artikeln. Har du någon absolut favorit?
– Det går inte att säga... men Jesper Thielo, Thomas Frank och Charlie Norman har musikaliskt varit jätteroliga att få spela med.
Så i själ och hjärta ligger jazzen närmast?
– Jag är ganska allround och behärskar de flesta stilar men visst brinner jag särskilt för jazzen. I min trio Frank Andersson band som jag har tillsammans med basisten Sture Melin och pianisten Lasse Johansson får jag utlopp för det. Jazzlördagarna på Telegrafen och söndagarna på MS/Harmony med Eddie Bruhner är ett par återkommande saker.
Hur hamnade du i musikbranschen?
– Som 20-åring var jag utbildad frisör och bodde i Ludvika när Sveriges Glenn Miller, Rolf Lindell, kom till folkparken och behövde någon som kunde hoppa in på trummor. Några veckor senare ringde han och bad mig komma ner till Stockholm och spela på krogar. Sedan var det kört. Det var 1963.
Vad var det du fastnade för?
– Allt. Att få spela musik, bo på hotell, resa och träffa intressanta människor. Jag kunde inte tänka mig ett roligare jobb.
Hur firar du födelsedagen?
– Med öppet hus ute i kolonin precis som när jag fyllde 65. Min fru Gittan (Birgitta Lindeblad) är duktig på att fixa med mat och allt möjligt. Och så kommer det att finnas en sånganläggning och trummor där ute. Och en gammal kornett. Det var det instrumentet jag en gång började med. Den har hängt på väggen sedan 1964 men nu ska den ner!
