"I ringen visar man vem man är"
Bildmaterial
För fem år sedan slutade Åsa Sandell med boxningen. I dag jobbar hon som kulturskribent på bland annat Helsingborgs Dagblad.
Under boxningskarriären vann Åsa Sandell bland annat världsmästartiteln samt fyra SM-guld. Här möter hon Laila Ali, Muhammad Alis dotter, i en proffsmatch 2005.
Åsa Sandell
Aktuell: Fyller 45 år den 24 januari.
Gör: Kulturskribent hos bland annat Helsingborgs Dagblad, föreläsare och boxningstränare.
Bor: I Stockholm.
Familj: Make Per Nilsson. "Vi råkade på varandra på ett kafé för tre år sedan och det sa bom direkt. Vi är lika förälskade i dag som då."
På gång: Är gravid och ska bli mamma i juni. "En stor gåva som man aldrig bör ta för given."
Karriär i korthet: Fil kand i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Journalistutbildning. 1995-2004 vann hon fyra SM-guld i boxning samt guld i NM och EM. Proffsdebut i supermellanvikt 2004, världsmästare 2007.
Så firas födelsedagen: Med familj och vänner.
Om att fylla 45: "Lite speciellt att komma närmare 50. Men jag är inte så åldersnojig."
Favoritfilm: Dokumentärfilmen When we were kings om hur Muhammad Ali möter George Foreman. "Ali är stor." I övrigt gillar hon drama och är innerligt trött på deckare.
Lyssnar gärna på: 70-talssoul. Tränar helst till dancehall.
Läser: Helst romaner, just nu två biografier: Patti Smiths Just Kids och Leif GW Perssons Gustavs grabb.
Fritidsintressen: Boxning, film, böcker och broderi.
Favoritplats: Prospect Park i Brooklyn, New York. "En magisk plats. Jag har gått många promenader bland höstlöven där." Och gamla polishuset på Kungsholmen.
Styrka: "Modigare än jag tror."
Svaghet: "Jag är väldigt problemorienterad, men jag har blivit bättre på att se möjligheterna."
Blir lycklig av: "Min man."
Därför slutade hon boxas: "Jag var omotiverad. Det syntes att jag inte ville vara i ringen. Det fungerar inte - i boxning måste man vara 100 procent fokuserad, annars är det livsfarligt."
Familj. Kulturskribenten Åsa Sandell övervann sin rädsla att misslyckas som skribent med en rak höger. Förälskelsen i boxning gav guldmedaljer, en proffskarriär - och en bok. Men hon har förblivit snäll.
Hur snäll är en ärrad boxare som slagit sina motståndare blodiga? Den gängliga, bleka blondinen med den lågmälda, lena rösten på kaféstolen mittemot stryker eftertänksamt hakan.
– Jag är ganska mild till kynnet och vill vara snäll, men jag kan bli upprörd av till exempel oärlighet och småsinthet. Men jag har aldrig slagit någon utanför ringen, försäkrar Åsa Sandell.
Innan hon äntrade boxningsringen hade hon tagit examen i litteraturvetenskap och arbetat som översättare. Den stora drömmen var att skriva och ta plats.
– Men jag var rädd för att misslyckas. Jag var en "duktig flicka" som lyssnade på andra och ville infria de andras förväntningar på mig.
Under uppväxten i Örebro i ett medelklasshem (mamman var lärare, pappan tjänsteman) med två äldre bröder var hon lite av en pojkflicka - lirade fotboll med killarna, spelade senare basket på elitnivå.
Fram till 28 års ålder var hon alltjämt sökande. Hon kom över handskar på en loppis och lekte boxning med pojkvännen, som en dag hittade ett anslag om boxningsträning för tjejer.
– Det var jätteroligt redan första gången - som en fysisk förälskelse. Energin i mig som hade slumrat till vaknade till liv, säger hon och vevar med armarna.
En boxare vaknade till liv och kammade hem seger efter seger: fyra SM-guld samt guld i NM och EM. Efter 22 vinster och en förlust i amatörringen fortsatte hon 2004 som proffs. 2007 blev hon världsmästare efter 2-1 mot Dakota Stone.
– Boxningen fyllde mitt uttrycksbehov, bort från reflexion och överanalys av mig själv. Den blev mitt sätt att vara utåtagerande. Ringen är en scen, där visar man vem man är. Jag upptäckte saker om mig själv som jag inte vetat, som att jag hade en exhibitionistisk sida och att jag var tuffare än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Förvisso har hon varit både rädd och nervös åtskilliga gånger. Därför ska man träna för att kunna lita på sig själv och veta vad man ska göra. Även när man ligger nere för räkning.
– Då vill man upp! Som boxare ska man alltid fortsätta, man reser sig på darrande ben.
Med boxningen som råg i ryggen kunde hon uppbåda mod för att våga sig på en journalistutbildning och infria drömmen om att bli kulturskribent. För tre år sedan utkom hon med självbiografiska boken Bakom garden.
– Jag hade och har en dubbelidentitet. Jag pendlar mellan identiteten som kulturtyp och boxare.
Det är fem år sedan hon lade handskarna på hyllan för gott. Men nyttan av sporten bär hon likväl med sig.
– Jag har blivit mycket gladare av boxningen och är betydligt gladare i dag än för 15-20 år sedan. Numera är jag mer tolerant både mot mig själv och andra, säger Åsa Sandell.
