Personligt välkomnande till livet
Dop i kyrkan väljs bort. Ändå finns kanske behovet av någon form av ritual. I dag utformar många sina egna högtider. Som till exempel en namngivning.
Bildmaterial
Jenny Månsson, till höger, med döttrarna Liv och Alva bjöd in släkt och vänner till namngivningsceremoni. "Det var nog något nytt för alla."
Jenny Månsson med dottern Alva Månsson Slinge, som också bär namnet Anna.
En namngivningsceremoni eller välkomstceremoni har ingen juridisk innebörd. Ofta ordnar man högtiden själv inom familje- och vänkretsen. Det förekommer att kommuner har särskilda officianter, men är inte så vanligt.
I Perstorp blev namngivningen en politisk fråga och utreddes. Kontentan har blivit att kommunfullmäktiges ledamöter ska kunna tillfrågas om att (kostnadsfritt) leda ceremonin. Ledamöterna har dock ingen skyldighet att ställa upp.
Båstads kommun har en särskild namngivningsförrättare, kommunfullmäktiges ordförande Benkt Ragnarsson. Man får betala en avgift på 670 kronor plus eventuell reseersättning.
Särskilda officianter för namngivning finns inte i Landskrona, Svalöv, Helsingborg, Ängelholm, Bjuv, Åstorp, Örkelljunga och Höganäs. I Bjuv har frågan dock väckts och i Helsingborg har det hänt att vigselförrättare hållit i en ceremoni efter att ha tillfrågats privat. I Örkelljunga har man hänvisat till vigselförrättarna.
Också Humanisterna (organisation för sekulär livssyn) har officianter.
Livets gång. En vacker försommardag hälsades Alva Månsson Slinge i Helsingborg välkommen till världen med tal, dikter och musik. Hon bars in av sin fadder, klädd i en dopklänning som gått i arv i släkten. Mot slutet av ceremonin, när hennes namn Anna Alva presenterats och hon välkomnats sattes en blomsterkrans på hennes huvud.
Det blev en fin högtid som hela familjen är nöjd med. Familj, släkt och vänner samlades och efter själva ceremonin skålade man, åt picknickmat och umgicks resten av dagen.
Varken Jenny Månsson eller hennes sambo och Alvas pappa Peter Slinge hade varit på någon namngivningsceremoni och gillade tanken på att skapa något eget.
– Jag tyckte det var viktigt att folk tog det på allvar. Det var min första tanke. Sedan tänkte både jag och Peter att det skulle vara någon form av ceremoni. Jag tyckte det var ett roligt projekt, säger Jenny Månsson, som tog itu med planeringen när hon var föräldraledig.
Det blev en del letande på olika forum på internet. Hon skaffade Den svenska högtidsboken. Ett program började ta form.
Peter Slinge hittade ett stycke om barn ur Khalil Gibrans Profeten att läsa högt. Goda vänner ställde sin trädgård till förfogande för högtiden. Natur och växtlighet som inramning var viktig.
– Jag tänkte att det var viktigt med symboliken att våra barn växer och ska ha med sig minnet av att de blivit välkomnade till världen, säger Jenny.
Peter Slinge menar att ritualer behövs vid stora händelser, som vid livets början och slut. Däremot kan en högtid som en namngivning se ut på olika sätt.
– Man får tänka på vad man vill ha ut av det och planera utifrån det. Här kan man hoppas att alla gör lite olika så att det inte uppstår ytterligare en mall.
Från början fanns en idé att officianten (personen som leder ceremonin) skulle anlitas utifrån. Jenny Månsson började leta på kommunens hemsida, men bytte spår och frågade en god vän och arbetskamrat, som hon visste var en duktig talare.
Vännen Marie Torshed ställde upp. Hon skrev ett tal om barnens betydelse som hon höll under ceremonin.
– Maries roll blev nästan sådan att gästerna efteråt talade om henne som "prästen". Det hade nog känts lite stelt om det i stället varit någon främmande som kommit.
Storasyster Liv Månsson, som fyller elva i vår, är inte heller döpt. När hon var liten planterade man under högtidliga former ett träd åt henne. När det planerades namngivning för hennes lillasyster fick hon en aktiv roll och minns den högtidliga stunden.
– Jag minns bäst de bar in Alva i början och när jag sjöng, säger hon och berättar att hon valde att sjunga Det gåtfulla folket och ackompanjerades av piano och gitarr.
Jenny Månsson är lärare och undervisar bland annat i religion. Hon betonar vikten av att barnen själva när de är tillräckligt gamla ska få välja om de vill tillhöra kyrkan eller inte. Och att det i valet att inte döpa barnen i kyrkan finns en respekt för allvaret i tron.
– Att ha ett dop hade inte känts rätt mot dem som verkligen tror.
Alvas föräldrar visar foton från namngivningsceremonin. Så här efteråt har de många tips att dela med sig av. Men när de började planera var det inte helt lätt att orientera sig.
– Jag hade nog önskat att det fanns fler exempel eftersom man inte visste var man skulle börja leta, säger Jenny Månsson.
