"Folk blir glada när man pratar glass"
Bildmaterial
Carl-Gustaf "Calle" Gudmundsson vid formen som används i tillverkningen av glasspinnar.
Carl-Gustaf "Calle" Gudmundsson visar hur tillverkningen på Engelholmsglass går till.
Carl-Gustaf Gudmundsson.
Mjeeruiet började göra glass 1937. Far kom in på 1960-talet och blev chef. Ängelholms mejeriförening, gick senare i fusion , Allt gick upp i Skånemejerier.
Om inte detta?
– När mejeriet i Ä lades ner skulle jag följa med till Helsingborgs mjölkcentral. De diskuterade att jag skulle sköta distributionen, säger och minns att han hörde att det funnits planer för honom.
Carl-Gustaf Gudmundsson
Aktuell: Fyller 60 år 4 februari.
Bor: I Ängelholm.
Familj: Hustrun Marie, barnen Patrik, Lisa och Peter med familjer.
Uppdrag: ordförande i byggnadsnämnden och ledamot i fullmäktige (C), ledamot i partiets kretsstyrelse, ordförande i Centern Ängelholm-Höja-Starby, ledamot i kyrkofullmäktige, ordförande i hembygdsföreningens styrelsen, Lions club.
Glassfavorit: Top 80. Stor strut med körsbärsrippel och gräddbulle i toppen. (Har fått sitt namn efter tillkomståret 1980.)
Äter gärna: Är egentligen allätare, husmanskost, kalops, lax, biffstek, Pytt i panna.
Familj. Carl-Gustaf Gudmundsson i Ängelholm föddes in i mejeribranschen. Glasstillverkningen fanns med i bilden redan när han föddes.
– När jag gick i skolan sommarjobbade jag på glassfabriken. Sedan gick jag på restaurangskola och utbildade mig till kock.
Carl-Gustaf, mera känd som Calle, sökte sig tillbaka till familjeföretaget. Under tiden förändrades förutsättningarna för mejerier när enheter slogs ihop och de mindre lokala mejerierna försvann. På mejeriet i Ängelholm hade man börjat göra glass redan på 1930-talet. När fadern Gunnar Gudmundsson var 65 år startades familjeföretaget med inriktning på glasstillverkning. Året var 1977. Då var Calle Gudmundsson 25. Nu fyller han 60 och är vd på Engelholmsglass, fortfarande i hög grad ett typiskt familjeföretag.
– Jag har tre barn som är med i bolaget. Sönerna ansvarar för produktionen och dottern är kvalitetsansvarig. Hustrun sköter laboratoriet. Själv har jag fyra syskon, men ingen är i glassbranschen utom Cecilia som sköter bokföringen. Vår bror Sven har glasskiosken i Hembygdsparken.
Vardagen i företaget där föräldrar, barn och syskon arbetar tillsammans beskriver han som öppen och otvungen.
– Vi har alltid en öppen dialog. Alla sitter och fikar i samma fikarum. Jag har dörren till mitt rum öppen hela tiden.
– Det fungerar bra. Det finns en brytning när man ska stå på egna ben. Därför är det väldigt viktigt i den position jag har i dag att släppa in sina barn. Det är alltid en sådan här brytpunkt. Nej, man är lyckligt lottad.
En sak är säker. Som glassproducent är man verksam i en populär bransch som de flesta har ett förhållande till.
– Folk blir glada när man pratar glass. Man får väldigt många synpunkter och förslag som "varför har ni inte en sådan glass, det är så gott."
Calle Gudmundsson har upplevt förändringar i branschen.
– När jag kom in i glassbranschen åt svenskarna mer och mer glass, så det fanns utrymme för expansion i branschen. Någon gång i mitten av 1990-talet började konsumtionen gå på andra hållet. Det har hänt en hel del, men så är det inom alla branscher.
Trender kommer och går. Ibland är det exotisk frukt som gäller, ibland blåbär och lingon eller kanske godisbitar i glassen. När Calle Gudmundsson arbetade i produktionen hörde idékläckandet och experimenterandet till vardagen. Nya glassar skulle lanseras.
– Problemet brukar inte vara att hitta produkten utan namnet. Det ska ju helst anknyta till glassen.
När Calle Gudmundsson inte har fullt upp med företaget och uppdrag i kommunpolitik och föreningar eller huset hemma i Ängelholm beger han sig gärna till Koarp. En skogsgård på Hallandsåsen som han ärvt efter sina föräldrar.
– Det är min avkoppling att komma upp där och arbeta i skogen.
Skogsarbete låter mer ansträngande än avkopplande?
– Ja, det är det ju i och för sig. Men det är avkoppling från arbetet med alla lösningar som ska ordnas och telefoner som ringer. Det är rätt intressant att avverka skog och gallra och ser hur det blir. De träd jag planterar nu har jag ingen nytta av själv, det blir för barn och barnbarn.
