Hon lär kineserna om Kina

Måste man trappa ner vid 80? Inte om man heter Cecilia Lindqvist och är författare och sinolog. – Mitt liv nu är en av de mest intensiva perioder jag har varit med om.

De senaste åren har präglats av qin-musik - för att inte säga de senaste decennierna. Hennes förhållande till detta tretusenåriga kinesiska stränginstrument sträcker sig tillbaka till tidigt 1960-tal. Cecilia Lindqvist, sedan tidigare skolad i renässansluta, reste då till Peking med sin dåvarande man Sven Lindqvist, och kom där i kontakt med ett institut där några av landets främsta qin-spelare fanns samlade. Institutet tog normalt sett inga elever, men gjorde ett unikt undantag för den unga svenskan med det brinnande intresset.

På institutet fick hon vänner för livet, ett eget instrument från Ming-dynastin och en kärlek till musiken som aldrig har gått över. Sedan dess har hon varit forskningsresande i både musikens och i språkets värld, och har skaffat sig imponerande specialkunskaper inom sina områden. Men det har aldrig varit en medveten strävan, säger hon.

– Jag har gått på min nyfikenhet och min kärlek, och har ägnat mig åt det väldigt intensivt. Jag har lätt för att bli lycklig när jag hittar något som är roligt och spännande.

2006 kom hon ut med boken Qin, som gläntar på dörren till Kinas kultur och samhälle sett genom hennes personliga berättelse om sina möten med landet och musiken. Hennes förra bok Tecknens rike har blivit en internationell klassiker och har gjort henne till en auktoritet inom området. Märkligt nog till och med i Kina, där inget liknande har skrivits om det egna skriftspråket - boken är till och med sedan 2008 lärobok i gymnasiets högsta klasser.

Drivkrafterna har varit ett konsthistoriskt intresse och en stor nyfikenhet på andra kulturer. En äventyrlig läggning har möjligen också spelat in, medger hon. När hon och Sven skulle bila med sin treåring genom Latinamerika i slutet av 1960-talet var det många vänner som inte tyckte att de var riktigt kloka.

– Men det gick jättebra. Vi har väl kanske varit lite oförvägna. Jag har aldrig känt mig orolig att ge mig ut på vad som helst egentligen.

En stark drivkraft har också varit berättarlusten. Oavsett om det handlar om exkursioner i oländiga kinesiska bergstrakter på jakt efter vackra pappersklipp eller unika arkeologiska utgrävningar, eller om resor i en Volvo Duett genom Asien och Mellanöstern tillsammans med maken, är det oavbrutet intressant att lyssna till det hon har att berätta.

Trots ett helt livs engagemang i kinesisk kultur så känner hon sig helt svensk. Hon älskar sitt hus i Älvsjö, sina träd och sin trädgård. Kina är landet hon ständigt återkommer till, där hon ständigt dras in i nya projekt, och vars utveckling hon har följt under 50 års tid, från rent medeltida förhållanden till en nation i den absoluta framkanten.

– Jag åker tillbaka ett par gånger om året på olika uppdrag men också för att få se vad som har hänt. För själva staden, atmosfären och landet, den enorma energin som man nästan kan ta på, alla är på väg framåt.

Dessutom har hon kvar gamla vänner som har varit en ovärderlig källa för att förstå alla skeenden, och som hon har ständig och nära kontakt med.

– Jag bävar för den dagen när de inte längre finns. Men då finns kanske inte jag heller, så det går på ett ut. TT Spektra

Malin Eijde/TT Spektra