Hon valde varuhuset framför stallet

Landslagsryttaren Sophie Karpe sadlade av och i stället för att styra mot 1,60-hinder tillbringar hon nu dagarna med att ställa det mesta i ordning på Ikea. Lagom till sin födelsedag har hon tillträtt posten som ställföreträdande logistikchef på varuhuset i Helsingborg med ansvar för 9000 artikelnummer och omkring 50 medarbetare.

– För sex år sedan red jag i landslaget, men min bästa häst blev skadad och ungefär samtidigt gick pappa bort. Det var ett vägskäl då jag kände att det var tid att bestämma mig om framtiden.

Ikea vann över hästarna, men det tog ytterligare tre år innan hon slutade att tävla.

– Först provade jag att göra både och, men till slut blev det ett för stort stressmoment att aldrig räcka till. Jag är en kontrollmänniska och kan inte göra något halvhjärtat.

Sophie Karpe växte upp på en hästgård mellan Viken och Höganäs. Både hennes mamma och pappa var ryttare och tränade hästar under hela hennes uppväxt. Hennes farfar födde upp Welshponnyer och som liten fick hon en i present.

– Jag klarade såklart inte av den, utan vi fick låna ut den tillsvidare.

Hon berättar att hon till en början inte alls var så intresserad av att rida. Istället hittade hon på alla upptänkliga hyss som gårdsmiljön erbjöd.

– Jag målade blommor på det nymålade garaget, släppte lös hästarna, hällde grus i bilens bensintank och smörjde in mig och vår Jack Russelterrier med skokräm.

Då var hon omkring fem år. Efter ytterligare fem år red hon sitt första SM på en ponny som enlig henne kunde allt och var en perfekt läromästare.

– Det var i Vetlanda och jag tyckte att gräsplanen var oändligt stor. Men när jag var tillbaka för några år sedan och var den egentligen ganska liten.

Perspektiven förändras med åren. För Sophie Karpe har behovet av att vara närmre sin familj och att prioritera sina vänner blivit större med tiden.

– Under en period jobbade jag med att plocka upp varor på Ikea mellan 6-10 på morgonen. Sedan åkte jag hem och red omkring sju hästar. På eftermiddagen var jag åter igen och jobbade på Ikea fram till halv nio på kvällen. Det var kul, men jag hann inte tänka efter.

Jämfört med då har hon nu oändligt med tid. Hon fyller den med promenader, träning, skrivande och umgänge med vännerna. Fast hon erkänner att hon har svårt att gå hem från jobbet. Det är något hon behöver träna på.

– Jag älskar mitt jobb och mina kollegor är fantastiska, därför är det svårt att gå hem. Som hästtjej är jag van vid 13 timmars arbetsdag, men det är inte hälsosamt i längden.

Men hästryggen då, saknar hon inte den?

– Inget slår att galoppera in på en bana med 1,60-hinder och göra en bra runda, men samtidigt vet jag vad som krävs för att komma dit. Det är tufft och väldigt sårbart. Blir din bästa häst skadad står du ensam, Ikea fungerar även utan mig.

Fortfarande äger hon tre hästar som rids och tävlas av andra. Det ger henne möjlighet att uppleva atmosfären och spänningen – fast nu från backen.

– Det är mycket mer nervöst att stå bredvid.

Kanske beror det till viss del på hennes kontrollbehov som kompisarna satt på prov veckan innan födelsedagen. De ska fira henne med en överraskningsdag.

– De skickar ett mejl om dagen med en ledtråd och tycker att det är så kul när jag kämpar med att försöka lista ut vad vi ska göra.

Sara Molander
sara.molander@hd.se