Egen väg mot försoning

I Slottshagskyrkan i Helsingborg är det lugnt och rofullt mitt på eftermiddagen. Här har Gert Gustafsson haft en fast punkt i tillvaron i många år.

– Det här var varit min plats i 25 år, säger han och pekar på platsen längst ut på fjärde bänken i vänstra sidan av kyrkorummet. Det är här han brukar sitta när det är gudstjänst.

För 25 år sedan inträffade en vändpunkt i hans liv när den kristna tron kom in i Gert Gustafssons liv. Ordet frälsning kan möta viss skepsis bland utomstående. När Gert berättar sin historia blir det tydligt att tron och livet som aktiv kristen fått en livsavgörande betydelse, med tanke på de trauman han länge levt med efter uppslitande erfarenheter som FN-soldat i Kongo i början av 1960-talet.

– Jag vet att om jag inte blivit frälst hade jag inte levat i dag.

Som 22-åring åkte Gert Gustafsson med två svenska FN-bataljoner till Kongo som stabsfotograf. Hans uppgift var att dokumentera bataljonernas arbete och följa soldaternas vardag i fält. Bland annat följde han en FN-soldat en hel dag från morgon till kväll från morgonduschen till kvällscigaretten.

Gert hade redan varit med FN i Gaza och beskriver tillvaron där som relativt lugn, med tid över för att ta igen sig på stranden. Men Kongo var något helt annat, betydligt mer kaotiskt. Många svenskar som kom dit var dåligt förberedda på vad de skulle mötas av. Kongo hade nyligen blivit självständigt efter tiden som belgisk koloni när inbördesstrider bröt ut och provinsen Katanga ville frigöra sig.

– Jag tyckte inte att vi skötte oss som vi borde ha gjort. Vi var mer ett stridande förband än en fredsbevarande styrka.

De plågsamma minnena av hur han själv skjutit mot andra människor finns där. Likaså av tiden som krigsfånge då Gert och hans medfångar utsattes för skenavrättningar och dödshot. I 44 dygn satt de fängslade innan de utväxlades och blev fria. Minnesbilderna har aktualiserats i och med journalisterna Martin Schibbyes och Johan Perssons hemkomst från Etiopien. I dag är debriefing att etablerat begrepp, till skillnad från hur det var på sextiotalet.

– Något sådant fanns inte när jag kom hem. Dåvarande Sveriges Radio ringde mig samma dag jag kom tillbaka för att de hade brist på kameramän. Jag svarade att jag nog behövde en dag hemma innan jag började jobba.

Senare ställdes diagnosen posttraumatiskt stressyndrom och vid 38 blev Gert Gustafsson sjukpensionär.

För sex år sedan gjorde han en ny resa till Kongo. En resa i försoningens tecken. Gert sökte stipendiepengar och fick kontakt med en baptistkyrka i Lubumbashi (tidigare Elisabethville) i Kongo-Kinshasa. Där mottogs han i flera officiella sammanhang och fick bland annat förlåtelse under en högtidlig gudstjänst.

– Det var en speciell upplevelse.

Gert Gustafsson lever vidare. Traumat försvinner inte helt, säger han. Men tack vare tron på Jesus kan han leva med det.

– Annars hade jag för länge sedan checkat in för en enrummare med jordvärme.

Stockholmskan med dess träffsäkra uttryck och drastiska humor är märkbart oförstörd efter 39 år i Helsingborg. Han talar om att fylla 75 bast och om att fimpa linet (klippa håret).

– Den är så rotad.

Gert Gustafsson är uppvuxen i Enskede gård, söder om Söder. Efter att skolan och värnplikten klarats av utbildade han sig till fotograf. Genom åren har det blivit frilansjobb för tidningar, tidskrifter och veckopress. Porträttfoto har varit hans specialitet.

Förut styrketränade Gert Gustafsson regelbundet hos HAK Greppet och trivdes bra med det. Nu är han sjuk i cancer, har tappat mycket i vikt och kan dessvärre inte fortsätta träna.

– Jag har börjat bli för trött i kroppen.

Han visar vägen in i kyrkans närradiostation och letar fram en favoritartist bland de välfyllda cd-hyllorna.

– Johnny Cash. Jag brukade ha Walk the line som signaturmelodi när jag spelade skivor i mitt program i radion.

Birgitta Johansson
birgitta.johansson@hd.se 042-489 92 20