Fast anställd chaufför som 15-åring

Börje Jönsson är en känd profil inom den svenska åkerinäringen genom åkeriet med samma namn. 1992 tilldelades han Helsingborgsmedaljen och nu stundar 85-årsdagen.

Vi sitter i det stora ljusa uterummet med utsikt över fälten och därbortom E6:an, med sin ständigt pågående trafik. Som Börje Jönsson gärna betraktar. Och det är fortfarande lastbilarna som fångar hans intresse, om än från ett annat perspektiv i dag.

– Jag vet vad det är för bilar och vet vem som ägde dem, förr i alla fall om inte nu.

För nästan ett sekel sedan satt han som sexåring på Högaborg och tittade på lastbilarna som körde förbi därhemma på gatan.

– Jag visste vem som körde vilken bil, men det var ju inte så mycket trafik då.

Och han visste vad han ville göra: Köra lastbil.

– Skolan var det inte så noga med. Jag fick betyg och så, men skolgången var inte jämn och utstakad, eftersom vi evakuerades och flyttades hit och dit. Det var ju under krigsåren, berättar han och tillägger i samma andetag att han blev fast anställd som chaufför vid 15 års ålder.

Det var brist på män i samhället eftersom de flesta blev inkallade till militärtjänst.

Men fanns det inte krav på körkort?

– Jo, så klart. Men det var inte så noga. Poliserna morsade på mig när jag körde förbi.

Men han började arbeta på åkeriet redan som 13-åring.

– Jag fick vara med om introduktionen av gengasen och lära mig behärska tekniken.

Som lastbilsbiträde skulle han förutom lastning och lossning se till att hålla aggregaten igång, "mest dygnet runt, så bilarna kunde gå när de skulle."

Bränsle var en bristvara, som så mycket annat, och ransoneringen av gengas vara strikt.

– Man fick inte köra mer än 3,5 mil från stationsorten. Så var gång vi skulle till Malmö var man tvungen att ha licens.

Sin vana trogen jobbade Börje Jönsson mest hela dygnet, driven av sitt intresse och 26 år gammal köpte han sin första lastbil, en Volvo LV249X.

– Den var värd fem tusen, men jag fick ge 35 000. Det var trafikrättigheten som kom med bilen som var värdefull.

Han hade sparat under åren som anställd och tog över skulderna från säljaren. Och startade sitt åkeri.

– Så jobbade jag natt och dag och inom ett år hade jag betalt skulderna och sen köpte jag en ny bil.

Det blev början på hans livsverk, det som växte till koncernen Börje Jönsson åkeri AB, med egna anläggningar i först Hamburg och sedan uppåt landet i Stockholm, Göteborg och Karlstad.

När sonen Ulf Jönsson tog över rodret för femton år sedan var företaget landets största internationella åkeri, antalet anställda närmare 170 och antalet bilar 140.

– Andra åkare kom fram när de kunde, jag kom fram när vi skulle, sammanfattar han sin företagsfilosofi.

Och inte sällan satte han sig själv bakom ratten när det behövdes.

– Berätta om den gången du körde i snöstormen från Trelleborg, uppmanar hustrun Karin Tullgren Jönsson.

Men det blir inte mycket mer än att det gällde grönsaker som skulle hämtas i hamnen och att "de sa att det inte gick att köra, men jag körde ändå".

Och ingen gång hamnade han i diket.

– Ibland har det gått med Guds försyn. Men det har gått.

Anne Henricson