Släktforskning

Kuttaboda Mellangård, Åseda, foto 1914.
Främre raden Theolinda, Gottfrid och Carl Stödberg.
Stående, bakre raden från vänster: Ottila, Hildegard,
Jenny, Anna och Nanny.

När du letar efter släkten: titta i gamla biblar och psalmböcker. Där kan man göra fynd. Och glöm för all del inte bort sko- kartongerna!

Jag bläddrade nyfiket i några gamla biblar och psalmböcker som tillhört min farmor och farfar. Här antecknades det ofta namn på äldre släktingar. Jo, så var det här också. I min farmors psalmbok var de inskrivna, alla hennes syskon, hennes far och mor. Till och med min farmors farfar Gustaf Stödberg, som var född 1813, fanns nertecknad. Även mitt namn var med. Här blev man plötsligt länkad nästan 200 år bakåt i tiden. Det kändes nästan lite kusligt.

Så såg notisen ut i Smålandsposten.

Och så, i mitten av psalmboken, låg det ett litet gulnat tidningsurklipp. Här fanns visserligen även några matrecept – men dem var jag inte så intresserade av just då. Jag minns dock min farmors goda köttbullar, prinskorvar och omeletter. Men det var den lilla lappen med rubriken Åsheda. Hastigt dödsfall, som grep mig. Jag läste texten, förstod att det handlade om min farmors far Carl Stödberg. Han hade enligt notisen i Smålandsposten varit och besökt en dotter och måg – men sedan aldrig kommit tillbaka till sitt hem.

I förra veckan tog jag mod till mig. Jag frågade min farbror Ingvar Claesson, som bor i Ängelholm, om han kunde berätta vad som egentligen hade hänt för 79 år sedan. Då, 1922, var han ju bara fyra år. Men den natten kunde han inte glömma, allt hade ju varit så dramatiskt, inte minst för en liten pojke. Och så rullades historien upp:
- Jag minns att min morfar kom på eftermiddagen. Det var valborgsmässoafton. Han hälsade på hos min mamma och pappa. Morfar gav mig ett par kringlor som han halade upp ur fickan. Det var ”kärvkringlor”, som min mormor gjort på hjorthornssalt. De hade annan smak än vanliga kringlor. Han visste att jag tyckte om dom.

Carl Stödberg med häst, Kuttaboda Mellangård, Åseda.

Men det var flera timmar senare allt hände, det overkliga:
- Det var sådan uppståndelse, ett väldigt ståhej. Det bultade på fönstret i kammaren där jag låg och sov. Vi blev väckta mitt i natten. Min mammas yngste bror skrek: ”är pappa här?” Jag förstod att något hänt. Mamma började tjoa och pappa rusade upp, klädde på sig och tände ladugårdslyktan. Han och min mammas yngste bror gick iväg och letade.

Sökandet tog inte lång tid. Carl Stödberg hade bara hunnit börja sin vandring från Smörtunnemåla till Kuttaboda Mellangård när han vinglade till. Han hade tagit en genväg via en gångstig, fått en hjärtattack, gått ett par-tre steg och sedan fallit ihop, in i några buskar. Där hittades han död. Carl Stödbergs yngste son, som då endast var 17 år, fick hämta häst och vagn. Och berätta för sin mor om den tragiska händelsen.
- Ja, den kvällen var speciell, säger min farbror. Men det är den enda episoden jag kommer ihåg från när jag var så liten.

Carl och Theolinda Stödberg, fotograferade av
dottern Julia Pearson 1920 då hon var på besök
i Kuttaboda Mellangård, Åseda. Julia bodde i Chicago sedan 1905.

Så berättar han plötsligt om ett annat minne om sin morfar, från julottan 1921.
- På julafton minns jag att han sa: ”Det är inget vidare att åka till kyrkan. Där är det bara en massa kärringar, de bara gapar och skriker!”
- Ja, han var en filur, han skrämde upp mig. Så när vi skulle åka till julottan ville jag inte följa med. Jag protesterade. Men det slutade ändå med att jag satt i hans knä och vi åkte häst och släde med bjällerklang. Och min morfar hade ett eget kyrkstall. Så hästen behövde inte stå och frysa. Det tyckte jag var bra.

Så tittar jag på fotografiet från 1914. Familjen har tagit på sig finkläderna och poserar framför Kuttaboda Mellangård. Men tre av barnen har redan emigrerat till Amerika, två bröder och en syster. Jag hittade fotot i en gammal skokartong tillsammans med andra värdefulla släktbilder.

Jag har under senare år varit flera gånger i Kuttaboda, stått där familjen fotograferades, varit inne i huset en gång, fått historisk guidning av Maria, som var gift med min farmors yngste bror. Maria är i dag en pigg 90-åring som kan konsten att berätta. Vi håller fortfarande kontakten, är goda vänner. Men Kuttaboda Mellangård såldes för fem år sedan – oförskämt nog på min pappas födelsedag.

En syssling till mig, bosatt i USA, har dock lovat att en gång köpa tillbaka gården. Ja, släkten lever vidare. Via e-post håller jag kontakt med ättlingar till min farmors syskon i Nordamerika. Vi anpassar oss till den nya tiden.
Men stigen som min farmors far gick 1922 har jag aldrig vågat leta efter.

Roland Classon

Publicerad 2001-04-05

Läs mer:

Gulnat klipp med stor dramatik (2001)

Undantagsbrevet blev en trygghet (2001)

Vilhelm Mauritz – han tog vara på sin tid (2002)

Carolina Stödberg – en bild växer fram (2002)

Emigranterna i ny databas (2003)

När bilderna får berätta (2008)

Släkten fanns – i Klippan (2008)

Forskning på annorlunda vis (2008)

Rapport från ett släktbesök (2010)

Släktforskning Helsingborgs Dagblad

Inlägget skrevs den 5 april, 2001 klockan 04:00 och har etiketten Släktforskning. Du kan följa inläggets kommentarer genom att prenumerera på RSS 2.0-flödet. Kommentarsfunktionen är stängd, men du kan pinga inlägget från din egen sajt.