”Kejsaren” var äldst i Sverige
Kejsaren” hette egentligen Johan Jonsson.
Han var en gång i tiden Sveriges äldste invånare.
När han dog 1967 var han 105 år, tre månader och tolv dagar.
Foto från Dick Måård, Nybro.
Ta dig tid att hälsa på dina gamla släktingar. Det kan ge mer än du tror. Och vill det sig väl får du med dig en fängslande historia, något som du kan bära med dig hela livet.
För några år sedan besökte jag min morfars kusin i Målerås. Han heter Bror Johansson och är en mästare på att berätta gamla historier. Här radades det upp namn, årtal och händelser i en virvlande fart. Efter en stund sa han, helt plötsligt:
Ja, så var vi ju släkt med Kejsaren!
Kejsaren?
Ja, han var äldst i landet och var kusin till min far, sa Bror.
Så rullades det upp ett säreget levnadsöde om en seg smålänning med stark livsvilja. Kejsaren, eller Johan Jonsson, som han egentligen hette, blev 105 år och var Sveriges äldste invånare när han dog 1967.
”Kejsaren” spelade gärna klarinett.
Men det sägs att han var före sin tid och
att det lät som när vildgässen kommer.
Foto från Dick Måård, Nybro.
När han fyllde 105 firades han som det anstår en kejsare. Och det var kanske inte så konstigt. Johan Jonsson var stor, kraftig och ingav respekt. Han var en personlighet utöver det vanliga. Och på ålderdomshemmet Hällegården utanför Orrefors, där han bodde som pensionär de sista 35 åren, var det ingen som vågade säga emot. Där fick Kejsaren bestämma. Han var så att säga van att röra sig fritt.
Själv sa han att han skulle bli 120 år. Men så blev det alltså inte.
- Han var silversmed, gjorde egna hattar, var postbärare, ja, han var en slags konstnär, berättade Bror Johansson. Fast vi tyckte kanske att han var lite konstig, lite egendomlig. Men han var inte galen utan var intelligent och hade idéer.
Så här såg torpet ut där ”Kejsaren” bodde.
Det hette Göljamålen och låg i Hälleberga församling,
Kronobergs län, Småland. Teckningen är gjord av
glaskonstnären Nils Landberg och daterad 15/7 1925.
Att ”Kejsaren” var en avlägsen släkting hade min mamma inte haft en aning om. Detta hade min morfar av någon anledning aldrig berättat. Hon hade inget fått veta. Därför tog nyheten hårt. Visst hade hon träffat ”Kejsaren”, bland annat under konfirmationstiden i Hälleberga 1939. Han hade varit med i en del ringlekar, dansat och hade till och med sjungit en och annan sång.
- Han tyckte det var roligt och var glad att få vara med oss ungdomar. Men han var lite annorlunda, vi var lite undrande. Han var ju ett original. Vi skrattade åt honom ibland, tyckte han var lite löjlig, var lite rädda för honom, men han sa aldrig något elakt åt någon, berättar min mamma. Kanske min far skämdes för honom på något vis. Men ”Kejsaren” var ju faktiskt lik min farfar!
Jag kontrollerade dessutom släktskapet för några dagar sedan via husförhörslängden för Göljamålen, Hälleberga församling, 1825-1830. Jo, ”Kejsarens” far Jonas Peter Jonsson och min morfars farmor Maria Jonsdotter var syskon.
Johan Jonsson, ”Kejsaren”.
Men för att ta det från början. Johan Gottfrid Jonsson var född den 2 februari 1862 i Hälleberga församling, Kronobergs län i Småland. Enligt födelseboken hette torpet Göljamålen. Där växte han också upp, men som 30-åring flyttade han till Stockholm. Där arbetade han bland annat som mekaniker på Bolinders verkstäder. På 1920-talet återkom han till sin födelsebygd och arbetade då i skogen vid Orrefors Skogar AB. Han hade även anställning som trädgårdsmästare vid bruksträdgården i Orrefors. När han flyttade till Hällegården 1932 blev han uppskattat gårdskarl. Han ansågs allmänt som en händig och duktig yrkesman.
Men det var framför allt hans hobby som gjorde honom till en känd profil. Fantasin var det sannerligen inget fel på. Han tillverkade mängder av märkliga hattar, käppar, spetsiga träskor, askar och andra träsaker. En käpp var till och med utrustad med inbyggd snusdosa. I en hatt hade han en inbyggd ficklampa. Ja, mycket av detta finns fortfarande bevarat.
Så såg några av ”Kejsarens” alster ut.
Han tillverkade hattar, träskor och till
och med ett hammarskaft. Mycket av detta har
ställts ut av Hälleberga hembygdsförening.
Foto av Dick Måård, Nybro.
Bland annat har hembygdsföreningen i Hälleberga ställt ut hans konstnärliga alster. Till och med hans klarinett finns kvar! Fast omdömet av de som hört honom spela blev att ”det lät ungefär som när vildgässen kommer!” eller ”han var nog före sin tid, för det lät ungefär som det kan låta i tv nuförtiden!” En annan beskrivning var: ”det gick inte precis att höra vad det skulle föreställa – men det hördes”.
Under tiden i Stockholm hade han flickvän. De förlovade sig. Men flickvännen dog innan de hann gifta sig. Detta kunde Johan Jonsson aldrig komma över. En särskild dag i mars varje år klädde han upp sig i frack och fluga. Kanske var det en tänkt bröllopsdag. Men det var det aldrig någon som fick reda på.
Varför kallades han för ”Kejsaren”? Jo, han satte helt enkelt upp en kungörelse på porten till Hälleberga kyrka där han utropade sig till ”Kejsare av Vendelkråka”. Ingen vågade annat än lyda.
Och visst hade han sina egenheter. ”Kejsaren” lärde sig cykla som 60-åring, skaffade då en elegant cykel med ”bockhornsstyre”. Men ingen vågade vara i närheten när han tog sats med sin cykel.
En särskild dag i mars varje år klädde han upp sig
i frack och fluga. Kanske var det en tänkt bröllopsdag.
Han var envis, gick ofta i egna tankar, var en utpräglad nattmänniska. Kanske var han lite missförstådd. Och rutinerna var samma varje dag. Detta finns bland annat beskrivet av Dick Måård, Nybro, i Hällebergaboken. Där berättas att ”Kejsaren” började morgonen med att dra en trudilutt på klarinetten. Efter hobbyarbete blev det en cykeltur till järnvägsstationen för att hämta posten. Och på kvällen gav han sig ut för att passa ett tåg klockan sju och ett tåg klockan nio.
Han slutade dock snusa och övergick till slickepinnar. När han fyllde 105 år firade han med en polkagris.
Gravstenen efter Johan Jonsson, ”Kejsaren”,
finns på Hälleberga kyrkogård, nära Gullaskruv, i Småland.
Foto: Roland Classon.
En historia från Smålandsposten den 16 maj 1967 säger också mycket om Kejsaren: ”Att lura honom på dagens datum lär ha varit omöjligt. Han brukade fråga om mornarna – den som först dök upp: vad är det för datum? Om någon i ren distraktion uppgav fel dag så fick han omedelbart tillrättavisning, ja – men det var ju i går!”
Någon förmögen man blev han dock inte. Hans konst värderades inte högt. I bouppteckningen upptas ”personliga tillhörigheter och gångkläder” till ett värde av endast 30 kronor.
Men han blev berömd ändå – nästan som en riktig kejsare.
Roland Classon
Publicerad 2001-05-04
Läs mer:
