Släktforskning

Johan på Fällan vid sitt torp där han också hade en liten handelsbod, Smålands minsta.
Här flödade historierna. Timmerstugan rasade kort tid efter hans död 1923.

Han sålde snus och brännvin – men även karameller och fotogen. ”Johan på Fällan”, som han kallades, var sin tids original. Och så hade han ju suttit några dagar i fängelse…

Han var halt, han stammade och han hade haft engelska sjukan som barn. Men han fick många vänner och i hans lilla stuga i Småland flödade skrattet och historierna.
Han hette egentligen Johan Peter Magnusson – men det var det inte många som visste. Eftersom han bodde i torpet Fällan fick han heta ”Johan på Fällan”. Det var enklast så. Han var känd i fyra socknar. Och det var stort i en tid då de flesta nästan aldrig lämnade församlingsgränsen.

Johan på Fällan blev 74 år. Han var född 1849, dog 1923 och var bror till min farfars far Klas på Fällan.
Egentligen var det ju inget särskilt med Johan på Fällan. Han hade ingen utbildning, han var fattig, han gick dåligt, var ganska kort och dög egentligen inte till så mycket. Enligt vad en släkting berättat var han ”hemskt ful och kunde inte gå förrän han var tolv år gammal.”
Johan var ogift och hade inga barn. Men alla kände honom och alla ville göra affärer med honom i hans stuga – Smålands minsta handelsbod, någon kvadratmeter stor. Där fanns vad folket ville ha: sill, snus, tobak, fotogen, karameller, krut, hagel – och brännvin.
Och på köpet fick de en stunds underhållning. Johan på Fällan hade alltid en bra historia att berätta. Det hörde liksom till.
Det sades att fem fullvuxna karlar kunde bänka sig i bredd på sofflocket i Johans stora rum. Här diskuterades allt.

Då och då gav sig Johan på Fällan ut på vägarna
och lockade förbipasserande med ett marknadsstånd.
Att handla av Johan ansågs vara något extra.

Men bara för drygt tio år sedan visste jag inget om honom. Att forska om gamla släktingar kan ha sina sidor. Ofta är det slumpen som avgör vad man får veta. Ett gammalt gulnat klipp från 1956 gav svar på frågorna om Johan Magnusson från Fagerhults församling i Kalmar län. Tidningen Östra Småland tillägnade honom ett stort reportage – 33 år efter hans död. Kyrkoherden Julius Wellhagen, som var född i samma församling och god vän till familjen, tyckte att Johan på Fällan minsann förtjänade ett äreminne. Och så blev det. Det tackar vi för i dag.
Wellhagen skrev bland annat: ”Här i sin bod och sin stuga utvecklade Johan sin verkliga begåvning som de korta, välformade ordens man. Johan borde fått plakett av Svenska Akademien för rykt och ans om språket. Johan kunde ha gett Sverige ett bra ord: han sa banhuset i stället för järnvägsstationen. Är inte banhuset pricksvenskt, högädla Svenska Akademi?”

Samling vid Fällan i Fagerhults församling, Kalmar län.
Emil och Bertil Claesson (i mitten) kopplar av i sommargräset
tillsammans med en kamrat. I bagrunden till höger ses
det torp som ”Johan på Fällan” bodde i. Foto från 1923.

När brorsbarnen Lindor, Gottfrid och Emil inte kunde bestämma sig för om de skulle vara inne eller ute i stugan gav Johan ett kort besked: ”Va ute älla inne!”
Det gulnade klippet berättar också hur han var som egen företagare. Han var känd för att ge kredit: ”Denne handelsman kunde inte skriva, men hans hjärna var skarp och fin som en automationscentral i Amerika. När soldaten Cesar, rik på duktiga barn, historier och anekdoter men skral i reda mynt, hade borgat hos Johan tobak och annat upp till 4:67 hade Johan allt förtecknat i sin skarpa hjärna, och när betalningen dröjde, utlät sig Johan: ”Den där Cesar ä en trög sate te betala”. Ack, om världens affärer vore lika rediga och klara som Johans var det.”

Men hur gick det nu till när han hamnade i buren? Jo, detta hände för 125 år sedan, när Johan var i sin glans dagar. Han hade olagligt sålt några liter brännvin – och det gick ju inte för sig. Johan fick sitta åtta dagar i Kalmar fängelse. Men han klarade även den pärsen. Fast utflykten till ”cellerna” innehåller förstås en och annan historia. Jag frågade min farbror Ingvar, som bor i Ängelholm. Berättelsen har gått i arv och vandrar nu vidare:
Johan på Fällan hade hört talas om att de bara fick vatten och bröd i fängelset. Så innan han reste dit hade han ätit ganska mycket sill för att han skulle få lite sälta i kroppen. Men när han kom dit var det ransonering även på vattnet. Han fick bara en liten tilldelning varje dag. Och han som trodde att han skulle få dricka så mycket han ville… Gubben höll ju på att törsta ihjäl! Ja, så har det berättats för mig.

Trots att Ingvar bara var fem år när Johan på Fällan dog är minnet fortfarande starkt:
Jag kommer ihåg när han stod och sålde sina varor i dörrhålet i det lilla torpet. Men min mamma tyckte väl att han inte var så renlig och sa strängt: ”du går inte in till Johan och köper något! Ta inte i hans karameller!”
Men det är ju alltid spännande att göra sådant som man inte fick… Jag minns den härliga doften av allt som fanns i hans stuga. Han sålde ju bland annat snus. Och jag beundrade hur man gjorde när han vägde alla varorna – det var en upplevelse.
För folket i byn blev han oumbärlig. En dag varje år körde bönderna hem ved till honom. Och det blev ingen jul förrän Johan på Fällan levererat julgranskaramellerna.

Det här var också vid en tid då ordet stress inte var uppfunnit. Så här skriver Julius Wellhagen om hur det kunde vara i Johan på Fällans lilla torp: ”Här flödade Smålands vildmarksmystik in. Här var pratstuga. Här var fritidshåll för hela roten och långt därutöver, innan ordet fritid och fritidslokal avhörts i riket. Och själv satt Johan som en präktig tjädertupp av prydnad och finess och slog klunken av glädje, gemyt och kryddad livsvisdom för roten, samlad och höjd över den brokiga världens vilda leverne, nöjd med dagarna sådana de for över hans stugas ås.”

I det lilla torpet Fällan bodde en tid tio personer. I 17 år levde Johan tillsammans med sin mor Stina Jonsdotter , som dog som 90-åring 1908. Hon var blind de sista tolv åren. Själva torpet rasade några år efter Johans död. Och någon gravsten har han inte. Men fortfarande nämns hans namn med respekt. Visst var han ett original.

Roland Classon

Publicerad 2001-11-23

Läs mer:

Outgrundliga äro Herrens vägar

Fem vägar – så hittar man sina rötter

Danska släkten spårades via ett kvitto

Johan på Fällan – ett original av sin tid

Fina rökte cigarr med kyrkoherden

Uppklädda – bara för ett foto

Dags leta fram de gamla bilderna

En bild – och ett ögonblick i tiden

Stora möjligheter hitta sin släkt

I spåren av en anfader

Läs mer:

Släktforskning Helsingborgs Dagblad

Rötter

Inlägget skrevs den 23 november, 2001 klockan 04:00 och har etiketten Släktforskning. Du kan följa inläggets kommentarer genom att prenumerera på RSS 2.0-flödet. Kommentarsfunktionen är stängd, men du kan pinga inlägget från din egen sajt.