Släktforskning

Sydamerika nästa. Här är familjen Hellström samlad 1957,
en vecka före avresan: Lars, 16, Ingeborg, 35, Tommy, 14 och Torbjörn, 12.

Släkten i Argentina var spårlöst försvunnen. Men ett telefonsamtal till svenska ambassaden i Buenos Aires förändrade allt.

Släkten i Argentina var spårlöst försvunnen. Men ett telefonsamtal till svenska ambassaden i Buenos Aires förändrade allt.
Det talades ofta om släkten i Argentina. Förgäves hade man försökt få veta vad som hänt.
Den här berättelsen handlar om min frus farbror Hans Kristian Hellström. Han var sjökapten och anställd av Brodin-rederierna i Sydamerika. Dit hade familjen flyttat 1957, men sedan han hastigt avlidit 1980 blev allt så oklart.

Hans Kristian ”Hasse” Hellström (1920-1980).

Släkten fick veta den tragiska nyheten via Svenska Dagbladet. Men någon kontakt lyckades man inte få, trots flera brev och telefonsamtal, bland annat med en lokal präst.
Fanns familjen, fru och tre söner, kvar i detta oroliga land?
Vi ville så gärna få svar på alla obesvarade frågor. Och det lyckades – men först tack vare släktforskning på annorlunda vis.

Jag gick till Stadsbiblioteket i Helsingborg. Där fann jag en bok med lämplig titel: ”Svenskar i utlandet, biografisk uppslagsbok”. Visserligen var den från 1969 – men den var utgiven av utlandssvenskarnas förening och riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. Och det lät ju förtroendeingivande. På sidan 54 fanns familjen antecknad – samt en gammal adress. Alltid något.

Ingeborg Hellström.

Några dagar senare tog jag mod till mig, gav sökandet en sista chans och ringde helt enkelt till svenska ambassaden i Buenos Aires. Någon annan utväg verkade inte finnas. Här gällde det att ha tur och att någon hört talas om familjen Hellström – på något sätt.
Första samtalet gav inget resultat. Den som kunde veta var ledig. Men på eftermiddagen den 7 december 1993 fick jag tala med Marta Persson Linde. Hon gav ett rakt besked:
- Jo, visst känner jag den familjen, sa hon utan att tveka.

Cordoba, Argentina. Här bodde familjen de sista 17 åren.

Så berättade hon om fru Ingeborg, om de tre sönerna, att äldsta sonen Lars bodde i Buenos Aires, att Ingeborg och sonen Tommy var bosatta i provinsen Córdoba, att de inte har någon telefon, att konsuln där kände familjen väl, och att yngste sonen Torbjörn flyttat tillbaka till Sverige redan 1977.
Detta var sensationella nyheter. Jag tackade artigt för upplysningarna.
Så ringde jag skattemyndigheten i Sverige och undrade lite försynt om de kände till var Torbjörn Hellström fanns i dag?
- Ja, han bor i Lund!

Hasse och Ingeborg Hellström,
fotograferade sommaren 1957.

Tänka sig. Här trodde man att släkten var försvunnen i Argentina. Så fanns en kusin till min fru i Lund, bara en dryg halvtimmes resa från Helsingborg. Tänk vad världen är liten och underlig.
Det tog min fru fem månader att hämta sig från chocken. Men till slut ringde hon sin nyfunne kusin Torbjörn. Och den 21/5 1994, på pingstafton, möttes vi, totalt nio personer – för första gången. Torbjörn bjöd på kaffe och sockerkaka, berättade att han varit cowboy i Argentina, hur allt gått till, att han flyttat tillbaka till Södertälje efter ett tips om att det fanns jobb på Scania.
Allt kändes väldigt märkvärdigt.
Senare på året ordnade vi ett par grillkvällar och antalet personer på träffarna utökades. Han hade ju, utan att ha vetat om det, kusiner även i Lund och Höganäs.

Jag skrev något senare ett brev till Ingeborg Hellström i Argentina och förklarade hur det låg till med den svenska släkten. Det kom ett välformulerat handskrivet svar med de inledande orden: ”Tack innerligt för den överraskande försändelse, som kom i går. För mig var det underbart att höra om vad som finns kvar av Hellströmarna och det är ju inte få det!”
 

Ingeborg Hellström på besök i Helsingborg,
här med Johanna Classon och Jessica Classon.

Brevväxlingen fortsatte i jämn takt – men en dag för tre år sedan kom ett oväntat samtal. Min äldsta dotter Jessica Classon svarade:
- Det är Ingeborg som ringer från Argentina!
Jag tog luren och hajade till, något skakad av det glada beskedet:
- Hej, nu har vi flyttat hem till Sverige. Vi bor i Löberöd! Jag har varit sjuk en tid och har därför inte kunnat ringa tidigare. Tack för Ikea-katalogen, förresten. Vi skulle gärna vilja träffa er!

Ingeborg och Tommy hade lämnat det mesta i Argentina, hade endast tagit med sig 40 kilo var på flyget hem. Allt annat var sålt eller lämnat till kyrkan.
Ingeborg hade från början tänkt sig att stanna ett år i Argentina – men det blev 41. Livet i Argentina hade varit innehållsrikt, även om maken Hans dog alldeles för tidigt, i en ålder av 59 år, strax innan han skulle gå i pension.
 

Hemma i Sverige igen. Från vänster: Tommy Hellström,
Ingeborg Hellström och Torbjörn Hellström.
Lars Hellström bor fortfarande kvar i Argentina.
Foto från år 2000.

För Ingeborg blev det så småningom ett liv med hundar. Hon hade i Argentina haft kenneluppfödning, hundpensionat och varit domare på hundutställningar. Hon startade egen vävskola. Familjen hade även under åren drivit kycklingfarm, fött upp rashästar och haft hundratals kor.
Men de sista 17 åren i Calamuchita i Córdoba blev det kanske lite ensamt ibland. Det var nämligen åtta mil till närmaste granne och ett landskap fullt av pumor.

På pingstafton 1999 fick Ingeborg se sina svenska släktingar. Jag minns att det var en vacker och solig dag. Och att det pratades mycket och länge. Det var en hel del som skulle redas ut.
Tre månader senare gjorde svägerskan och ”gamla” klasskamraten Katarina en lång resa från Närke till Skåne – ja, de hade ju inte setts på över 40 år. Det blev ett känsloladdat möte.
Ingeborg Hellström, som är född i Södertälje, är nu 79 år. Det är en kvinna med åsikter om det mesta. Hon är nyfiken på livet, vill ha diskussion och lite skandaler. Dessutom är hon en mästare på att berätta och få folk att lyssna. Hon läser gärna böcker, vet vad hon vill. Och hon säger alltid vad hon tycker.

Av de tre sönerna är bara en kvar i Argentina. Lars Hellström, 60, arbetar på kontoret på hotell Sheraton i Buenos Aires, Tommy, 57, har egen cykelverkstad (Elvan) i Löberöd och Torbjörn, 55, är lantmästare, anställd av Alnarps lantbruksuniversitet och driver även en ekologiskt inriktad gård i Sniberup (Den Gamles Gård).

Ja, småpojkarna har med andra ord blivit stora.
Och de är inte längre försvunna.

Roland Classon

Publicerad 2001-12-06

Inlägget skrevs den 6 december, 2001 klockan 04:00 och har etiketten Släktforskning. Du kan följa inläggets kommentarer genom att prenumerera på RSS 2.0-flödet. Kommentarsfunktionen är stängd, men du kan pinga inlägget från din egen sajt.