Släktforskning

Redaktören Wilhelm Mauritz (1894-1966)
framför sitt barndomshem Smebäck i Åseda, Småland.

Det fanns en tid då det gick bra att komma till sina vänner – utan att behöva planera detta långt i förväg. Och det fanns en tid då dörrarna kunde vara olåsta.

Tiderna förändras ständigt. Allt utvecklas, men kanske var det ibland bättre förr. Visst hade människan bråttom även i början av 1900-talet, men stressen var av annan karaktär. Och det var en tid då folk gärna tog sig en liten pratstund vid vägkanten – lite skvaller kunde ju aldrig skada.
Den här berättelsen handlar om en person som hette Wilhelm Mauritz. Han växte upp i torpet Smebäck i Åseda i Småland och var skolkamrat med min farmor. Wilhelm Mauritz var under många år redaktör, ledarskribent och kåsör på tidningen Östra Småland i Kalmar.

Jag fick för ett antal år sedan överta några gamla gulnade klipp. Bland annat var en hel tidningssida urriven från fredagen den 5 augusti 1966 som berättade nyheten om att Wilhelm Mauritz var död. Då var jag bara tio år – men jag minns ändå hur väl det pratades om honom. Allt blir också mycket tydligt i tidningsklippen. Ja, rubriker som Den store idealisten , Strålande talare och Minnesgod berättare säger väl en hel del om hur Wilhelm Mauritz var. Någon formulerade: ”Han tillhörde de underligt funtade som var intresserade av människor. I allt han skrev låg äkta mänsklig värme, förståelse, hjärtlighet.”
I min farmors bibel fanns även hans dödsannons väl bevarad.

Hildegard Claesson (f. Stödberg, 1892-1978)
var skolkamrat med Wilhelm Mauritz.
De blev vänner för livet.

Wilhelm Mauritz kom till Östra Småland redan när tidningen startade 1928. Där stannade han sedan fram till pensioneringen – och lite till. Han skrev sina kåserier under signaturen Akt Givarson och ett speciellt sådant hade min farmor och farfar bevarat. Det handlade om hur det var när de var unga. Wilhelm Mauritz skriver bland annat att: ”Här knackade vi aldrig på dörrarna när vi hade ärende till grannarna. Det var inget problem och åstadkom mig veterligen aldrig några pinsamma situationer. Det talades aldrig om fint eller ofint. Det var så självklart. Vem som helst kunde bara kliva in. Men om det någon gång i halvåret hände att det knackade på dörren blev det verklig spänning: vem i all världen är det nu som kommer? Det är naturligtvis nån herrskapsperson långt ifrån!”.
Ja, ni vet hur allt har förändrats sedan dess. Mycket har hänt på bara 50 år. Ingen vill tränga sig på i onödan. De olåsta dörrarna har blivit låsta.

Wilhelm Mauritz var aktiv i de folkliga rörelserna, bland annat nykterhets- och arbetarrörelsen. Där var han även charmerande talare och omtyckt skribent. Han gjorde många resor, även utomlands. Wilhelm Mauritz tillhörde under lång tid Domkyrkans råd och han var drivande ordförande i skolstyrelsen i Kalmar.
Men Wilhelm Mauritz återvände alltid till sina vänner och till sitt barndomshem. Det lilla torpet Smebäck i Massamåla låg inte långt från min farmors födelsehem Kuttaboda Mellangård. Vänskapsbanden knöts – och detta var något som varade livet ut.

När Wilhelm Mauritz kom och hade föreläsning i Grönskåra, där min farmor och farfar bodde, blev det en självklarhet att han också blev inbjuden på en kopp kaffe. Min farbror Ingvar, som bor i Ängelholm, minns hur det var. Han berättar:
- Wilhelm Mauritz följde alltid med hem och pratade gamla minnen. De hade ju många gemensamma bekanta och de hade växt upp tillsammans. Ofta var det så att han kom med tåget klockan 19.15, låg över på hotellet och reste sedan tillbaka till Kalmar dagen efter. Han hälsade på någon gång om året. Jag minns att vi hjälpte till att sälja medlemskort till föreläsningsföreningen och att det kostade 35 öre i inträde. Men trots att Wilhelm Mauritz hade intressanta föreläsningar var han inte så dyrbar. Han räddade föreningens ekonomi, kan man säga.

Men själv fick Wilhelm Mauritz en dramatisk start på livet. Vid födseln lämnades han bort till Allmänna barnhuset i Stockholm och i kyrkoboken skrevs det in: Föräldrar okända. Med den titeln skrev han 1962 en bok om sitt liv, hur han som fosterson togs om hand av torparen August Andersson och hans hustru Stina för 60 kronor om året. Det var det som barnhuset erbjöd – och precis vad som behövdes för att kunna betala skatten på torpet. Ja, det är en fängslande berättelse om hur det var.

Så småningom fick Wilhelm Mauritz av en slump kontakt med sin morbror Aksel Opsann, som var skådespelare i Oslo. Här fick han veta att släkten skulle ha kommit från Danmark till Norge på 1700-talet och att hans mor varit bosatt i Stockholm, men att hon blivit sjuk, kommit tillbaka till Oslo och avlidit där endast 28 år gammal. Wilhelm Mauritz fick även läsa sin mors namn på en minnesvård. Han stod då tyst en lång stund.
Vem hans far var fick han aldrig veta.

Jag tittade i husförhörslängden i kyrkoboken för Åseda församling där Wilhelm Mauritz var antecknad som fosterson i Smebäck. Jag noterade med tillfredsställelse att hans fostermamma Stina Maria var född med efternamnet Stödberg – precis som min farmor. De var alltså släkt på långt håll. Det är oklart om min farmor kände till detta.
Minnet av Wilhelm Mauritz lever, han lämnade sina spår
-men han hade nog gärna sett att vi, mänskligheten, tog det lite lugnare.

Som kåsör Akt Givarson skrev han en gång, på tal om att ha för mycket att göra: ”Om man bara hann fylla i alla papper, lösa alla uppgifter, ta emot alla förmånliga erbjudanden. Denna tiden är underligare än alla som tidigare varit underligast.”

Roland Classon

Publicerad 2002-03-11

Läs mer:

Gulnat klipp med stor dramatik (2001)

Undantagsbrevet blev en trygghet (2001)

Vilhelm Mauritz – han tog vara på sin tid (2002)

Carolina Stödberg – en bild växer fram (2002)

Emigranterna i ny databas (2003)

När bilderna får berätta (2008)

Släkten fanns – i Klippan (2008)

Forskning på annorlunda vis (2008)

Rapport från ett släktbesök (2010)

Släktforskning Helsingborgs Dagblad

Inlägget skrevs den 11 mars, 2002 klockan 04:00 och har etiketten Släktforskning. Du kan följa inläggets kommentarer genom att prenumerera på RSS 2.0-flödet. Kommentarsfunktionen är stängd, men du kan pinga inlägget från din egen sajt.