Släktforskning

Hyllat original. Fina Johansson (1866-1947) levde
hela sitt liv i Fagerhults församling, Kalmar län i Småland.
Den här bilden var publicerad i Oskarshamns-Tidningen
då hon fyllde 80 år 1946.

Hon var inte som alla andra. Hon var dvärg. Och hon rökte cigarr med kyrkoherden. Visst var Fina Johansson ett original av sin tid.

Det här släktreportaget handlar om en märklig kvinna som levde ett märkvärdigt liv – och var nöjd med det.
Fina Johansson var född den 10 mars 1866 i Rottne Århult, Fagerhults församling, Kalmar län i Småland. Ja, egentligen hette hon Anette Josefina – men alla sa bara ”Moster Fina”. Det var ju enklast så. Trots att hon var dvärg och trots att hon tidigt drabbades av engelska sjukan klagade hon sällan. Och med åren blev hon något av en kändis i de småländska skogarna.

Fina Johansson var syster till min farfars mor Emelie, som bodde på torpet Fällan i Fagerhults församling. Här, i två rum och kök, levde en tid elva personer samtidigt. Det var trångt, fattigt, ibland ganska eländigt – men de klarade sig.
Fina hade i yngre dagar tjänat som piga på ett antal gårdar runt om i byarna, bland annat i Välsgärde och Välsmåla. Men när hon var 36 år, 1902, drabbades hon av ”svårartad giktförlamning” och flyttade då hem till sin systers familj. Där levde hon sedan i resten av sitt liv.

”Moster – här tillsammans med sin syster Emilie.
Stående Emelies barnbarn Birgitta, Elsa och Ingrid. 

När hon kom till Fällan blev hon ordinerad varma bad flera gånger i veckan. Det blev förstås en aning omständligt eftersom vattnet först skulle bäras från skogen i hinkar, sedan värmas upp – och. Nej, Fina fick allt klara sig som de andra i familjen.
Att Fina var en person det talades om kan vi förstå när vi läser ett reportage i Oskarshamns-Tidningen från den 9 mars 1946. Hon skulle då fylla 80 år och får breda ut sig på nästan en halvsida. Jag fick överta det gulnade tidningsurklippet för en tid sedan och vårdar det med stolthet.
Här får man bland annat veta att arbetsdagen började klockan 4 på morgonen och slutade först vid 9-tiden på kvällen. Någon fritid var det inte tal om. Jo, på söndagarna ”gavs det tillfälle” att gå i kyrkan, förstås.

Minnet av ”Moster Fina” är fortfarande starkt. Flera släktingar kan berätta hur det var – och det är som om allt hänt i går, trots att det är 55 år sedan hon dog.
Birgitta Klaesson (f 1924), Åseda, bodde på Fällan på 1930-talet och levde då nära ”Moster Fina”. De delade vardagens alla sysslor och hade även samma sovrum. Här sov även Birgittas mor Alma och mormor Emelie.
- ”Moster Fina” var snäll, vi var goda vänner. Hon kallade mig för Britta. Fina var bra på att passa barn. Men hon fick leva ett hårt liv. Hon ville sällan gå ut, även om det var varmt. Hon tålde inte drag.
- Fina hade otroligt bra minne. Hon berättade så mycket om sitt liv, om sina föräldrar Johan August och Johanna – och om sina bröder, varav en hade emigrerat till USA.

”Moster Fina” vistades på äldre dagar nästan aldrig utomhus.
Hon bodde hos sin systers familj i över 44 år.

Fina Johansson hade, förutom i Fagerhult, rötter även i Älghult (hennes farmor var orgeltrampare) och Mörlunda.
Finas speciella utseende lockade förstås många nyfikna till Fällan. En dvärg var ju något extra:
- Fina hade kort överliv, korta ben och korta armar, men hade stort huvud. Och hon var inte särskilt lång, kanske 130 cm. Men när det kom någon och tittade på henne länge och mycket – nej, det tyckte hon inte om, säger Birgitta.
Fina gick med käpp, hade en liten krycka.
- Hon kunde inte ha skor, men lindade fötterna. Hon gick med utsidan av fötterna. Och ibland hade hon galoscher, minns Birgitta.

Men det var även många som kom till Fällan för att besöka henne – just för den hon var. Hon fick titeln stickerska och blev en populär personlighet, en samlingspunkt för tanterna i grannbyarna. De kom med garn – och Fina stickade på beställning.
- Men Fina tog inte så mycket betalt som hon borde ha gjort, säger Birgitta. De pengar hon fick in gick till tobak. Och så hade hon sin pension, 25 kronor i kvartalet.
Ja, hur var det nu med cigarren?

Arvid Egberg (1893-1972) var god vän med ”Fina”.
Han tog över som kyrkoherde efter sin far i Fagerhults församling.

Jo, kyrkoherden Arvid Egberg var en god vän till familjen. Han hade ofta vägarna förbi Fällan. Ibland, när han var ute och jagade i skogen, kom han in till Fina och lånade en cigarr eller två. De hade en hel del att samtala om – samtidigt som de blossade på sina cigarrer. Och varje år när Fina fyllde år kom kyrkoherden med en låda Havanna 2, något som uppskattades stort.
- Den 10 mars varje år kom det alltid mycket folk till Fällan. Fina kokade kaffe på spisen och det var fest, berättar Birgitta.

Även min farbror Ingvar (f 1918), bosatt i Ängelholm, minns ”Moster Fina” och cigarrhistorien. Han säger:
- Det hände att kyrkoherden var ute för länge i skogen och att ”rökat” tog slut. För Fina var det ju en stor ära att få låna ut en cigarr till kyrkoherden. Fina hade Havanna-cigarrer på lager. Men jag minns även att Fina rökte pipa. Hon hade den som ett slags sällskap. Och varje kväll när hon lagade risgrynsvälling satt hon med sin pipa i munnen!
Och snål var hon inte heller:
- Det hände att hon smög till mig en 5-öring eller 10-öring ibland. Men det var under förutsättning att jag inte sa något till Emelie!

Alla var inte förtjusta i att ”Moster Fina” rökte cigarr och pipa. Det luktade förstås en del – och Emelie, som ansåg sig vara lite mer religiös, förmanade sin lillasyster så ofta hon kunde.
Det var även en del stridigheter om hur radion skulle användas. Ingvar berättar:
- Farmor Emelie skulle tvunget lyssna på högmässan varje söndag klockan 11-13. Men Fina ville helst höra musik, kände sig kanske inte så kyrklig. Åtminstone ville hon vidga sina vyer när nu möjligheten gavs.
Ja, Fina hade ju gått i skola (tolv månader!), hon läste gärna tidningen och hon kunde skriva utan svårigheter.
Men när Fina Johansson avled 1947 lämnade hon endast efter sig några småsaker. Det var en säng, en pall (som hon satt på när hon diskade) och lite porslin.
Ja, det var sannerligen ett livsöde.

Tolv släktingar på Fällan. Främre raden från vänster: Birgitta Karlsson (f 1924, gift Klaesson), Alma Karlsson (f 1888), Emelie Magnusson (f 1864), Hildegard Claesson (f 1892), Arne Claesson (f 1926) och Fina Johansson (f 1866). Bakre raden från vänster: Emil Claesson (f 1893), Elsa Karlsson (f 1914), Ingvar Claesson (f 1918), Ingrid Karlsson (f 1913), Gottfrid Claesson (f 1890) och Bertil Claesson (f 1909). Foto från 1934.

Roland Classon

Publicerad 2002-05-06

Läs mer:

Outgrundliga äro Herrens vägar

Fem vägar – så hittar man sina rötter

Danska släkten spårades via ett kvitto

Johan på Fällan – ett original av sin tid

Fina rökte cigarr med kyrkoherden

Uppklädda – bara för ett foto

Dags leta fram de gamla bilderna

En bild – och ett ögonblick i tiden

Stora möjligheter hitta sin släkt

I spåren av en anfader

Läs mer:

Släktforskning Helsingborgs Dagblad

Rötter

Inlägget skrevs den 6 maj, 2002 klockan 04:00 och har etiketten Släktforskning. Du kan följa inläggets kommentarer genom att prenumerera på RSS 2.0-flödet. Kommentarsfunktionen är stängd, men du kan pinga inlägget från din egen sajt.