Louise fick två missfall
Hon hade precis börjat att riktigt se fram emot att bli mamma när den första graviditeten abrupt tog slut. Några månader senare hände samma sak en gång till.
Bildmaterial
När man väntar barn påminner ens kropp en om det varje dag, och man lever med det på ett annat sätt än männen.
"Efter mitt andra missfall tyckte omgivningen att det blev för jobbigt att prata med mig om det som hänt".
När man väntar barn påminner ens kropp en om det varje dag, och man lever med det på ett annat sätt än männen.
BARNLÄNGTAN.
— Jag känner mig ganska ensam, säger Louise.
Hon är 28 år och har under det senaste året råkat ut för två missfall. Ett i vecka 13, den andra gången hade hon varit gravid i 14 veckor när det upptäcktes vid ett ultraljud att fostrets hjärta slutat slå.
Första gången opererades hon under narkos, en så kallad skrapning. Andra gången fick hon tabletter och efter många timmars väntan krystade hon, ensam på en toalett på lasarettet, ut det döda fostret i en bäckenskål.
Det senare låter förstås alldeles förfärligt men Louise säger att för henne var det en lättnad att se att fostret verkligen funnits i henne och att det var dött.
— Nu blev det verkligt för mig och jag kunde sätta punkt på något sätt.
Visst hade hon haft graviditetssymptom som illamående och spända bröst men så tidigt känns inga fosterrörelser och magen har inte börjat växa.
Ingen berättade dock för henne att man kan blöda ordentligt efter en medicinsk abort så det blev chockartat att kliva ur bilen utanför hemmet och känna hur blodet rann längs benen.
Att Louise berättar sin historia beror på att önskar att andra ska förstå lite mer om hur man kan uppleva liknande förluster. Nära sorgen ligger en stor frustration. Dels för att hon fått så lite information kring missfall, dels för att hon saknar kontakt med andra som varit eller är i samma situation.
— Det blev så stor skillnad andra gången. Visst var det jobbigt redan gången innan men då kunde alla i bekantskapskretsen relatera till någon som råkat ut för detsamma och prata med mig om det.
— Andra gången visste ingen vad de skulle säga och jag märkte att de ville undvika ämnet eller så sa de bara "stackars dig". Ingen har direkt vågat fråga hur jag mår, nu efter ett tag.
Själv tycker hon att det känns bättre ju mer hon får berätta. Det är hennes sätt att bearbeta allt som hänt.
— Nog märker jag att min familj och mina vänner försöker och vill förstå men det är inte lätt om man själv inte upplevt något liknande.
I Louise kompisgäng har de flesta börjat bilda familj. Nyligen fick hon veta att två av hennes bästa vänner är gravida. Och det tär. Hon erkänner snabbt att det inte är lätt att reservationslöst glädja sig åt deras lycka.
— Naturligtvis känner jag mig utanför. De har ju det som jag vill ha och det gör mig till åskådare. Här går vi och nästan skriker efter att få bli en familj medan andra får det utan problem. Klart att det känns orättvist.
Den tröst hon förtvivlat sökte fanns alltså inte att få hos bekanta och hos barnmorskan var det stopp. Inte förrän hon började ringa den läkare på lasarettet i Helsingborg som skrev ut henne efter det andra missfallet blev det lite lättare.
— Som tur är tog hon sig tid att förklara men jag känner samtidigt att man inte ska behöva terrorisera sin läkare. Varför finns det till exempel inte en enkel broschyr på sjukhuset som man kan ta med sig hem? frågar hon och slår ut med händerna.
Hon har sökt information på nätet men tycker inte att det är tillräckligt och stämmer in på hennes upplevelser. Det enda som tröstar henne, förutom stödet från maken, är läkarens ord att nästa graviditet ska följas noggrant. Med kontroller varannan vecka redan från början.
Hon är inte vara direkt skräckslagen inför en eventuell kommande graviditet. Men frågar sig hur hon ska kunna glädja sig åt den med facit i hand. Kommer nästa barn stanna kvar i hennes livmoder? Ska hon någonsin bli mamma?
Även om hon inte är lika ledsen längre tänker hon på det som hänt varje dag.
— Jag försöker jobba med mig själv och inte gräva ner mig. Men jag har förstått hur de som lider av en depression känner sig.
När det var som värst tyckte hon att hon ibland tappade kontrollen över sig själv. Det fungerade att arbeta och att fortsätta som instruktör på gymmet.
— Värst var att komma hem, då rasade allt och jag kunde inte göra någonting. Var helt instabil.
— Men jag har i alla fall inte skuldsatt mig själv och trott att jag levt fel, däremot trodde jag att det var något fel på min kropp som inte kunde behålla ett barn.
Den läkare som förstod hur psykiskt dåligt Louise mådde ordnade en utredning av henne och maken. Något som egentligen inte görs förrän efter tre missfall i rad. Strax efter nyår kom provresultaten.
— De hittade inget konstigt och det var förstås skönt. Men jag har fortfarande många frågor, saker jag funderar över och inte fått besked om och kanske aldrig får svar på.
Fotnot: Lousie har valt att inte ha sitt riktiga namn i tidningen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus