Att skaffa nya kompisar

Att skaffa kompisar. Så länge man pluggar är det ganska enkelt. Men sedan då? Hur gör man när man vill ha nya vänner när man är vuxen? Som när man har flyttat till en ny stad för att man fått jobb? Eller när man har förlorat sina gamla kompisar efter skilsmässan?

Familjeliv. LIV & LUST. Carina Persson vet hur det är att vara ensam. Hon vet hur jobbigt det kan vara att inte ha någon att hitta på saker tillsammans med, eller bara ringa ibland. Efter sin skilsmässa för fem år sedan tappade hon kontakten med de barnfamiljer som hon och före detta maken hade umgåtts med tidigare.
— Jag fortsatte att träffa dem ett tag. Åtminstone tjejerna. Men det kändes konstigt, de var ju fortfarande kvar i sina gamla relationer. Vi fikade ibland, men de bjöd mig inte på fester längre. Fast det var kanske mitt fel också, jag bjöd ju inte hem dem till mig, säger hon och lägger armarna i kors över bröstet.

Tiden närmast efter separationen var tuff. Carina Persson kände sig ensam och övergiven. Misslyckad. Hon tyckte att det var jobbigt att träffa de gamla kompisarna, hon ville inte höra hur bra de hade det. Till slut rann umgänget ut i sanden.
— Det var även jobbigt att vara själv med tre barn, det var svårt att få ihop det. Samtidigt ville jag inte gnälla och därför trodde mina kompisar kanske att allt var bra. Du vet, man försöker uppehålla fasaden.

Carina Persson hade en tjejkompis från förr som också var ensamstående. Henne började hon umgås med ganska flitigt. Men hon saknade det gamla livet, hon behövde en större umgängeskrets.
— Jag vill vara aktiv och hitta på saker. Men jag satt mest hemma hos tjejkompisen och fikade och det var inte kul i längden. Det kändes nästan som att jag var beroende av henne. Jag ville ju gå ut ibland och ha roligt, men det ville inte hon.

Carina Persson som var van vid att vara nära sina barn kände sig dubbelt så ensam när de nu skulle vara hos sin pappa delar av tiden. Ofta satt hon bara i köket och tittade ut genom fönstret.
— Jag mådde jättedåligt, jag kände mig ensammast i hela världen. Det var då jag köpte min hund.
Livsglada mellanpudeln Lexus gjorde henne sällskap både hemma och ute på promenader och känslan av ensamhet försvann lite grand. Men det var ändå inte tillräckligt. Så läste hon en dag för två år sedan en artikel i tidningen. Den handlade om föreningen Makalösa föräldrar som riktar sig till ensamstående föräldrar.
— Jag tänkte att den föreningen skulle vara perfekt för mig. Det dröjde bara ett par dagar innan jag ringde kontaktpersonen. Hon var jättetrevlig. Jag tror att vi pratade en hel timme, säger hon.

Carina Persson tog med sig barnen till de första måndagsträffarna. Gå själv vågade hon inte. Men efter bara några gånger släppte blygseln. Hon kunde prata med de andra om skilsmässan och fick en massa förståelse. Alla verkade ha liknande erfarenheter.
— Jag har lärt känna många olika typer av människor som jag aldrig skulle ha träffat annars. Vi har mycket gemensamt.
Den första sommaren blev något utöver det vanliga. Carina Persson träffade sina nyfunna vänner nästan varje dag, både med och utan barnen. Från att ha känt sig sämst i världen och ha tyckt att hon var en dålig mamma har självförtroendet växt. Numera vet hon att hon är en bra förälder eftersom hon gör sitt bästa och att hon är omtyckt av många. Numera är hon glad och öppen och vågar säga vad hon tycker. De nya vännerna stöttar och peppar.
— Hela mitt liv har förändrats. Jag har fått jättemånga kompisar. Alla i föreningen umgås, men vi är ett mindre gäng som ringer varandra varje dag. Det känns som att jag har fått vänner för livet.

Lina Bergqvist är en flyttfågel. Hon lyfte från Tranemo utanför Gislaved redan efter gymnasiet och har sedan dess korsat Atlanten ett par gånger och flaxat vidare över halva Sverige. Hon har pluggat, jobbat och praktiserat. För ett år sedan landade hon i Helsingborg där hon fått arbete på en advokatbyrå. Sedan en tid tillbaka är pojkvännen Niclas Wilhelmsson från Halmstad sambo med henne i lägenheten mitt i stan. Här vill de stanna.
Trots att Lina Bergqvist har flyttat så många gånger har hon lyckats behålla sina vänner — och skaffat nya.
— Mina gamla kompisar har alltid följt med. Vi träffas så ofta vi kan, vi ringer varandra och skickar mejl. Men man tappar den vardagliga kontakten. Därför har jag alltid varit noga med att skaffa kontakter där jag bor.

Vänner betyder mycket för Lina Bergqvist. Livet består av en mängd olika relationer och den ena behöver inte utesluta den andra. Bara för att man har fått en kille ska man inte sluta träffa sina väninnor. Kompisrelationerna kan aldrig ersättas av en kärlek.
— Man behöver den kvinnliga inputen. Så är det i alla fall för mig. Vänskapen med andra kvinnor tillför inspiration, energi och glädje. Man delar något med en tjejkompis: respekt och förtroende. Det är svårt att förklara.
Alla flyttar har gjort henne öppen, hon vet att man inte har så mycket att förlora på att söka kontakt. Att man söker kontakt med någon, oavsett om det är en tjej eller kille, tror hon nästan alltid upplevs som positivt.
— Det lärde jag mig under mitt år i New York. Där kan man till exempel börja prata med varandra i provrummet. Ibland slutar det med att man byter telefonnummer och kanske träffas på en bar. Sånt händer hela tiden. Jag tycker att det är mycket roligare när man bjuder på sig själv. Livet behöver inte vara så allvarligt.

Balansen mellan gamla och nya vänner är viktig för Lina Bergqvist. Hon tror att det är farligt att kasta bort gamla relationer. Barndomskompisarna är betydelsefulla, även om det har hänt att hon och tidiga vänner har växt ifrån varandra. Men samtidigt har hon svårare för att anpassa sig till ett liv på en ny plats utan kompisar. Hennes strategi för att lära känna folk är enkel, men snillrik.
— Jag hör med alla mina vänner om de känner någon i den stad jag har flyttat till. Och så ringer jag upp den personen. Ens kompisars kompisar borde man ju gilla. Och det funkar alltid! Jag får nästan en kick av det.

Det var så hon gjorde när hon flyttade till Halmstad för några år sedan. Hon hade tagit sin examen från juristlinjen i Lund, läst en påbyggnadskurs i London och avslutat ett år som praktikant på FN i New York när hon, efter en avstickare till Stockholm, fick en tingsnotarieplats i Halmstad. Där kände hon inte en enda. Men så ringde hon en kompis och det visade sig att hon hade spelat volleyboll tillsammans med en tjej som var läkare och gjorde sin AT-tjänst i Halmstad.
— Jag ringde upp den här tjejen och hon blev jätteglad. Hon var i samma situation som jag. Vi gick ut och käkade och sedan fann vi varandra. Vi umgås fortfarande rätt mycket, både själva och tillsammans med våra sambor.

Fast några fler tjejer lärde Lina Bergqvist aldrig känna i Halmstad. Faktum är att hon, trots sin framåtanda, hade svårt att få tjejkompisar. Killkompisar hittade hon via en kompis i Lund, men Halmstadtjejerna tyckte hon var svårflirtade.
— Jag försökte verkligen, genom jobbet och genom mina killkompisar, men det var helt omöjligt. Det var tråkigt, men jag brydde mig inte så mycket. Jag tror att det berodde på att Halmstad är en liten stad. Det kan göra det svårare att komma in i gemenskapen, säger hon.

I New York var det annorlunda. Där är många inflyttade och har därför ofta ett stort intresse av att lära känna nya människor. Här testade Lina Bergqvist en annan av sina strategier för att hitta kompisar, hon gick med i Svenska kyrkans kör. Genom kören träffade hon några svenska tjejer som hon har kontakt med än i dag.
— Att engagera sig i en sport, förening eller kör är bra. Det är ett enkelt sätt att lära känna nya människor och det fungerar nog vart man än flyttar.
Även i Helsingborg har det varit lätt att få kompisar. Men eftersom hon arbetar så långa dagar finns inte samma tid över för umgängeskretsen, varken ny eller gammal. Att inte höra av sig på ett tag är dock accepterat eftersom de flesta av vännerna är i samma situation. Lina Bergqvist umgås istället oftast med sina arbetskamrater.
— Det är enklare. När man jobbar så mycket som jag gör blir det mer komplicerat att umgås med andra. Man måste bestämma tid och jag tvingas kanske ställa in. Det är inte säkert att alla har förståelse för det.

Jenny Petersson jenny.petersson@hd.se042-489 91 92