Så träffades vi

Familjeliv. Arieta och Hajzer Nebihu håller utkik över dottern Eronita på en lekplats i Landskrona. Och Arieta klappar sig på magen. Snart kommer syskonet. De lyser upp när de får berätta om sitt passionerade möte.
— Vi har hållit hemligt hur det var när vi träffades - fram till nu då, men det är väl dags att alla får höra vår historia, säger Hajzer Nebihu och börjar berätta.
— Det var i juni 2000. Arieta var på semester i Kosovo och hade bara två veckor kvar innan hon skulle hem till Landskrona. Det var i den lilla staden Drenas, som vi båda kommer ifrån. Men vi hade aldrig träffats.
— Jag var ute med mina kusiner på en promenad och deras vänner kände Hajzers vänner och så blev vi presenterade, säger Arieta.
— Det kändes direkt i handen när vi presenterade oss. Och i ögonen. Kärlek vid första ögonkastet. När Arieta gick iväg med de andra sprang jag efter och bjöd på fika.
— Det var som om jag känt honom alltid. Från det ögonblicket var det bara han som gällde.
— Vi sågs nästa dag och på tredje dagen var det bestämt att vi skulle förlova oss, säger Hajzer.
— Jag ringde min pappa i Sverige som undrade vad jag höll på med. Vi ville göra det offentligt så fort som möjligt, säger Arieta, och fortsätter:
— Jag minns att du tog min hand och la den vid mitt hjärta och sa att du inte kunde släppa mig. Men jag var tvungen att åka hem till Landskrona. När jag kom hit pågick Landskronakarnevalen. Mitt bland allt folk berättade jag för mina vänner att jag förlovat mig. Det blev ett stort "Va?". Vi ringdes hela tiden och skrev brev. De finns fortfarande kvar. Efter en månad åkte jag ner till Kosovo igen och efter sex månader flyttade du hit. Och nu kommer snart det andra barnet, säger Arieta med ögon som lyser lika förälskat ännu.

Annika Nordin och Patrik Odder och Annikas två barn slickar på gigantiska glasstrutar utanför Annikas jobb, leksaksaffären Lek o co i Landskrona.
— Vi träffades på Spraydejt i juni i fjol. Vi hade var sin sida med foto och allt, säger Annika.
— Vi chattade lite, växlade nummer. Jag märkte rätt snart att det var seriöst och så fastnade jag för telefonrösten. Dessutom bodde vi nära. Annika här i Landskrona och jag i Helsingborg. Sedan sågs vi. Vi tog en fika här på torget och en promenad vid Citadellet. Det sa klick direkt för mig. Jag tvekade aldrig. Det var mer osäkert vad Annika tyckte. Hon snackade i gåtor och jag förstod inte vad hon ville.
— Jag är väl mer försiktig vad gäller män. Men jag ordnade barnvakt den där helgen. Vi sågs både fredag, lördag och söndag. Och egentligen fattade jag direkt att det var speciellt, men inte förrän efter ett par månader fattade jag att vi båda verkligen menade allvar.
— Nu har vi köpt hus i Asmundtorp. Källaren är också inredd, vilket är tur. Jag har tre barn sedan innan och Annika två, så det blir fullt hus.

Anna och Helén Herzog håller på att packa. Det ligger väskor och klädhögar runt om i huset utanför Rydebäck. En veckas Italiensemester tillsammans med ettåriga dottern Smilla väntar. Soltorkade tomater, auberginer och bad.
— Vi träffades på sajten Sylvia. Ingen av oss var väl egentligen intresserade av något förhållande eftersom vi just gått ur relationer båda två. Men vi började ringas och snabbt kändes det som om vi känt varandra i en evighet. Jag hade inte sett någon bild, utan tänkte mest att hon var trevlig, en kompis. Någon månad senare, nyårsafton 2001, tog Anna tåget ner från Stockholm.
— Första gången vi såg varandra var i en rulltrappa, när Helén kom för att möta mig. Jag minns att du fattade direkt att jag var jag, och fick springa tillbaka i trappan. Det sa klick direkt. Det var lite såhär: vi var goda vänner redan innan vi träffades, men när vi väl såg varandra var det klippt, säger Anna och fortsätter:
— Efter det fick jag börja veckopendla eftersom jag pluggade i Stockholm. Men vi köpte det här huset redan innan jag flyttade ner.
— Så här satt jag och väntade, säger Helén med en låtsad snyftmin.
— För tre år sedan gifte vi oss, i Raus kyrka.

Maria Johanesson och Natthawut Wiwanno försöker plugga i solen. Det är slutet av terminen och hektiskt att vara student.
— Vi träffades genom kompisar. Festade ihop och så, säger Natthawut.
— Det tog ett tag innan vi verkligen blev ett par. Det var lite hångel här och där. Till slut fick vi bestämma oss. Eftersom vi hade samma bekantskapskrets var det viktigt att det fungerade så att det inte blev en massa kompisproblem, säger Maria och fortsätter:
— Nyårsafton för ett och ett halvt år sedan blev vi tillsammans på riktigt. Det var hemma hos en kompis och vi satt och pratade i soffan. Då bestämde jag mig. Han är så söt och snäll.
— Vi har samma humor, vi tänker och tycker lika och har dessutom samma kompisar, konstaterar Natthawut.

Anna-Greta Bergman och Per Jonsson har flera fotografier på dem båda hängandes på väggarna i huset i Laröd. Ibland klädda som grevar och markisinnor, ibland i trasiga munderingar. Som det skådespelarpar de är har de hunnit med de flesta roller, och spelat mot varandra mer än en gång.
— Första gången jag såg Per var när han var med i en pjäs på tv. Den hette Frisöndag och Per var Margareta Krooks yngste son. Efteråt ringde min mamma och sa att hon hade sett en pjäs på tv och att han som spelade sonen var så fin. "Tänk om jag fick en sådan svärson!"
— Jag visste vem Anna-Greta var sedan innan och hade sett henne i Stockholm. Hon hade alltid ett släptåg av killar efter sig, rumsterade och beställde bord hit och dit, berättar Per retsamt och får en kudde i ansiktet.
— 1962 fick jag huvudrollen i "Mannen och hans överman". När jag kom till teatern visade det sig att det var Per jag skulle spela mot. Och det hörde till Pers roll att falla ner på knä och fria till mig varje kväll.
— Jag minns att du var väldigt avståndstagande, men du skulle vara sådan i din roll.
— Ja, men det blev svårare och svårare. Och snabbt började jag tänka att måtte han fria på riktigt någon gång.
— När vi var ute på turné brukade det vara stängt på restaurangerna efter föreställningarna så vi kunde inte gå ut och äta. Men ditt sätt att lyckas göra omelett i en tekokare vandrade rakt in i mitt hjärta, säger Per.
— Jag hade bara berättat för mina föräldrar att jag träffat någon, inte vem det var. När vi kom med riksteatern till Trollhättan och de kom dit för att se oss, ropade mamma: "Men det är ju han!"
— Ja, jag fick en underbar svärmor, säger Per och fortsätter:
— De flesta av våra kolleger har hunnit med att gifta sig både tre och fyra gånger. Vi har varit gifta i 44 år.

Maria och Roger Nilsson bestämde sig för att slå till när de hittade en gammal skola i Härslöv. Den ligger mitt emellan Marias jobb på Alfa Laval i Lund och Rogers, restaurang Kajkanten i Höganäs. Men de träffades i Kävlinge, trots att Roger inte ville dit "där det bara bor en massa bönder".
— Vi träffades på en alla hjärtans dagfest. Det var vänner till vänner som hade festen och jag var först lite tveksam. Men när jag kom dit la jag direkt märke till Roger. Som singeltjej hugger man nog ganska snabbt, säger Maria.
— Jag var också ganska skeptisk och kände inte så många. Men de hade verkligen satsat på temat. Allt från toaletten till minsta dekoration gick i rosa och rött med en massa hjärtan.
— Sedan sågs vi i baren och då sa du: "Kan du bjuda på en snaps?". Det kommer jag aldrig att glömma. Jag tänkte vilken liten fattig stackars student som ber tjejen att bjuda. Men snapsen gick rakt upp. När du frågade efter mitt nummer fick jag skriva det minst tio gånger. Varje gång tog pappret slut utan att jag fått med alla siffrorna. Jag var inte riktigt klar i knoppen, om man säger så.
— När jag skulle ringa hade jag en massa lappar, minns Roger.
— Men du lyckades ringa och fråga om jag ville gå ut och äta. Och framåt april hade det blivit allvar. Då sa jag att du var tvungen att bestämma dig om du ville satsa eller inte, säger Maria.
— Det var bara för mig att köpa biljetter till hem- och villamässan direkt, säger Roger.
— Ja, då gick det snabbt. Det gäller att ställa krav. Annars finns det en risk att det rinner ut i sanden.

Malin Lundqvist och Anders Mårtensson från Helsingborg har slagit sig ner i gräset med sonen Theodor. Det gäller att ta det lugnt innan nästa barn gör entré i september.
— Vi träffades på Stuprännan på Knutpunkten. Tror att stället heter något annat i dag, men det här var -98. Det var faktiskt inte särskilt romantiskt. Vi var ute och snurrade på olika håll med kompisar den kvällen, men så började vi dansa. Två veckor senare ringde du och vi började dejta, säger Malin Lundqvist.
— Ja, och så blev det så, säger Anders Mårtensson.
— Jag skulle egentligen åkt utomlands den sommaren, men det blev mer och mer mellan oss. Det tände till.

Linda Svensson och Stefan Samuelsson på väg in för att se "Spiderman" på Filmstaden i Helsingborg.
— Vi hade känt varandra i två år, berättar Stefan. Men vi var bara kompisar. Så ringde jag och frågade om hon ville följa med på Våxtorps marknad. Och det ville hon. När vi körde hem var vi ett par — magi på marknaden!
— Vi var där tillsammans med några vänner och på hemvägen stannade vi till och åt på en restaurang på Hallandsåsen, minns Linda. Jag hade med mig min dotter, som var tre och ett halvt då.
— Och jag var väl lite gentleman och hjälpte till, fixade och donade, lägger Stefan till.
— Det var tre år sedan. Och nu ska vi ha en trevlig kväll på bio.

Gunilla Zethraeus och Sven Lingardsz håller på att renovera en mycket gammal gård nära Hov. Här har Sven sin konstnärsateljé och Gunilla har återskapat allmogeträdgården, där Sven har byggt henne ett underbart lusthus.
— Första gången vi möttes var 1981, när det var vernissage för höstsalongen på Malmö konsthall, berättar Sven.
— Och jag var ung änka med två barn, min man hade dött i cancer och jag grät hela tiden. Och jag hade bestämt mig... Aldrig mer en man.
— Men vi råkade gå på varandra där mellan skärmarna, minns Sven. Sex gånger tror jag att just vi två krockade, bland alla hundratals besökare. Fastän vi båda försökte undvika det, för vi ville ju inte att den andra skulle tro att vi gjorde det med vilje.
— Till slut sa Sven "Vi kanske skulle se utställningen tillsammans?" Och så log han så rart att jag inte kunde säga nej. Han har påstått att jag redan från början hade fäst blicken på honom, men jag vet inte... Jag är ganska närsynt. Vi gick där och talade om tavlorna och tyckte likadant. Plötsligt berättade Sven att han också var konstnär och hade tavlor med på utställningen. Ingen annan målade som han. Jag tyckte hans tavlor var lite ruskiga, men fantastiskt bra!
— De var ganska surrealistiska, jag var mer socialkritisk då.
— Sedan bad han om mitt telefonnummer och han såg så snäll ut att han fick det. Lite senare bjöd han mig på Pers krog, elefantöra tror jag att vi åt. Sedan träffades vi inte på länge.
— Men jag var fascinerad av Gunillas skratt och skickade henne ett julkort med rätt lång text.
— Jag kunde inte sova på nätterna, och Sven började ringa. Vi kunde prata till halv tre. Vi drömde om att flytta till Gotland. Eller till Frankrike och köpa ett slott. Ett litet slott eller en vingård.
— Vi lärde känna varandra på det sättet.
— Den 16 januari gick jag på en vernissagefest, och det var tredje gången vi träffades. Då var det inget snack, vi bara gick in i varandras famn. Huset hade en atriumgård, och vi dansade där, i snön. Jag i högklackade brokadskor. Det kändes som om snön smälte runt oss. Vi är faktiskt jättelyckliga fortfarande!

Anna Nygren och Tracey Gillespie

Anna är från Torekov och Tracey från Ohio, USA. Nu håller de på att renovera ett gammalt hus mellan Förslöv och Vejbystrand.
— Vi gick båda en alternativ lärarutbildning i Danmark, berättar Anna. En uppgift gick ut på att renovera en buss och resa med den till Indien. Detta var strax efter millennieskiftet, alltså före den 11 september. Nu kan man inte göra den resan längre.
— Jag var en av dem som körde, fortsätter Anna. Och jag såg alltid till att få Tracey som kartläsare.
— Jaså! Det minns jag inte...
— Ahh! Du var OK som kartläsare, men jag var mer intresserad av att ha någon att samtala med. Speciellt när jag körde på natten. Jag kommer speciellt ihåg en natt i Iran. Vi färdades genom öknen och det var mörkt och helt tyst.
— Vi delades upp i smågrupper som gjorde olika sidoutflykter. Vi var fyra stycken som åkte tåg från ena delen av Pakistan till den andra. Där lärde vi känna varandra. Och när vi hade kommit tillbaka till Danmark kände vi varandra riktigt bra. Nu har vi bott i det här huset i två år.
— De andra två som vi åkte tåg med genom Pakistan med, han kines och hon svenska, är gifta i dag och bor i Göteborg.

Mia Rutström och Roger Persson
sitter på en hjärtmönstrad filt på Sofieros gräsmatta och äter delikatesser i väntan på Julio Iglesias entré på scenen.
— Vi gick faktiskt i skolan ihop, från sjuan till nian på Magnus Stenbock. Jag spanade på Roger, men han var bara intresserad av ishockey.
— Sedan träffades vi av en slump, på båtarna på nyårsafton för några år sedan. Vi var där med våra familjer men satt vid olika bord. Min dotter var sur och Mias son var sur, så det var barnen som fann varandra och sedan började vi prata över borden. Ett år senare möttes vi igen, och då var vi båda ensamma.
— Det var barnen igen. Det uppstod en syskonkärlek mellan dem, så vi började umgås. Jag blev så imponerad över att han kunde ta hand om sig själv och sitt barn så bra.
— Min dotter, som var nio år då, tyckte att vi skulle bli ihop — hon kan vara stolt nu. Det är ett och ett halvt år sedan.
— Jo, barnen såg det tidigt, man kan aldrig lura barn. Och jag har mött mannen i mitt liv...

Torkild Strandberg och Lisa Flinth

Torkild Strandberg (fp), kommunalråd i Landskrona och Lisa Flinth (fp) ordförande i barn- och ungdomsnämnden i samma kommun har inte bara politiken tillsammans. De har också tvååriga sonen Henning.
De har funnits i varandras liv länge och de växte till och med upp på samma gata i Landskrona.
— Lisa påstår att jag hjälpte till att laga hennes lådbil en gång, men det var politiken som gjorde att vi möttes på riktigt. Jag var med i folkpartiets ungdomsförbund och var ute på skolor och berättade att liberalismen var bättre än allt annat. Jag var bland annat på Dammhögsskolan och där gick Lisa.
— Jag var med i SSU då och skulle väl stila och vara kaxig. Fast jag blev nedplockad på jorden ganska snabbt. Han föreslog att jag skulle följa med på en konferens som hölls på Ven. Jag tyckte att det var spännande att argumentera så jag följde med. Det hade inte så mycket med Torkild eller kärlek att göra.
— Vi träffades när jag var 14 år och han 23. Då var åldersskillnaden jättestor. För mig var han en kompis. Det var först ungefär fem år senare när en vän blev väldigt intresserad av honom som jag förstod att jag hade starkare känslor än jag trott.
— Jag insåg att det var Torkild jag ville leva med, och visade det tydligt.
— Och jag var nog med på noterna direkt, fyller Torkild i.
— Det kom inte som någon chock för omgivningen. Vi har aldrig berättat att vi var tillsammans. Snarare hade alla bara förutsatt att det varit så, säger Lisa.
Och fortsätter:
— Vi har nog inte haft någon blixtförälskelse, men vi har det som kommer därefter. Att man har hittat trygghet och sin livskamrat. Politiken förde oss samman, fast jag tror inte att det är den som håller ihop oss.
— Men det hade varit svårt att ha det här jobbet om man inte hade någon att dela engagemanget med, säger Torkild.