"De bästa låtarna kommer vid blöjbytena"

Inte en dag utan sång och musik. Så var det för Dan Bornemark när han växte upp och så är det nu för hans egna döttrar. Hans fru Annika har inte heller kunnat värja sej. Hon skriver egna texter och inspirationen brukar komma mitt i vardagspysslet.

FAMILJELIV. Inspelningsstudion är hela familjens andra vardagsrum. Till och med hunden Majken följer med och lägger sej vant tillrätta på soffan. Medan lilla Signe, ett år, stolpar in och börja på pilla på några av alla de i hennes ögon intressanta knappar och manicker som finns på mixerbordet, har treåriga Hjördis börjat dansa.
Det rycker i hennes ben och hon snurrar runt med armarna i luften. När musiken tystnar säger hon genast:
— Igen, pappa, igen!
Favoriten är Kalufsen i Bagdad. Den låten har hennes föräldrar gjort tillsammans. Annars är det farmors låtar som gäller. Hon kan alla 78 på cd:n Tut i rutan av Gullan Bornemark utantill.

I den här familjen finns inga schemalagda sångstunder. Hos familjen Bornemark sjungs, nynnar och komponeras det nya rytmer, texter och melodier i princip hela tiden.
— Vi sjunger hela dagarna och Hjördis sjunger hela tiden, säger Annika Bornemark.
Att vara gift med en musiker har med andra ord satt sina spår.
— Det är svårt att inte göra musik när man lever så här, det är ett härligt sätt att leva på, säger hon och berättar att det blir fler och fler texter och rytmer som kommer även ur henne.
— Det är naturligt att sjunga när man ha barn. Bebisar vaggar man på höften och då kommer plötsligt en rytm. Det mesta helt omedvetet. Men det är klart att jag blivit mer medveten efterhand. Och skriver ner direkt när jag känner att det är bra.

Dan Bornemark är till skillnad från sin hustru född mitt i ett medvetet musiktänkande. Han är alltså son till Gullan Bornemark som skapat musik och sjungit för barn i många decennier och växte upp i en miljö med, som han själv uttrycker det, ett ständigt groove. Nu för han vidare det till sina egna barn.
Men är det inte svårt att låta bli att vilja för mycket när Hjördis nu själv börjat sjunga? Att rätta henne, lära henne mer och ha med henne vid inspelningarna.
— Nej, så enkelt är det inte. Ute blåser sommarvind är en av hennes andra favoriter och några gånger när hon spontant sjungit den av hela sitt hjärta har jag velat ta in henne i studion och spela in, men det blir locket på. Hon vill inte. Så det blir till att behålla hennes allra bästa sång i sitt hjärta, säger hennes pappa.

Frågan är vad som händer när en musiker som producerat skivor med barnmusik under många år får egna barn.
— Faktiskt ingenting, säger Dan Bornemark och släpper ner Signe som suttit en stund i hans knä. Jag gör fortfarande musik till barnet inom mej, skriver sådant som jag skulle gillat om jag fortfarande var liten.
Visserligen finns det en vals som han tillägnat Signe och en låt skriven direkt till Hjördis, men nej, han ser inte att han förändrats i sitt skapande.
Nu protesterar hans fru.
— Jag tycker att det har hänt saker. Du har förstått finessen med det enkla, att barn lyssnar med hela kroppen, det behöver inte vara så krångligt.
Dan funderar en stund och kommer till ny insikt.
— Kanske. Jo, så är det nog. Jag har fått upp ögonen för superenkla saker. Men jag vill fortsätta att vara musikaliskt vild och samtidigt har jag också börjat tillåta mej att göra ännu snirkligare och knäppare saker än innan vi fick barn.
Dessutom dyker det upp många uppslag i vardagen med barnen. Som när Dan sa något tokigt och själv kommenterade det med att "ibland är man lite dum i huvudet".
— Nej pappa, du är inte dum i huvudet, du är dum i munnen, sa Hjördis till mej då. Och det uttrycket kom med i en låt.
— De bästa låtarna kan komma när jag byter blöjor. Eller när vi står nästan klara och ska iväg till ett kalas, och man är lagom sen, säger Annika och skrattar.

Det är inte lätt att ta ett steg tillbaka och reflektera över sin egen tillvaro, men Annika gör ett försök.
— Kanske blir det lite konstigt för Hjördis när hon blir äldre. Just nu hör hon nästan bara sin pappas musik. Går vi på konserter är det pappa eller farmor som står på scen. I hennes värld är det bara släktingar som gör musik. Och kanske tycker hon att det är underligt att det inte sjungs i andra familjer hela tiden.
De märker redan på sin treåriga dotter att hon har musiken i kropp och själ.
— Om jag råkar sjunga fel ord i en sång hon kan säger hon genast till mej att börja om igen. Hon är nästan pedantisk med musiken, säger Annika.
Men blir det aldrig för mycket för er, musik och musikskapande dagarna i ända, blir ni aldrig less?
— Nehej, säger Dan och låter nästan som om han inte förstår frågan. Det är ju ny musik hela tiden, nya texter. Och den når många små öron.
— Jag är övertygad om att det finns musik i alla människor. Det görs ju musik i hela världen, titta bara på hur det är i afrikanska länder där musiken är en så viktig del, säger Annika.
Så ingen av er tror att musikalitet går i arv?
— Jag har svårt att tro det. Istället tycker jag att det finns tecken på en tydlig musikalitet hos alla familjer. Hör bara hur barn tar efter sina föräldrars sätt att prata. I form av hes, knarrig eller vass röst, säger han och illustrerar med några ljud.
Då springer Hjördis fram till mixerbordet och vill höra den nya låten Trams.
— Pappa, säger hon. Att...att visst vá det jag som sjunger där, de orden?
Så får hon dansa igen.

Marika Rasmusson marika.rasmusson@hd.se042-489 93 73