Tjata inte - lyssna på din tonåring

familjeliv. Onödigt tjafs och dålig kommunikation leder lätt till oro och frustration hos tonårsföräldrar. Men vågar man lita på sin tonåring kan det bli lättare. Det menar socionomen Ingegerd Gavelin som skrivit en bok om trots och tillit.

Familjeliv. Det är så lätt att gå fel. Även med de bästa intentioner kan familjekvällen som skulle bli så mysig sluta redan i hallen. ”Hänger du upp skolväskan är du snäll”, säger föräldern och menar inte mycket med det. Men tonåringen, som hela vägen hem tänkt att i dag ska det inte bli bråk, studsar till och känner sig kränkt. Den goda viljan till trots, gnällspiralen har snurrat igång och tonåringen sluter sig. Men socionomen Ingegerd Gavelin, som just släppt boken ”Lita på din tonåring!”, menar att det går att förändra låsta roller. Nyckelorden är uppmuntran, respekt och skydd.
-I mitt arbete med tonårsföräldrar har jag mött många som tror att det viktigaste är att sätta gränser. De hamnar i krig med sina barn och tror att det är så det måste vara, säger hon.
I stället tror hon att det är viktigt att barn får prova sig fram. Att de får förtroende och uppmuntran. Och om de gränser som ändå behövs får växa fram i gemensam dialog, visar man sitt barn respekt. Då blir det också lättare att säga nej när det verkligen behövs, som när något är på väg att bli farligt.
-Föräldrar borde också träna sig på att släppa vissa saker. Det går inte att bråka och tjata om allt.
Välja sina strider, alltså. Ha tålamod, för trots att tonåringar har förmågan att provocera sina föräldrar på de allra ömmaste av punkter, är det viktigt att inte ta åt sig för mycket. Men skulle tonåringen såra för djupt måste man självklart säga ifrån. Ingegerd Gavelin tror att det kan hjälpa att betrakta sin tonåring som någon som är på väg. På väg att lära sig att bli stor, på väg att hitta sin nya identitet, på väg att hitta sina åsikter. En tonåring är inte färdig och även om han låter bergsäker gäller det bara för stunden. I morgon kan något annat gälla.
-Många föräldrar säger ”Herregud, ska det vara så här för alltid. Han kommer aldrig att klara sig.” Ibland önskar jag att de kunde se in i framtiden så att de fick hoppet tillbaka.

Liksom i alla relationer är dialogen central. Men har man en tonåring som går mellan kompisarna och sitt stängda rum kan en dialog vara tuff att få igång. Ingegerd Gavelins råd är att envist närma sig, men med respekt. Annars är risken att han eller hon blir trängd och sluter sig än mer. Som förälder gäller det att vara lyhörd för de öppningar till samtal som ges.
-Nästan alla tonåringar vill faktiskt diskutera med sina föräldrar. Då och då gör de försök, men de kan vara svårupptäckta. När de kommer gäller det att se dem och släppa det man har för händerna. Fånga stunden.
Och när tonåringen vill prata ska man lyssna. Inte kommentera och värdera. Ingegerd Gavelin kallar föräldrars behov av att lägga sig i för korrektionsreflexen. Vi vill så gärna ge råd och vägleda.
-Men tonåringar vill inte att vi i varje stund ska tala om hur de ska tänka. Istället är det så värdefullt om de bara får berätta och sätta ord på sina tankar och bekräftas för dessa. På det sättet utvecklas deras tänkande och de kan se saker klarare.

Om man som förälder ändå känner att man har svårt att låta bli, kan man fråga först. En tonåring som skriker att ingen lyssnar eller tror på henne, kanske faktiskt har en poäng, menar Ingegerd Gavelin. Dessutom tror hon det kan vara bra att tänka på hur många vuxna de dagligen möter som talar om för dem vad de ska göra och hur de ska tänka. Om en förälder sedan gör samma sak när de kommer hem, kan det rinna över. Särskilt som de befinner sig i en ålder då minsta tillsägning kan upplevas kränkande.
-Har det låst sig helt kan det hjälpa med öppna frågor. ”Vad kan vi göra? Om vi nu lever under samma tak måste vi ha något gemensamt.”
Att försöka få sitt barn att välja familjen framför kompisarna fungerar sällan. Tvingar man fram ett val är risken stor att kompisarna vinner.

Hur gör man då om tonåringen ändå struntar i det man bestämmer? Om festen, som dottern lovade skulle bli städad, urartar. Ingegerd Gavelins tips är fortfarande dialog. Inte straff.
-Straff är inget jag rekommenderar. Men vill man ändå använda det ska de vara tydliga och kortvariga, så att man kan lämna dem bakom sig. Ett problem med straff är att de snabbt trappas upp, avverkas, och tar slut. Dessutom lär sig barnen att undvika straffet, inte att hantera situationen.
Bättre då med ordentligt grundliga samtal. Vilka minimikrav ska gälla i familjen? Hur kan vi göra för att det inte ska bli såhär?
-Visst kan samma misstag upprepas. Då får man ta om samtalet, om och om igen. De flesta tonåringar inser faktiskt till slut att det blir bättre om de gör som man kommit överens om.
Att som förälder prata med andra tonårsföräldrar är viktigt, menar hon. Ett sätt att utbyta erfarenheter och få hjälp med att se det positiva. Allt det som faktiskt fungerar bra hemma.
-Det är oerhört värdefullt. Det skulle kunna vara en uppgift för skolorna. Ordna enkla former av föräldragrupper som någon håller i.

Det är inte bara tonåringarna som är på väg. Även föräldrarna måste i viss mån ompröva sig själva. Snart ska barnet lämna hemmet och förälderns liv och identitet förändras. Att släppa taget kan göra ont, men är nödvändigt.
-Försöker man hålla dem kvar kan man förlora dem. Man måste tänka på att man får något annat istället. Förmånen att följa dem ut i livet.

Hanna Welin hanna.welin@hd.se