Rum för små gäster

Som ett pensionat. Fast med gäster som är bara några timmar gamla alternativt har ömmande mammabröst. Förlossningens egenvårdsavdelning är en speciell värld, en stilla bubbla att leva i en stund som nybliven förälder. Men det finns starka önskningar om bättre lokaler från personalen.

Familjeliv. Det är förmiddag och nu sover hon, tre kilo lätta, 49 centimeter långa och precis ett dygn gamla, lilla Ronja. Hon har däremot inte låtit sin mamma Anja Vinbladh sova under natten så det är som det ska vara för en nyförlöst. Omvälvande på många sätt.

— Åh, det känns så bra att hon är här, fast det kommer förstås att bli en stor omställning, säger Anja Vinbladh.

De bor i rum tre på lasarettets egenvårdsavdelning, ett litet rum där det precis får plats dubbelsäng, skötbord, fåtölj och vask. Samt en alarmklocka som gör att personalen kommer om det behövs hjälp med amning eller andra saker som rör den nyfödda.

— Det känns bra och tryggt här, lite som att bo på hotell, säger Anja Vinbladh.

Hon har en snabb, tre timmar från första känning, och okomplicerad förlossning bakom sig men ville inte åka hem till Ekeby direkt.

— Eftersom det är första barnet vill jag komma igång med amningen här. Men känns det bra åker vi nog hem imorgon.

I rum nummer fem sover en annan liten nyfödd flicka gott. Hon lär få vänta på sitt namn eftersom det tog föräldrarna snudd på tre månader att bestämma vad storebror August skulle heta. Catrin Nilsson skrattar när hon berättar det. På en bricka som står på sängen ligger en kanelbulle och rester av frukosten. De har precis börjat finna sig tillrätta på egenvården.

— När vi fick vårt första barn låg jag på BB efteråt, säger Catrin Nilsson.

— Och där fanns det inte plats för mig, så jag fick åka hem själv och sova. Det kändes lite märkligt, säger Fredrik Christensson.

I hans ögon känns egenvården som ett ställe där man är utlämnad åt sig själv jämfört med BB, men ändå " lyxigt, här finns ju mat och personal om man frågar efter det". Catrin Nilsson känner också av skillnaden.

— På BB var man övervakad, då kom personal in hela tiden och det var skönt. Men nu är det ju inte första barnet, så det fungerar bra. Jag vill gärna stanna en natt till så att amningen kommer igång.

Förlossningens egenvårdsavdelning fungerar i första hand som patienthotell för nyförlösta kvinnor som har haft en normal förlossning efter en fullgången graviditet. En annan viktig del är amningsmottagningen och den öppna mottagningen där en aldrig sinande ström nyfödda kommer varje dag i veckan för återbesök. Vägning och hörselundersökning ingår i återbesöken samt det så kallade pku-testet som är ett blodprov som tas på alla nyfödda i Sverige.

Det mesta på egenvården kretsar kring amningen. Mjölkproduktionen ska igång och barnen lära sig suga på rätt sätt. I ett av mottagningsrummen har barnmorskan Yvonne Svensson precis tagit emot fem dagar unge Elis och hans föräldrar Axel och Christina Berg. Eftersom Elis inte gått upp i vikt riktigt som förväntat får Christina Berg tips om hur hon ska hålla sonen för att han ska greppa bröstvårtan bättre och därigenom stimulera mjölkproduktionen.

— Det är himla skönt med all stöttning man får på BB och här, säger Christina Berg. De är väldigt bra på att informera och man får tid för återbesök, det känns bra.

Detsamma säger Jenny Hultgren och Jörgen Rasmusson, som också fick sitt första barn för några dagar sedan men hamnade på BB eftersom det blev kejsarsnitt. De har kommit till egenvården för det obligatoriska återbesöket. Vägning dag fem tillhör rutinerna och lille Isaac får godkänt.

När pojken blir påklädd passar barnmorskan på att berätta vilka telefonnummer de kan ringa om det skulle bli problem med "bebisens bajs, kiss, navel eller mammas bröst". De nyblivna föräldrarna lyssnar och nickar, tackar och säger hejdå. Om några dagar kommer de att kallas till barnavårdscentralen, men fram till dess är det egenvården som har ansvaret.

— Det här återbesöket var fullt normalt och då brukar det ta en kvart. Men ibland har det tillstött komplikationer, barnet har gått ner för mycket i vikt eller kanske fått gulsot. Då får vi kalla in läkare, säger Maije Sjöstrand.

Läkare är sällsynta i egenvårdens två korridorer som omfattar tio rum, ett patientkök med fikaplats, duschutrymmen samt några mottagningsrum. Det är barnmorskor och sjuksköterskor som sköter i princip all ruljans.

— Vi har en självständig roll och jag trivs dessutom med att ha en stöttande roll. Våra patienter sköter allt själva, vi bara finns här med goda råd. Ibland håller jag inte i en bebis på flera dagar, säger Maije Sjöstrand.

Leif Thorbjörnsson, som är barnläkare, kommer in på avdelningen. Tre barn ska genomgå livets första läkarkontroll. På några minuter undersöker han grundligt de nyfödda. En lång lista ska prickas av när barnet är mellan 12 och 36 timmar. Navel, bukorgan, ögon, andning, hjärtljud, gom, skelett, fontanell....

— Jag bildar mig snabbt en uppfattning om hur barnet mår bara genom att titta på det. Det syns på hudfärg, vitalitet och andning bland annat, säger Leif Thorbjörnsson.

Med vana händer kontrollerar han allt, pratar med föräldrarna och går ut i korridoren och knappar in u.a. (utan anmärkning) på laptopen som står på ett rullbord. Hans telefon ringer oupphörligt så han måste hasta vidare. Men han hinner tycka några saker om egenvårdens placering i lasarettets s-plan. Där dagsljuset inte når särskilt långt in i korridorerna och där inget patientrum har fönster.

— Ingen som jobbar här tycker egentligen att det är optimalt. Verksamheten fungerar bra, men det kunde vara bättre lokaler.

Förlossning, BB och neonatalavdelning finns sedan 2002 samlade på andra våningen. I samband med ombyggnaden skulle även egenvården placeras där och fick överta neonatals gamla lokaler som en tillfällig lösning. Ett provisorium som varat flera år vid det här laget eftersom pengarna tog slut.

Mikael Schröder, områdeschef för perinatalmedicin, menar att lokalerna är olämpliga för eftervård.

— Det handlar ju trots allt om de som producerar vår nästa generation nordvästskåningar. Dem borde man välkomna till något bättre. Jag skulle hellre se rum med ljusinsläpp som var mer hemlika.

Trenden är tydlig, det föds fler och fler barn på Helsingborgs lasarett. I fjol 3 100 barn. 70 procent av förlossningarna är normala och en del av dem, cirka 8 procent, väljer så kallad direkt hemgång. Det är tillåtet tidigast sex timmar efter att barnet kommit till världen. Intentionen är att övriga normalförlösta erbjuds plats på egenvården.

Det skulle i fjol innebära att drygt 2 000 patienter passerade, men siffran stannade på mellan 1 600 och 1 700.

— Det borde vara fler, normalförlösta är inte i behov av sjukhusvård. Men vi är trångbodda och när det är platsbrist så hamnar normalförlösta kvinnor på BB eller, om där också är fullt, på gynekologiska avdelningen.

— Tyvärr har frågan prioriterats bort av politikerna och vi känner oss klämda eftersom akutenheterna egentligen behöver våra lokaler.

Du tror inte att många skulle välja att stanna fler dygn om egenvården hade fina lokaler?

— Nej. Det finns en stor drivkraft att vilja komma hem med sitt barn. Bara de nyblivna föräldrarna känner att de har en backup, att de kan komma tillbaka om det är något.

Enligt teamchefen Åse Göransson är egenvårdens viktigaste uppdrag just att stötta och stärka de nyblivna föräldrarna i deras föräldraroll. Samt informera.

— När familjerna åker härifrån ska de ha fått med sig telefonnummer så att de känna sig trygga med att de kan kontakta oss när som helst.

Många frågor får svar via telefon. När personalen på egenvården går hem klockan 18 hänvisar de patienterna till BB.

Det hörs barnskrik från ett rum långt ner i korridoren. På annat håll välkomnas en nybliven familj med gratulationer av en barnmorska. Den nyblivna mamman har barnet inlindat i en filt och håller det i famnen. När föräldrarna en stund senare visas runt i korridorerna går hon med barnet tätt intill på samma sätt. Plastsängen på rummet lär få vänta på sin gäst. I egenvårdens speciella värld finns inga måsten, inga tider att passa och _ än så länge _ inga fönster att kika ut till det strömmande livet genom. Verkligheten får vänta, i alla fall ett tag.

Marika Rasmusson marika.rasmusson@hd.se042-489 93 73