Mia skaffade Fabian på egen hand

En del människor väntar på att saker ska hända. Andra, som Mia Erichs, tar själv tag i saker och ting. "Jag är van att fixa allt själv eftersom jag har varit singel i många år", säger hon. En dag insåg jag att om jag skulle hinna bli mamma så var jag tvungen att ordna även det på egen hand.

I Sverige tillåts inte insemination av ensamstående kvinnor så Mia kontaktade Storkkliniken i Köpenhamn, en av cirka femton danska fertilitetskliniker som är kopplade till en spermabank. Sedan gick det undan, bara några månader senare satt hon med ett positivt graviditetstest i handen. Och förra sommaren föddes Fabian.

– När jag väl bestämt mig gick det snabbt, men jag hade verkligen funderat väldigt länge. Faktum är att jag redan för tio år sedan insåg att jag kanske skulle förbli singel och då tänkte att jag ändå skulle se till att bli mamma på något vis.

Men det var först när Mia hade fyllt 38 år som hon bestämde sig för att sluta lägga mer energi på att hitta en man. Att ragga upp någon på krogen bara för att bli med barn var aldrig något alternativ för henne.

– Jag ville inte tvinga någon att bli pappa och sedan dessutom riskera att han tog avstånd från vårt barn längre fram.

Skulle hon ens komma i närheten av det hon alltid hade drömt om, minst tre egna barn, var det alltså dags att agera. Men först ville hon berätta om sina planer för syskon och föräldrar. Precis som hon trott var de enbart positiva och lovade att stötta henne till hundra procent.

– Det är inget fel på kärnfamiljen, jag kommer själv från en sådan, men numera finns det så många olika familjekonstellationer. Det viktigaste för barn är att de får en trygg och kärleksfull uppväxt och växer upp omgiven av människor som älskar dem.

Eftersom det fanns män i hennes omgivning som kunde fungera som goda manliga förebilder och släktingar som kunde stötta henne rent praktiskt såg Mia inte några problem med att bli ensamstående mamma. Med facit i hand säger hon detsamma.

– Visst känns det jobbigt någon gång, till exempel en sådan sak som att det hade varit skönt att lämna över Fabian i någon annans famn för att gå och duscha. Men i det stora hela går det jättebra och jag är som sagt van att klara mig själv.

När det gäller sonens genetiska ursprung fick Mia noga tänka igenom vad hon trodde skulle vara bäst för både henne och barnet.

– Först var jag helt inställd på att välja öppen donator eftersom jag är en nyfiken person och tänkte att mitt barn skulle få en möjlighet att träffa honom i framtiden.

Med en öppen donator finns en laglig rätt till ett möte när barnen blir myndiga. Det finns dock alltid en risk att donatorn inte längre finns i livet eller att mötet blir en besvikelse. Att hennes barn riskerade växa upp med höga förväntningar på en pappagestalt när han egentligen inte var en pappa, kändes inte rätt för Mia.

– Tänk om han dessutom visade sig vara otrevlig eller obehaglig på något vis. Jag ville inte utsätta mitt barn för det.

Det enda alternativet var alltså en anonym donator och då fick hon lämna in önskemål om hårfärg, ögonfärg samt längd.

– För att barnet skulle känna sig hemma i vår familj valde jag färger som låg nära mina egna. Annars vet jag inte något mer om donatorn än att han är juridikstuderande.

Även om det dröjer ett bra tag innan Fabian blir tillräckligt gammal för att börja fråga om sitt ursprung så har Mia upplägget klart för sig.

– Jag kommer att vara tydlig med att berätta att jag gärna ville ha ett barn och att Fabian kommer från pappafrön, alltså inte från en pappa utan från en donator. Det är viktigt att hålla de begreppen separerade.

Lika viktigt är att få Fabian att förstå att även om han inte har en pappa så ingår han i en stor familj. Där finns mormor, morfar, många kusiner som han träffar nästan dagligen och övriga släktingar.

Mia låter övertygande när hon säger att hon inte själv funderar så mycket kring vem donatorn är. Allt gick bra, hon har en son, kunde bli mamma. Det får vara gott så.

Det finns dock ett donatornummer kopplat till mannen. Skulle möjligheten att efterforska bakgrunden ändras framöver, får Mia tackla det då. De få uppgifter hon har finns nerskrivna på ett dokument som Fabian ska få när han blir äldre.

– Kanske blir det viktigt för honom att få tag i genetiska halvsyskon, och då ska han få den möjligheten.

De senaste åren har flera hundra svenska kvinnor blivit mammor till både ett och två barn genom att åka till kliniker i Finland, Danmark eller något annat land som har en annan lagstiftning än Sverige. Men trots att det har blivit ett vanligare sätt att skaffa barn möts de ibland av stor skepsis från omgivningen.

– När vi som fått barn på det här sättet blir kallade egoistiska feminister eller bittra manshatare som åker över Sundet för att köpa sperma blir jag riktigt irriterad, säger Mia.

I Mias värld är barn till singelmammor extra efterlängtade och genomtänkta.

– Det är klart att jag kan tycka att det hade varit trevligt om jag hade träffat en man som jag kunde skaffat barn med, det hade förenklat livet. Men så blev det inte och jag är ändå nöjd med hur mitt liv blev.

Sedan Fabian föddes har många som är i samma situation som Mia var hört av sig till henne. De vill ha tips och inspiration, och hon tror att allt fler kommer att åka till de danska klinikerna.

– Det finns ett stort gäng kvinnor som är födda i slutet av 60-talet och har levt som jag. Jobbat mycket, bott utomlands en lång period, haft en del relationer, provat nätdejting men inte lyckats hitta någon som man vill ha barn med.

– Jag är själv oerhört nöjd med mitt beslut men tycker det är synd att möjligheten att få barn på egen hand inte finns i Sverige.

Under hösten ska Mia, som bor i Malmö, ta tåget över Öresundsbron till Storkkliniken ännu en gång. Fabian blev till på andra försöket och hon hoppas på samma tur när hon nu försöker skaffa ett syskon till honom.

– Jag vill försöka även om jag inser att det kan bli jobbigt med två så små barn. Helst hade jag väntat men min läkare säger att det inte finns någon tid att spela på, säger Mia.

Om det lyckas även den här gången får hennes son ett biologiskt helsyskon. Mia har valt samma donator eftersom hon ville ge båda samma förutsättningar.

– Om någon av dem i framtiden skulle tycka att det är jobbigt att inte veta mer om sin bakgrund och av någon anledning känner sig ensam i familjen, så finns det i sådana fall en likadan axel att luta sig mot och känna en gemenskap med.

För några veckor sedan fyllde Mia 41 år.

– I mitt fall blir det alltså barn först. Sedan har jag hela livet på mig att leta efter en man. Förhoppningsvis träffar jag någon som vill ta del av vårt liv. Annars skulle jag förstås vara nöjd med det jag har.

Stefan Ed
stefan.ed@hd.se 042-489 94 68

Marika Rasmusson
marika.rasmusson@hd.se 042-489 93 73