Pelle ville inte vara pappa

De ofrivilliga föräldrarna är en grupp som sällan hörs offentligt. Men de finns konstaterar socionomen Göran Lindén som undersökt problematiken. Pelle Filipsson är en av dem som blev ofrivillig pappa.

Familjeliv. För Pelle Filipsson förändrades livet för tio år sedan. Då fick han en son. Med en kvinna han inte kände.

Det orsakade en livskris och ett sökande efter svar och hjälp. Ganska snart insåg dock Pelle Filipsson att det finns väldigt få svar och väldigt lite hjälp att få som ofrivillig förälder.

I dag har han bra kontakt med sin son. Och han har nu skrivit en bok om sina erfarenheter.

— Många viktiga år i livet gick sönder och jag kommer inte att kunna vara förälder till något mer barn. Kanske hade det kunnat bli annorlunda om jag hade fått stöd när jag behövde det som mest, säger Pelle Filipsson.

Han har precis kommit hem till Norrköping igen efter att ha varit med i ett debattprogram i TV4. Det har blivit en hel del medial uppmärksamhet kring boken den senaste tiden.

— Jag har ju inget att jämföra med, men det är ju en del journalister som har ringt och det är många som debatterar på nätet.

— Min privata historia har jag ältat en hel del. Men jag pratar gärna om själva problemet. Det får bara inte drabba pojken, säger Pelle Filipsson.

Pelle Filipsson var 27 år när han blev pappa. Han hade träffat en kvinna i samband med en vernissage. De fortsatte kontakten och någon vecka senare hamnade de i säng. Pelle undrade om han skulle använda kondom. Kvinnan sa att det inte behövdes, att hon var "säker".

En månad senare berättade hon att hon var gravid.

För Pelle kom beskedet som en chock. Han kände sig inte redo för barn. Han hade ens tänkt på barn. Abort? Det var fullständigt uteslutet förklarade kvinnan.

Pelle och kvinnan försökte sig på ett vanligt familjeliv. Det fungerade ingen längre tid. De separerade. Men Pelle hade sin son varje vecka och betalade underhåll. Det var ett pliktmässigt föräldraskap.

Hela tiden maldes samma fråga om och om igen i hans huvud.

Han hade fått den vackraste gåvan - varför kunde han inte älska sin son?

Han träffade yrkesmänniskor, kuratorer, psykologer, socialarbetare och även en pappaförening.

Ingenstans fick han hjälp eller stöd.

Till sist hamnade han i en depression och under tio månader hade han väldigt lite kontakt med sonen. Det gick så långt att han började fundera på självmord.

— Från allra första början var skrivandet en desperat handling som jag ägnade mig åt i min ensamhet. Det var ett privat skrivande. Men efter en tid märkte jag att jag började rikta mig utåt med mina tankar och då började jag också prata med yrkesmänniskor om detta med ofrivilligt föräldraskap.

— Då kunde jag också ställa frågan om det bara är så att man är ett stort svin eller om det här är ett seriöst problem för många människor.

Han insåg också att han inte var ensam som ofrivillig förälder.

Ju längre tid det gick desto fler bollplank fick Pelle. Han började rensa i texten ("det fanns mycket bitterhet i första versionen").

— Frågan var hur de närmaste skulle reagera. Ett tag funderade jag på att skriva under pseudonym, men den tanken slog jag bort. Då skulle boken inte bli trovärdig och jag skulle inte kunna delta i diskussionerna, i utvecklingsarbetet.

Pelle och hans före detta träffades på familjerådgivningen för att prata om boken.

— Vi hade en bra konstruktiv diskussion. Och det viktiga för mig var att boken inte skulle påverka mitt umgänge med pojken. Vi var två vuxna människor som försöka hitta en väg i en svår situation, säger Pelle Filipsson.

Under de här åren, när du brottades med de här tankarna, tänkte du att "det är mig det är fel på"?

— Ja, herregud, naturligtvis. Och det var ju inte bara mina egna tankar. Hos många av de som jag träffade när jag var som mest desperat märkte jag ju att de närmast såg mig som infantil.

— Jag har också förstått hur provocerade många människor blir av detta, säger Pelle Filipsson.

Varför tror du att det är så?

— Det vet jag ju inte säkert. Men jag tror att en del nog anser att män ska hålla käften om sina problem. Kanske är det också tabu för män att känna sig utsatta?

— Och så tror jag att det finns de som tror att om man går ut och pratar om detta så riskerar man att utsätta sitt barn för obehag.

Vill du att din son ska läsa boken?

— Han kommer inte att läsa den på många år. Men han kanske växer upp och blir en nyfiken människa och vill läsa den ändå och då kan jag inte hindra honom. Mer än att jag kan fungera som en vägledare för honom. Men det dröjer förhoppningsvis många år.

Något som Pelle Filipsson funderat mycket över är hur samhället ska bli bättre på att möta människor som råkat ut för ofrivilligt föräldraskap.

— Det första är att man vågar prata om det. Att forskare, kuratorer och andra ser det här problemet.

— De här människorna kommer inte till vården för det finns inget stöd för dem där. De syns inte och hörs inte.

Pelle Filipsson vill att det satsas på att utbilda yrkesmänniskor.

— En del av de bittraste av de som hamnar i den här situationen vill avsäga sig faderskapet eller förespråkar tvångsabort.

— Men målet måste vara att hjälpa dem att bli vettiga föräldrar som bryr sig om sina barn

Pelle Filipsson pratar om ett antal nycklar som han anser är extra betydelsefulla.

— Delaktighet. Att få känna delaktighet betyder väldigt mycket för ansvarstagandet. Även om vissa säkert tycker att jag har varit ansvarslös så är jag övertygad att om jag hade fått chansen att känna mig delaktig hade det kunnat bli annorlunda.

— En annan nyckel är trygghet. Är en människa trygg tar hon ansvar. Sen tror jag att det är viktigt att visa på positiva konsekvenser av sitt handlande.

Hur ser ditt liv ut i dag?

— Jag ser positivt framåt. Efter det att jag fick psykologisk hjälp har jag lärt mig att sätta ord på mina tankar och känslor. Och nu kan jag använda mina erfarenheter.

— Att min son har blivit äldre har också gjort det lättare att vara förälder. Jag är inte den klassiska småbarnsföräldern. Jag uppskattar mer att kunna kommunicera med min son. Vi ska förresten snart börja spela trumpet tillsammans.

— I dag har vi en varm och bra kontakt. Det är en ömtålig faderskärlek som tagit lång tid att bygga upp.

Stefan Lindqvist stefan.lindqvist@hd.se042-489 90 36