Helena - i första hand en människa

Hon är en pigg krabat på fem månader. Om hon är flicka eller pojke saknar betydelse. Helena ska ses som en människa - en person, vill föräldrarna.

Familjeliv. När Emma Sjöstrand var gravid lade hon märke till en sak som förvånade henne. I stort sett alla som kommenterade hennes mage undrade om det skulle bli en pojke eller flicka.

– Jag reagerade på frågan och tyckte att den var underlig, förklarar hon.

Det väsentliga för henne var att det fanns ett hett efterlängtat barn i magen och att hon skulle bli förälder, inte vad det var för kön.

I augusti förra året födde hon en dotter som fått Helena som tilltalsnamn följt av Klara Love. Emma är för en könsneutral uppfostran där pojkar inte per automatik leker med bilar och flickor med dockor. Att inte pojkar är klädda i blått och flickor i rosa. Det är en åsikt hon delar med Helenas pappa, Leif Månsson.

Han är övertygad om att det gullas mer med flickor som är klädda i rosa och ser ut som små prinsessor.

– Jag tror att färgen på kläder ger starka signaler till hur man behandlar barnet, förklarar han. Tonläget förändras beroende på om man tilltalar någon i full rosa mundering med vit spetskrage. Jag vill ha en dotter som tar för sig, som är ute i skogen, som smutsar ner sig, som är kreativ.

Vi sitter i Emmas ljusa och trevliga lägenhet och pratar. Helena, för dagen klädd i orangefärgad sparkdräkt med svamptryck, är både Emmas och Leifs första barn. Ibland uppstår diskussioner där åsikterna går i sär. Emma vill exempelvis att Helena ska säga Emma till henne, inte mamma. Leif vill bli kallad pappa. Annars är de överens om det mesta och vill vara delaktiga i Helenas uppväxt.

Leif växte upp i Landskrona och har nyligen flyttat till Malmö för att komma närmare Helena och Emma. De har valt att inte bo ihop men träffas i stort sett dagligen. Emma tycker att ordet stjärnfamilj, som introducerades för några år sedan, väl beskriver deras familjesituation.

– Det står för något gott, menar hon. Som omtanke och respekt. Och det inbegriper alla människor oavsett kön och sexuell läggning.

En del föräldrar som delar Emmas och Leifs åsikter när det gäller könsneutral uppfostran har valt namn som fungerar på både flickor och pojkar – som Toni, Chris, Kim, Robin, Love – och vägrar att avslöja vad det är för kön på barnet. Detta för att slippa höra kommentarer som att flickan är söt och pojken en tuff liten kille.

Emma är med i en föräldragrupp med feministisk inriktning som bildades i Malmö förra året. En gång i månaden träffas medlemmarna och utbyter erfarenheter. Det kan gälla allt från att diskutera förskolor, hur man kan vara som förälder med genusperspektivet för ögonen till tips på bra barnböcker.

Som arbetsredskap och diskussionsunderlag har man boken Ge ditt barn 100 möjligeter istället för 2 – om genusfällor och genuskrux i vardagen. Författare är Kristina Henkel och Marie Tomicic.

– Det är stimulerande att höra om andras erfarenheter, säger Emma. Att diskutera och få råd om hur man ska hantera framtida situationer.

Hon tycker att FoFF, Forum för feministiska föräldrar, är en annan bra plattform för diskussioner. Där kan man ställa frågor och få råd från andra som också värnar om ett jämställt samhälle där barn är barn och inte flickor eller pojkar.

Emma är medveten om att det kan tas illa upp att ställa en massa frågor till dagispersonalen om hur de ser på jämställdhet. Det kan vara känsligt och man kan bli betraktad som grinig och överlägsen.

– Men bara för att man ställer frågor behöver man ju inte vara överlägsen, menar hon.

Leif tycker att utedagis kan vara ett bra alternativ.

– Det är enklare för då försvinner det här med pojkar och flickor. Kläderna är inte lika viktiga och barnen leker med samma grejer som finns i naturen.

Emma understryker att hon självklart vill att Helena ska kunna umgås med barn och vuxna som har andra åsikter när det gäller genusbiten. Men hon är övertygad om att alla har något att vinna på att komma från den traditionella och stereotypa uppfostran, som hon anser har snäva och begränsande ramar.

Leif påpekar att han visst tycker att det är i sin ordning att en flicka kan ha något rosa plagg.

– Det är inte färgen i sig det är fel på, tillägger han.

– Men vissa saker kan man välja bort, inflikar Emma snabbt. Därför att det är en sådan massiv påtryckning på barn som betraktas som pojkar respektive flickor. Därför får man säga nej om barnet vill vara rosa från topp till tå. Barnet kanske vill gå ut ensam på stan också… Som förälder får man inte lägga sig platt. Jag tycker inte att barn ska få krigsleksaker. Och jag tänker inte köpa köksutrustning eller typiska flickleksaker till Helena.

Leif håller med.

– Det är bättre med kreativa grejer som sätter fantasin i rörelse. Som exempelvis modellera.

– Ja, det börjar så tidigt hur man gör skillnad på barn beroende på kön, säger Emma. Det har visat sig att man gosar mindre med pojkbebisar och pratar mycket mer med flickor.

Hennes vision är ett jämställt samhälle. Att kritiskt granska normer i barnuppfostran anser hon vara ett av många sätt för att nå det målet.

På frågan om hur hon och Leif som vuxna kan vara bra förebilder för Helena funderar de en stund.

– Jag försöker praktisera feminism där jag befinner mig, säger Emma. Vissa normer är bra, andra vill man ifrågasätta. Jag vill att Helena ska bli politiskt medveten och se sin roll i samhället, att kunna välja för egen del så långt det är möjligt.

Leif är inne på samma tankegångar.

– Hur Helena vill forma sitt liv när hon växer upp får hon själv bestämma. Men jag hoppas att hon inte sätter upp några begränsningar för sin utveckling.

Gun-Britt Bergström Lindell