Läkaren som lyssnar på barnen

Urban Kjellberg är nästan två meter lång, men i jobbet som barnläkare går han ner till patienternas nivå och gör dem till huvudpersoner.

FAMILJELIV. – Hej på dig du!

Urban Kjellberg sätter sig mitt emot den unga patienten och klappar henne på kinden. Busar med en träclown som åker kana. Sedan får Tindra Hein, 16 månader, låna stetoskopet och lyssna på mamma Marie som håller henne i famnen. Ett leende spricker upp i Tindras litet skeptiska ansikte och hon låter sig själv villigt undersökas.

Det är som farbror doktorn misstänkt: infektionsutlöst astma. Medicinerna Airomir och Pulmicort ordineras för att vidga luftvägarna och lösa upp slem i halsen. Om några dagar bör det kännas betydligt bättre.

– Han är den bästa läkaren vi har haft. Han tar sig tid och pratar inte över barnet. Och här finns inte några vita rockar som kan skrämma, säger Marie Hein efteråt.

Precis så vill Urban Kjellberg att det ska vara.

Här är barnen huvudpersonerna. Han hälsar alltid på dem först och låter dem berätta själva hur de mår.

– Det är raka puckar med barn, och är de sjuka går de ofta att göra friska. Jag gillar att komma ner till deras nivå ett tag. Men jag är mig själv, att göra sig till med nuttinutta och sådant tror jag inte på. Jag får ofta teckningar från barnen. "Till doktorn" står det, säger han.

Som läkare ska du gärna vara på gott humör och samtidigt korrekt - hur klarar du den balansgången?

– Jag är lite mer lekfull inledningsvis, sedan övergår jag till det medicinska och blir mer stringent. Oroliga föräldrar ger jag extra mycket tid första besöket så att de får chansen att fråga och prata om allt de behöver. Jag berättar hur jag funderar och tänker. Klara tydliga besked är det som gäller. Och uppriktighet, att erkänna att "det här kan jag inte, men jag kan kolla upp det".

Hur är du som förälder när dina egna barn blir sjuka?

– Jag är nog lite för cool, tyvärr. Min ena son fick tarmvred som liten och då väntade jag lite för länge med att söka hjälp, men det slutade bra. Jag låter alltid en annan läkare bedöma dem, vill helst inte göra det själv. Risken är att jag färgas och att det inte blir ordentligt gjort, för det finns en massa känslor med i bilden som jag normalt inte behöver ta hänsyn till när jag träffar patienter.

Drömmer du om ditt jobb?

– Nej aldrig. Men ibland sitter det kvar en patient i huvudet när jag kommer hem. Det kan vara att jag är mindre nöjd med min insats och känner att föräldrarna inte blev nöjda. Då brukar jag ta en ny kontakt dagen efter.

Nästan hälften av dina patienter (2500 besök årligen) har astma och/eller allergier. Varför dominerar dessa så kraftigt?

– Det har ökat väsentligt. Jag tror att det har med den allmänna hygienen att göra. Vi är för renliga i dag, immunsystemet hålls fritt från ansträngning och är mer mottagligt för allergier. Den vanligaste frågan från föräldrar är "växer det bort?" om infektionsutlöst astma. Svaret är att det ofta gör det, men det går inte att lova något. Medicineringen mot astma har gått framåt väsentligt, det är sällan numera som jag skickar någon för inläggning.

Hur ser barns sjukdomsbild ut om, säg, 20 år?

– Den stora faran är överskrivningen av antibiotika. Bakterierna blir resistenta, de lär sig helt enkelt känna antibiotikan. Det kan leda till att det inte finns botemedel mot vanliga banala sjukdomar.

Varför skrivs det ut mer medicin än vad som är befogat?

– Det är lätt gjort att skriva ut lite penicillin till en patient som är förkyld. Då sover man gott den natten som läkare. Jag är själv restriktiv när det gäller antibiotika men har också varit boven ibland.

– Ett annat bekymmer är den ökade fetman bland barn. Det är för mycket skräpmat och karameller och för lite motion. Det borde vara gymnastik i skolan varje dag.

Varför blev du barnläkare?

– Min pappa var veterinär, det har smittat av sig. Jag ville ha ett jobb med händerna, utan att sitta och vända papper. Att läsa saker och kunna omsätta det i praktiken fascinerar mig, och så är det lite detektivarbete ibland. Jag utbildade mig först till vanlig läkare och sedan till barnläkare, allt som allt 13,5 år med praktiktjänstgöringen.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

– Jag börjar klockan åtta med att förbereda lite. Halv nio kommer den första patienten, sedan är det fullt tryck med 10-14 besök fram till lunch med undantag för en kvarts kaffepaus. Ja sedan går jag hem eftersom jag jobbar halvtid numera.

Och anledningen till det är den kroniska och mycket allvarliga sjukdom, amyloidos, som du fick diagnosticerad 1999. Du fattade själv misstankar?

– Jag hade inte haft en sjukdag före 49 års ålder, sedan sa det pang och allt rasade. Jag var trött och yr, orkade inget. Höll på att svimma här på mottagningen och tog EKG på mig själv. Hjärtat gick inte alls som det skulle, risken var att det skulle slås ut. Jag räddades av en benmärgstransplantation och har därefter även fått en ny njure. Jag var tvungen att göra mig av med företagshälsovården jag hade byggt upp och var sjukskriven i ett år.

Hur mår du i dag?

– Rätt så hyfsat. Hur sjukdomen utvecklar sig är ovisst, just nu är den ganska lugn. Jag kommer antagligen att dö av den, men jag tänker inte göra det i morgon och är inte rädd för att dö. Tror det har med min uppväxt i Norrland att göra; det är nära naturen, jakt och fiske, man lär sig klara sig själv och överleva.

– Det blir inget bra liv om det inte finns död, precis som det inte blir bra skratt om man inte har tråkigt. Allt hänger ihop. Jag planerar en skidresa med mina söner i vinter och vad vi ska göra till sommaren. Målet är att jobba lite heltid igen.

Och fortsätta tills att du är 65?

– Minst! För mig finns det inget bättre jobb än det här.

Joakim Björck joakim.bjorck@hd.se042-489 93 65