Osportslig utgallring

Varje säsong får unga idrottare veta att de inte duger. Besvikna 11-åringar måste till exempel sluta i HIF. Men trots att tidig utslagning fördöms av forskare, Riksidrottsförbundet och inte minst föräldrar fortsätter elitsatsande klubbar att stänga ute barn.

HELSINGBORG. I slutet av förra året fick Alexander och David, båda 11 år gamla, veta att de inte platsar i HIF:s ungdomslag. Tio av deras kompisar fick stanna kvar, medan femton fick lämna klubben.

– För en del barn är det en fullständig katastrof att bli utesluten ur HIF, säger Christer, pappa till Alexander som spelat fotboll sedan han var 6 år.

Beskedet ges vid ett så kallat utvecklingssamtal med tränaren. Alla föräldrar tar inte med sina barn dit, men Davids pappa gjorde det, något han ångrar i efterhand.

– Min son fick höra att ”du är en go kille som tillför mycket i laget men vi kan inte erbjuda någon fortsättning”. När vi kom ut i bilen brast det. Det var oerhört tungt för honom att få besked, trots att vi hade pratat mycket om det hemma innan, säger han.

– Oron för att inte vara en av de utvalda pågår i flera månader före beskedet. De har ont i magen, är allmänt oroliga och kan inte sova, säger Christer.

Alla föräldrar får veta vad som gäller i samband med att barnen skrivs in i föreningen.

De skriver till och med på ett papper där det informeras om att den säsong då pojkarna har fyllt 11 år upphör medlemskapet i HIF. Utvalda spelare erbjuds sedan att få fortsätta.

– Vi kände till det men det är svårt att riktigt förstå vad det egentligen innebär så långt i förväg, säger Davids pappa.

Han är starkt kritisk till att HIF lägger över allt ansvar kring utslagningen på föräldrarna. De ansvariga ledare som klubben hänvisar till såg varken han eller Alexanders pappa till.

– De allra flesta ledarna i de yngre ungdomsleden är föräldrar som knappt har grundutbildning i fotboll och ledarskap. Det är till slut de som tar hand om utvecklingssamtalen och jag ifrågasätter HIF:s koncept att låta sina ledare handskas med så svåra saker som att ge 11-åringar besked om att de inte får vara kvar i klubben.

Alexanders pappa tycker också att det är fel och säger att han med facit i hand skulle låtit sonen börja i annan klubb.

– Men kompisarna spelade i HIF och då ville min son också göra det. Det finns ett stort sug hos barnen att spela i elitklubben i regionen, säger han.

De är även besvikna på hur verksamheten skötts under åren. Redan när pojkarna var 9 år delades de upp i grupper, toppning av lagen var praxis från början.

– Det jag stör mig mest på är att de talat så bra om HIF-modellen och att alla ska ges samma chans i knatteverksamheten. Det låter fint på föräldramöten men man lever inte upp till den kvalité som man utlovar, säger Davids pappa.

Att gallringen görs vid så låg ålder ifrågasätter de skarpt.

– Att man tycker sig kunna se en färdig produkt för elitspel vid 11 års ålder är helt galet. Det hade varit smartare att gallra när de har växt till sig lite. Som 16- eller 17-åring kan man bättre begripa att det inte går att ha kvar hela kullar. HIF borde värna om fotbollen som sådan, det skulle säkert löna sig, säger Alexanders pappa.

Just den aspekten upprör även Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola. Han har forskat kring svensk fotbolls selektions- och rangordningsmekanismer inom barnidrott.

– Man kan inte se om en 11-åring ska bli allsvensk spelare, det går inte ens att bedöma när han är 21 år. Det är en blandning av okunskap och stark föreningsegoism att svenska elitklubbar tror det. Att förväxla fysisk mognad med talang är dessutom ett vanligt misstag.

Tomas Petersons forskning visar att det nästan aldrig är de som är bäst som 11–12-åringar som är bäst tio år senare. Många av de mest framgångsrika spelarna specialiserade sig jämförelsevis sent och hade sysslat med fler andra idrottsgrenar tidigare.

Elitklubbarna är dock inte imponerade av forskarnas slutsatser, konstaterar Tomas Peterson.

– Det viktigaste tycks vara att visa upp den bästa ungdomsverksamheten i distriktet eller landet. HIF är inte unikt, varje förening vill ha framgång. Problemet är att det blir kontraproduktivt. En verksamhet utan selektering skulle ge fler bra seniorer.

Vad bör föräldrar tänka på?

– De har stort ansvar, de måste fundera över vad de låter barnen ge sig in i. Man kan inte bara säga att Kalle älskar att spela i elitklubben och att man måste låta honom göra det. Vem säger att ens 14-åriga dotter älskar att hänga ute på city fram till tre på helgnätterna så då måste man låta henne göra det.

Ditt bästa råd?

– De som har kommit allra längst har oftast fostrats i mindre klubbar. Sätt barnen i sådana. De kan vara hur talangfulla som helst vid 11 års ålder men det gäller att de fortsätter, de flesta gör trots allt inte det, de tröttnar eller hittar andra intressen.

En av alla småklubbar i trakten är Hittarps IK där Michel Ekberg är klubbchef. Han är övertygad om att det går att stimulera idrottare utan selektering och kallar utgallring i tidig ålder horribelt.

– De som sysslar med tidig elitsatsning har tappat perspektivet. Man bedriver ingen bra barnverksamhet om man gör det på andras villkor än barnens.

– Barn ska inte behöva höra att de inte duger. I den åldern betyder kompisgänget mycket. Det gör fruktansvärt ont för ett barn att veta att det inte får vara med, de blir förkrossade. Det är förkastligt att utsätta dem för detta.

Hans råd till föräldrar är att de måste skaffa sig mer kunskap innan de väljer klubb åt sina barn.

– Man måste reflektera över konsekvenserna att sätta dem i elitklubbar där de riskerar att åka ut. Barnen tröttnar tidigare än de annars skulle ha gjort. Ge dem i stället möjlighet att bygga upp ett kamratskap i en förening där de är med på sina egna villkor. När de blir seniorer kan man tänka annorlunda.

En sak som han tycker alltid glöms bort är att om spelare är riktigt duktiga så kommer de till elitlagen förr eller senare.

– Man behöver inte finnas i verksamheten från dag ett.

Alexander och David som blev utgallrade från HIF spelar numera i en annan klubb.

– Jag pratade med en annan pappa häromdagen vars grabb också fick sluta. Den killen hade fått spelglädjen tillbaka när han bytte klubb. Han hade gått till träningen på HIF och känt så stor press att det inte var roligt att spela, säger Davids pappa.

Fotnot: David och Alexander heter egentligen något annat.

Marika Rasmusson marika.rasmusson@hd.se042-489 93 73