Om stora godispåsar i skolan
Marika Rasmusson. Nioåringen är glad. Hon ska få titta på film i klassrummet. En belöning till klassen för att eleverna skött sig fint på sistone. Det låter förstås helt okej. Men sedan berättar hon en sak som får mig att bli tjurigare än Häxan Surtant när hon vränger till det som värst.
"Vi får ta med oss godis till skolan när vi ska titta på filmen. För 50 kronor."
Först tror jag att dottern skojar, därefter att hon missuppfattat saken. Men det visar sig vara sant.
50 kronor! Det är ingen liten godispåse det. Jag brukar säga stopp vid 20 kronor per barn när det är dags för lördagsgodis hemma. Det här verkar fullständigt befängt. Må så vara att dricka ska ingå och att det är en maxsumma. Må därtill vara att det naturligtvis är upp till varje förälder att stoppa vid valfritt belopp. Och att det är frivilligt.
Men hur lätt är det ändå inte att hamna i en trist, och helt onödig diskussion med barn som jämför och tycker och vill förhandla för att det vet exakt hur mycket de andra får köpa för. Och vari ligger frivilligheten när jag vet att om jag låter bli är mitt barn sannolikt det enda som sitter där utan snask?
Den egentliga frågan är om barn överhuvudtaget ta med sig godis till skolan. Jag tycker det känns riktigt onödigt. Av flera skäl. Skolan ska jobba hälsofrämjande och här sänder man ut signaler som går helt stick i stäv med det.
Många familjer kämpar med övervikt och gör inga undantag från lördagsgodis. Då blir det tokigt att skolan uppmanar att äta mitt i veckan. Argumentet från skolans sida var att barnen skulle få göra något roligt. Det köper jag. Titta på film är roligt. Men det går tveklöst att titta och mysa utan att tugga på något sött samtidigt. Godis och film är inte oskiljaktigt förenade, om vi inte själva lägger fram det på det viset för våra barn.
Det ska heller inte underskattas att alla familjer inte har pengar att lägga på sådant som skolan. Dessutom får skolor inte ha aktiviteter som kostar föräldrar något. Nej minsann, det här kändes inte rätt alls. Jag ringde både lärare och rektor för att protestera.
Dagen efter var det dags för sockersöt filmtajm. Dottern var förstås nöjd när hon kom hem, medan jag fortsatte att muttra högt.
"Amen, du ringde väl inte till skolan?! Piiinsamt", stönade nioåringen.
"Joho, det gjorde jag. Jag är ju en sur- och tjurmamma, det vet du."
Dottern står svarslös medan hennes kompis som känner igen sig i det säger:
"Ha! Precis sån är min mamma också!"
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus