När pappa bor en flygresa bort
Så fort det blir skollov sätter sig många barn utan någon vuxen i sällskap, på ett flyg, en buss eller ett tåg. Målet är att hälsa på farmor eller kanske kompisar som bor en bit iväg. Eller ta sig mellan separerade föräldrar. I dag handlar Familjeliv och Planket om både känslor och regler kring ensamåkande barn.
Bildmaterial
Håkan Jönsson på Ebbas fik fixar fram godsaker till Caroline och Isabell Fritz som har tillbringat höstlovet hos pappa Ola Fritz i Helsingborg. Sedan deras föräldrar separerade ha de blivit stamkunder på Kullaflyg som landar i Bromma, nära hemmet.
"Första gången vi flög ensamma tänkte jag att oh my God nu störtar planet, men nu är det inga problem", berättar Caroline Fritz som slipper flygets obligatoriska lapp runt halsen eftersom hon är över tolv år. Lillasyster Isabell Fritz får stå ut med den ett tag till.
Familjeliv. Efter en veckas höstlov i Helsingborg reser Caroline och Isabell Fritz i kväll hem till Stockholm. Deras pappa Ola Fritz kör dem till flygplatsen i Ängelholm, precis som han har gjort så många gånger förr. Vid 13 respektive 10 års ålder har Caroline och Isabell rejäl rutin på att flyga och det är inte längre läskigt att åka utan någon vuxen. Inte heller känslomässigt jobbigt för både barn och föräldrar som i början.
– Det har förstås varit både tråkigt och sorgligt att vinka iväg dem.Isabell var knappt tre år när de började resa mellan sin mamma och mig, men då fick jag åka med och lämna dem på Bromma för att sedan ta vändande plan hem, säger Ola Fritz.
Två år senare var det dags att sätta namnlappar runt halsen på döttrarna och lämna över dem i kabinpersonalens händer.
– Det var förstås stort att de skulle flyga själva, men de har hela tiden haft varandra, det är en stor trygghet.
En särskild hörna där ensamresande barn samlas finns i avresehallen i Ängelholm och flygplatsen känns familjär eftersom den är så liten, menar Ola Fritz.
– Jag hade varit mycket mer orolig om jag behövde lämna dem i rusningstrafik på Arlanda eller Heathrow. Främst för att man skulle ha mindre kontroll, i Ängelholm kan jag till och med se när de satt sig på planet och de kan vinka genom fönstren.
De första åren åkte flickorna till sin pappa var tredje helg, men numera blir det inte lika ofta utan istället lite längre vistelser. För tjejernas skull är flyget överlägset bäst när det gäller pendling på egen hand, det är deras föräldrar rörande överens om.
– Det känns inte schysst att de ska åka flera timmar tåg och behöva byta dessutom. Inte tryggt heller, där finns ingen som ser till dem.
Ola Fritz märker att döttrarna har blivit trygga i sig själva av att fixa resandet. Nu skulle de klara även tågbyten, men det finns ingen anledning att ändra ett vinnande koncept.
Men hur fungerar det när tjejerna är hos dig på loven? Får de till exempel åka buss ner till stan för att träffa kompisar?
– Det beror på vilken tid på dygnet. Är det mörkt ute hämtar jag med bil. Tar de direktbuss möter jag på hållplatsen. Annars åker de bra på egen hand, fast jag hämtar ändå gärna.
I Stockholm i kväll väntar mamma Eva Ottne. På telefon säger hon att hon också är glad att döttrarna har sällskap av varandra under flygturerna.
– Då är fokus inte på att det är mig de lämnar utan att de åker någonstans, tillsammans.
När Caroline och Isabell var yngre stod hon åtskilliga gånger på Bromma flygplats med en klump i magen. Hon berättar att det var tufft att vinka iväg dem.
– Samtidigt fick jag vara lite pushig när Isabell klippte med ögonen och jag såg hur jobbigt det var för henne att säga hej då. Men jag visste ju att det ledsna gick över när de väl satt på planet. De ringde alltid när de hade landat och var glada igen.
Ringde? Det gör de alltså inte längre?
– Nja, jag brukar skicka ett sms och fråga om det gått bra. I bästa fall får jag ett "japp" tillbaka. Men de är stora nu...
Hon minns att det ändå tog ganska lång tid innan det blev en vana för dem att resa på egen hand. Särskilt för Isabell, trots att hon hade storasyster med sig.
– För att göra det lättare såg jag alltid till att vi var ute i god tid och inte stressade iväg så att vi måste ta ett hastigt avsked. Det ville också till mycket peppning och prat om vad de skulle göra när de kom fram.
Självständigheten har kommit på kuppen. Hemma i Stockholm reser de på egen hand med tunnelbana eller buss, inklusive byten, när de ska iväg till kompisar eller idrottsaktiviteter.
– De tvekar inte att gå fram till någon och fråga om de behöver hjälp men framför allt har det aldrig varit svårt att lämna dem i andra miljöer, de känner sig trygga även om de inte är hemma.
En omistlig ingrediens i sammanhanget är mobiltelefonen.
– Den har varit vår livsnerv och är det fortfarande när Caroline tar sig mellan hemmet i centrala Stockholm och träningslokalen en bra bit utanför, säger Eva Ottne.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus