Ibland slutar Tove att andas
Första gången lilla Tove Bengtsson fick kramper och blev blå trodde hennes pappa att hon skulle dö. Sedan dess har samma skrämmande sak hänt ett antal gånger och hela familjen är ständigt på helspänn inför nästa anfall.
Familjeliv. En kväll i juli var Jesper Bengtsson ensam hemma i huset i Jonstorp utanför Höganäs med dottern Tove, då elva månader gammal Tove hade precis lärt sig gå och i ett obevakat ögonblick traskade hon i väg, ramlade och slog huvudet i golvet. Som barn gör i den åldern. Men det som hände därefter beskriver hennes pappa som det värsta han har varit med om.
– Först skrek hon jättemycket men blev plötsligt helt tyst. Jag trodde först att hon var på väg att somna i min famn men då öppnade hon ögonen och de vändes inåt samtidigt som hon slutade att andas.
Han försökte blåsa in lite luft i henne men ingenting hände och när kroppen började krampa och hon blev blå om läpparna och sedan i hela ansiktet var han övertygad om att hon var förlorad.
– Jag hann tänka att det egentligen inte hade varit lönt att ringa SOS, att hon redan hade försvunnit bort. Men just då drog hon något av en lättnadens suck och började komma tillbaka igen. Och när ambulansen kom hade hon hunnit bli nästan som vanligt igen.
Tove fick stanna på lasarettet över natten för observation men eftersom undersökningarna inte visade något skickades de hem morgonen efter.
Nina Bengtsson blev lika chockad som sin man när hon för första gången var med om ett anfall. Det hände några veckor efter det första när de skulle vinka på Jesper när han åkte iväg med bilen. Tove blev upprörd och ledsen och trots att Nina försökte lugna ner henne kiknade hon och domnade bort.
– Det värsta är att hon blir helt stel och sedan blå. Det ser förfärligt ut och man kan inte göra något annat än att lägga henne i framstupa sidoläge för att öppna luftvägarna. Samt hålla om henne och prata lugnande, säger Nina Bengtsson.
Det tredje anfallet, som kom några dagar senare, varade längre och det blev återigen ambulansfärd till lasarettet. Där gjordes nya tester och då kunde läkarna utesluta att Tove drabbats av epilepsi. Någon annan diagnos ställdes dock inte, mer än att de fick veta att det troligen rör sig om affektkramp.
Affektkramp är en sorts svimningsanfall som drabbar små barn. De blir till synes livlösa under cirka en minut och får därefter krampaktiga ryckningar. Smärta, rädsla eller trötthet är utlösande faktorer och efteråt är de utmattade och yra. För Nina och Jesper Bengtsson, som läst allt som finns skrivet i ämnet, är saken klar. Samtliga symptom stämmer på deras dotter.
– Hittills har det hänt vid åtta tillfällen och varje gång har hon varit trött och råkat ut för något. Det verkar inte behövas så mycket, en gång hände det när hon hade klämt sitt finger lite i ett glasögonfodral, säger Jesper Bengtsson.
Även om de vid det här laget vet att det går över ganska snabbt och att krampepisoderna är ofarliga så kan de inte slappna av.
– Vi tänker på det hela tiden, är på helspänn och ser till att alltid vara i samma rum som Tove. Vi vågar framför allt inte riskera att hon klättrar på något och ramlar eftersom smärta är en utlösande faktor. Det är jättejobbigt med all denna uppmärksamhet, inte minst för Toves två äldre systrar, men så har vi också lyckats häva ett anfall vid några tillfällen, säger Jesper Bengtsson.
Antingen har de sprungit ut i trädgården för att hon ska få frisk luft i lungorna eller snabbt försökt få henne att fokusera på något annat. Men de inser samtidigt att det är omöjligt att helt undvika att en ettåring slår sig eller blir frustrerad över något. Tove är dessutom en tjej som inte är stilla en sekund och tillhör den nyfikna sorten.
– Hon är verkligen ett barn med både stark vilja och mycket energi, säger Nina Bengtsson.
I februari är det dags för Tove att börja på förskola. Det är just nu svårt för dem att föreställa sig hur det ska bli.
– Vi har hittills bara lämnat bort henne vid något enstaka tillfälle. Det känns jobbigt att utsätta andra för något så skrämmande, säger Nina Bengtsson.
Hoppet står till att Tove snart växer ifrån sina krampanfall. Eller att de åtminstone klingar av i takt med att hon blir äldre, som brukar vara fallet. I annat fall får de förklara och beskriva händelseförloppet så gott det går för personalen och alla i omgivningen.
– Är man förberedd är det i alla fall lite lättare att hantera. Jag önskar att någon hade berättat för mig att det fanns något som hette affektkramper innan Tove råkade ut för det, det hade varit guld värt, säger Jesper Bengtsson.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus